En pjäs om finlandssvenskhet kan lätt utmynna i billig observationshumor men Swedish Asshole väljer mestadels ett annat spår, skriver Dante Löfmarck.
Till stegrande stråkar dansar tre skådespelare i en ring under vad som påminner om en stor sänghimmel. Stråkarna och de blinkande, röda ljusen intensifieras och skådespelarna, iförda vita klänningar och peruker av varierande kvalitet, kastar sig allt vildare omkring innan crescendot når sin kulmen och musiken plötsligt tystnar. Med tunga andetag står de tre figurerna i vitt stilla och på främre raden reser sig fyra herrar i frack, lyssnar till ett stämjärn och sjunger ”Helan går”.
Scenen är talande för pjäsen Swedish Asshole, ett av gästspelen på Teater Viirus under våren. I föreställningen – där Johanna Karlberg står för konceptet – återkommer en stegrande intensitet som punkteras av plötslig lättsamhet, ofta i form av de inlånade herrarna från Akademiska sångföreningen.
Varierande grad av vulgaritet
Pjäsen inleds med att Antonia Atarah, Alen Nsambu och Karlberg sitter på varsin stol. Atarah talar släpigt på småländska och publiken välkomnas till Svenska Hollywoodfruar. Nästa att introducera sig är Karlbergs karaktär som med pompös stämma introducerar sig som Gunilla Persson, ”the star off Svenska Hollywoodfruar”.
Slutligen tar Nsambus karaktär till orda och förklarar att hennes farmors, farmors, farmors mor kom från Jönköping; att medverkandet i Svenska Hollywood sätter henne i förbindelse med svensken i henne, något som det med varierande grader av vulgaritet kommer att anspelas på framöver.
I programbladet till Swedish Asshole förklaras att föreställningen ska granska finlandssvenskens situation, fastklämd mellan det svenska och det finska. Jag närmar mig därför pjäsen med viss oro. En pjäs om finlandssvenskens situation – spelad för en mestadels svenskspråkig publik – kan lät utmynna i billig observationshumor om Kulturfonden, Husis och SFP. Swedish Asshole är dock en glad överraskning eftersom den för det mesta lämnar sådant därhän, och i stället angriper ämnet från oväntade vinklar.
Finlandssvenskheten får representeras av tre svenska Hollywoodfruar i en mänsklig pyramid som särar på – som vi skåningar säger – rövballarna framför svenska och finska flaggan.
Slapstick-kaos
När Akademenherrarna sjungit sluttonerna av ”Helan går” påbörjar fruarna sina midsommarförberedelser. Med rörelser som påminner om stora apor slänger de sig över scenen, välter bord, fat och glas. I synnerhet Nsambu visar prov på utmärkt utfört slapstick-kaos. Med midsommaren överstökad inleds ett sensuellt Luciatåg som blir alltmer pornografiskt och utmynnar i ovannämnda pyramidformation.
Någon tydligt framträdande handling saknas i Swedish Asshole. Pjäsen bygger i stället på att närma sig temat finlandssvenskhet, ofta på sätt som inte är direkt uppenbara. Stundtals används förväntade vinklar, såsom när Antonia Atarah – nu utan småländskan – leder en allsång i ”Modersmålets sång”. Tillfällena är dock utsprida över föreställningen så att ett finlandssvenskt självgott självspäkande inte hinner ta form.
När Luciafirandet avslutas täcks bordet av en plastpresenning. Alen Nsambus karaktär har beklagat sig över att aldrig ha prövat ”Swedish meatballs”, något som självfallet är ett rikt ämne för anspelningar. Med Luciatåget avklarat får hon tillfälle att uppleva det sistnämnda. Johanna Karlberg – i rollen som Gunilla Persson – förbereder kaosartat måltiden, i vad jag uppfattar som en allusion på Svenska kocken ur Mupparna. Potatismospulvret flyger här och var över bordet innan måltiden serveras med rårörda lingon över Atarah.
Många pilar i luften
De egentligen enda lugna stunder publiken står körens framträdanden för. Annars arbetar ensemblen med en maximalistisk estetik. Det är inte nog med matsex på golvet, under tiden plockar Nsambus karaktär fram en dildo ur handväskan och trär en citrusfrukt över den. Medan fellatio utförs på dildon viskar Nsambu ”so juicy” innan fruktjuice träffar hans öga och ”voi vittu!” vrålas över scenen. I och med svordomen byter han rollkaraktär från amerikansk svenskättling till finne.
Matsexet avtar, och med undantag av Karlberg har skådespelarna nu bytt till nya roller. Om pjäsen före detta behandlat finlandssvenskens relation till det svenska skiftar nu fokus till relationen till det finska. När den finlandssvenska kulturen ska försvaras står Atarah över Nsambu med dildon i högsta hugg och ryter på finska, alltmedan Gunilla urinerar över presenningen.
En bild som kommer till mig under föreställningen är att en handfull pilar slungas mot en darttavla. Swedish Asshole har något på hjärtat, men det görs inte helt träffsäkert. Då och då blir det dock en bull’s eye. Pjäsen igenom har flaggorna stått lägst bak på scenen, och i slutscenen lyfts de ur en vätska som gissningsvis är vaselin. Det kaotiska i föreställningen knyts samman när Karlberg och Nsambus tilldelas en flagga vardera för att föra in den i, ja, det säger sig självt.
Viirus Guest: Swedish Asshole
Koncept, konstnärlig idée och facilitering Johanna Karlberg
Regi, koreografi och på scenen Antonia Atarah, Johanna Karlberg och Alen Nsambu
Ljuddesign och musik Nicolas “Leissi” Rehn
Kör: Akademiska Sångföreningen
Ljusdesign Kristian Palmu
Scenografi Mikko Salminen
Kostymdesign Mirjam Yeboah
Dramaturgi Even Minn
Produktion Johanna Karlberg
Spelar fram till 24.3 2026.
Foto: Venla Helenius
