Status Quo på Lilla Teatern är genuint rolig och skådespeleriet är utmärkt, men år 2026 är den kritiska udden inte så spetsig, skriver Josefine Fri.
Jakob Höglunds sista uppsättning som konstnärlig ledare vid Lilla Teatern är Maja Zades Status Quo. Föreställningen, vars finlandssvenska version är skriven av Gunilla Hemming, hade sin urpremiär på Schaubühne i Berlin 2019.
Status Quo på Lilla Teatern handlar om Mikael, eller Micke som alla kvinnor runt honom envisas med att kalla honom. ”Alla Mikael är väl Micke?” Detta upprepas otaliga gånger. Mikael är en man i en kvinnodominerad värld men han är mer en symbol för det förtryckta könet än en unik person. Han är apotekare, mäklare, skådespelare. Han är gift, han dejtar, han ligger med regissören när hennes man är bortrest.
Status Quo är ett kollage av alla dessa olika upplagor av Mikael och deras tragiska livsöden. Han blir sexuellt antastad i personalrummet, hans idéer blir stulna av kvinnliga kolleger, han städar och lagar mat, han gråter på toaletten och blir tröstad av sin manliga kollega när chefen betett sig dåligt. Han symboliserar alltså, direkt omvänt, ett typiskt kvinnoöde.
Genuint rolig hederlig teater
Scenografin är dämpad och mörk. Svarta träblock görs till dansgolv, gångar i ett apotek, bastukvällar, toaletter. I vanlig Jakob Höglund-anda är dockteater och dockorna en stor del av berättargreppet. Dockorna fungerar väl med temat objektifiering och jag njuter av teatermagin som skapas med rökmaskiner, fejksnö och miniatyrlägenheter.
Skådespelarna flyter in och ut ur karaktärerna men det blir aldrig svårt att hänga med. Alexander Wendelin gör en skör och känslig gestaltning av alla dessa olika Mikael och han är den röda tråden vi följer genom allt det tragiska. Wendelin blir aldrig en platt karikatyr eller hånfullt underlägsen, som det finns risk för i en uppsättning som leker med kön på detta sätt. De kvinnoantagna skådespelarna får även skina i sin komiska skicklighet på scenen. Speciellt Alexandra Gustafssons hantering av texten och komiska tajming är strålande. När Gustafssons Malin, Mikaels flickvän, berättar vad hon skulle vilja göra som hämnd mot en av Mikaels chefer skrattar jag högt och helhjärtat.
Status Quo är i långa sjok en genuint rolig föreställning. Det är ren, hederlig teater; snabba rollbyten, tårfyllda konflikter och smarta sceniska lösningar. Den är uppbyggd utan ett tydligt klimax och utan en tydlig dramaturgisk båge. Det ger känslan av att ingenting kommer att förändras för dessa stackars män, vilket passar bra med tematiken. Ibland utlöser även männen skrattsalvor, som när en kund till mäklar-Mikael erkänner att han älskar att göra grytunderlägg och att handarbeta. Då inser jag att det fortfarande kan anses oerhört roligt när en man handarbetar.
Feministiskt uppvaknande
När jag studerade teater vid folkhögskola i Sverige 2015 läste jag Gerd Brantenbergs Egalias döttrar. Den är, precis som Status Quo, ett experiment i att spegelvända verkligheten: kvinnorna har makt och männen är underlägsna. Den utkom 1977, under feminismens andra våg, men blev populär igen under början av 2010-talet då feminismen fick nytt fotfäste i populärkulturen. Min upplevelse av att läsa boken var stark, den kändes banbrytande för mig, som att detta grepp, en klassisk spegelvärld, blottade den könsproblematik som samhället var genomsyrat av. Det hjälpte mig att förstå djupet av könsmaktsordningen, dess nyanser och fallgropar.
Nu, 2026, har det gått nästan 50 år sedan originalet kom ut i Norge. Egalias döttrar och Status Quo delar båda denna tvärtom-värld, att vända upp och ner på könen för att på riktigt kunna förstå hur skevt det är.
Är dessa frågor brännheta nu?
I min tankevärld har frågor kring kön fått en lägre prioritering 2026. Klimatfrågor, kritik av hyperkapitalism och nyliberalism har fått mer plats i mina vänskapskretsar och i den konst jag tar del av. Självklart är könsfrågor ännu aktuella och våld mot kvinnor är ett akut problem, speciellt i Finland. Men Status Quo känns inte lika banbrytande som jag upplevde Egalias döttrar 2015. Världen har förändrats och jag tänker att det inte spelar någon roll vem som blir förtryckt i ett själlöst kontorslandskap när själlösa kontorslandskap i sig är problemet. Det finns ingen jämställdhet under kapitalismen. Jag vill inte ha kvinnliga chefer för storbolag eller män i sexiga underkläder i reklam. Jag vill inte ha chefer för storbolag eller reklam överhuvudtaget. Jag påstår inte att det är det Status Quo vill, men jag upplever ändå att den inte kritiserar arbete eller klass. Föreställningen utspelar sig inom kapitalismens ramar: en mäklare som med alla knep försöker sälja en lägenhet så att hans siffror inte ska vara pyttesmå. Ett par som är så trötta på att städa och laga mat att de inte vill ha sex. Det handlar inte enbart om kön. Det handlar om att vi alla är så överväldigade och utmattade att vi inte orkar knulla eller förstå varandra på djupet.
Status Quo ska ändå inte behöva bära ansvaret för att ge en nyanserad bild av alla de problem som finns i vår värld. Om Lilla Teaterns föreställning skakar om i sin egen målgrupp är jag nöjd. Lilla Teatern har en publik som i genomsnitt är äldre än jag som kanske inte läst Egalias döttrar på en folkhögskola mitt under ett feministiskt uppvaknande. Kanske har jag fastnat i min krets av vänner och bekanta som alla tänker i samma banor?
– Humor är ett fantastiskt redskap för att väcka nya insikter hos människor och dra dem in i tankelandskap som de annars inte skulle besöka. Men humor måste vara mörk för att fungera. Det måste finnas en äkta smärtpunkt för att något ska vara så roligt att man inte kan låta bli att skratta.
Så säger Maja Zade om att skratta åt eländet i en intervju på Lilla Teaterns hemsida. Jag kan inget annat än hålla med Zade om hur vi kan använda humor som ett verktyg för att bearbeta svåra saker på scenen. Men jag tror att smärtpunkten i Status Quo inte är lika öm längre. Kanske det känns mindre provokativt att sätta upp en föreställning som behandlar något som inte längre gör så ont?
Lilla teatern: Status Quo
Av: Maja Zade. Regi: Jakob Höglund.
Skådespelare: Alexander Wendelin, Alexandra Gustafsson, Vuokko Hovatta, Peter Kanerva, Pia Runnakko, Joachim Wegelius.
Översättning: Gunilla Hemming.
Scenografi, dräkter och dockor: Heini Maaranen. Ljus: Ainu Palmu.
Ljud: Tony Sikström. Mask: Jaana Nykkänen. Dockteaterinstruktör: Riina Tikkanen. Dramaturg: Henna Piirto.
Spelas fram till 30.4.2026.
Foto: Kasper Dalkarl
