Barnkulturen måste få en statushöjning så att det inte blir så att endast barn i de familjer som har råd att betala får ta del av konst och kultur, säger Monica Martens-Seppelin, som i många år lett organisationen Sydkustens ordkonstskola.
Kulturen formar ju oss människor. Vad vi har fått ta del av som barn formar vem vi blir som vuxna. Barnkulturen hjälper oss hitta oss själva: vem är jag? Jag tror att vi kanske har glömt bort hur stor roll kulturen spelar i den här processen.
Så säger Monica Martens-Seppelin, rektor för Sydkustens ordkonstskola, då vi träffas på hennes kontor i det finlandssvenska kvarteret i Helsingforsstadsdelen Busholmen.
Sydkustens landskapsförbund började erbjuda undervisning i ordkonst för barn i samband med en lagändring om grundläggande konstundervisning som trädde i kraft 1994. Verksamheten började i Åbo. 2010 grundades Sydkustens ordkonstskola som en egen organisation och har idag samarbete med åtta kommuner i Svenskfinland. Förutom verksamheten inom den grundläggande konstundervisningen erbjuder ordkonstskolan också konstfostran för de allra yngsta i daghem och familjer, hobbygrupper och sommarkurser, och ordnar olika projekt och satsningar på läs- och skrivkunnighet.
– Vi undervisar i skrivandets hantverk, i berättelsernas konst, som jag brukar kalla det, att skriva och skapa själv och vara medskapare i berättelsen, i sin egen läs- och skrivutveckling.
Verksamheten utgår för det mesta från existerande litterära texter, både klassiker och ny litteratur, berättar Martens-Seppelin. Vad som görs med texterna beror på barnens ålder. De yngre leker med ord, rim och ramsor, medan de äldre har mer fokus på det egna skrivandet.
Alarmerande siffror
Enligt Martens-Seppelin är både läs- och skrivfärdigheter samt kultur i allmänhet en nyckel till ett bättre liv, både som ung och i vuxenlivet.
– Forskning visar att ju mer vi marineras i kultur som barn, desto lyckligare människor blir vi, både fysiskt och psykiskt. Vi mår bättre, vi klarar oss bättre i skolan och i sociala situationer. Det har till och med påvisats att vi förtjänar bättre.
Barn som får ta del av en riklig dos kultur löper enligt forskning som Martens-Seppelin bekantat sig med mindre risk för utslagning och marginalisering och har större chans att känna sig delaktiga i samhället.
– Kulturen hjälper oss bli goda samhällsmedborgare, helt enkelt.
Läs- och skrivfärdigheter är av avgörande betydelse, och Martens-Seppelin oroar sig för rapporterna om att finländska barns och ungas läs- och skrivförmåga sjunker.
– Senast i morse läste jag en nyhet om att man också inom yrkesutbildningen har sett att de här färdigheterna har försämrats under de senaste fem åren.
Läs- och skrivförmågan är inte bara avgörande för inlärningen, utan också för att vi ska kunna skapa oss en bild av samhället, menar hon.
– Att vi ser en markant nedgång i de här förmågorna är alarmerande med tanke på möjligheterna att kunna ta till sig information, förhålla sig kritiskt och fundera på vad man hör och ser.
En sak som har förbättrats är att man idag bättre har förstått att det faktiskt kan vara ett riktigt yrke att syssla med barnkultur, och att de som arbetar med barnkultur har rätt till skäliga arvoden och skälig inkomst.
Barnkultur är ett yrke
Monica Martens-Seppelin talar utgående från lång erfarenhet av både ordkonstverksamhet och barnkultur överlag. Trots vissa mörka moln på himlen ser hon att det finns saker som blivit bättre med åren.
– En sak som har förbättrats är att man idag bättre har förstått att det faktiskt kan vara ett riktigt yrke att syssla med barnkultur, och att de som arbetar med barnkultur har rätt till skäliga arvoden och skälig inkomst.
Ändå, menar Martens-Seppelin, överskuggar de ekonomiska realiteterna för tillfället all kultur, och då olika kulturformer rangordnas brukar barnkulturen enligt henne som regel vara den som står sist i kön. Här kommer vi till en viktig poäng. Då den statliga och kommunala finansieringen minskar betyder det att barnkulturen blir dyrare för utövare och publik.
– Då blir det så att det är i familjer som har det socialt och ekonomiskt bättre ställt som barn också ges möjlighet att utöva kultur – då det ju egentligen borde vara tvärtom. Det handlar om demokrati – att alla barn ska ha rätt till kultur. Det här förverkligas kanske inte i dagens läge då klyftorna i samhället växer. De som har det bra får det ännu bättre och de som har det dåligt ställt får det ännu sämre ställt. Då förverkligas inte tanken om jämlikhet och om att alla barn ska ha tillgång till kultur så bra som den borde.
Inte ”det där lilla extra”
Martens-Seppelin säger sig ha sett att man från kommunernas sida har blivit bättre på att lyfta fram barnkulturen, vilket i sig är positivt, men hon oroar sig för att barnkulturen ofta behandlas som något separat, åtskilt från vuxenkulturen. Det kan leda till en inställning om att barnkulturen är ”något extra” som man erbjuder då det finns medel för det, snarare än att barnkulturen skulle ses som en självklar del av hela kulturfältet. Det är viktigt i det här sammanhanget, menar Martens-Seppelin, att få till stånd en attitydförändring i hur vi ser på barn och deras rätt och möjlighet att vara delaktiga i samhället och få ta del av kultur på lika villkor som vuxna.
– Också på så sätt att man kommer ihåg att konst och kultur har ett egenvärde, och att barnkultur inte bara handlar om den pedagogiska aspekten. Ofta tänker man sig att barnen ska lära sig något samtidigt som de tar till sig och utövar kultur, liksom att ”hur ska vi koppla det här till läroplanen?”. Det är ju lika viktigt att få de upplevelser som kulturen ger för att man ska lära känna sig själv, bilda sig en självbild och få hjälp med att bearbeta känslor.
Höj lönerna
För att komma åt problemen borde man ge barnkulturen en statushöjning, säger Monica Martens-Seppelin. Både på statligt och kommunalt plan borde man ge barnkulturen mer utrymme och se till att den behandlas som en naturlig del av kulturpolitiken och inte som ett bihang. Också statusen för dem som arbetar med barnkultur skulle förtjäna ett lyft.
– I dagens läge är de som arbetar på fältet ganska dåligt betalda, och det kanske har att göra med att barnkulturen inte riktigt ses som lika viktig som övrig kultur. Till saken hör kanske också det att barnkulturen är ganska kvinnodominerad, och kvinnodominerade branscher är överlag sämre betalda än manligt dominerade.
En lösning på problemet – åtminstone under en övergångsfas – skulle enligt Martens-Seppelin kunna vara att man helt enkelt öronmärker mer pengar för barnkulturen.
– Idag är det nog rätt små medel som ges åt barnkultur, jämfört med vad som ges till stora kulturhus, till exempel.
Foto: Janne Wass
