Omfördelning av ekonomiska resurser har varit en central princip inom den nordiska välfärdsmodellen: De som har mera bidrar genom progressiv beskattning till att pengar kan omfördelas till dem som har låga eller inga inkomster. Agendan för dagens högerpolitik är dock att minska omfördelningen genom minskad progressivitet i beskattningen och nedskärningar i socialskyddet.
Men när politiker och samhällsdebattörer på vänsterkanten talar om att regeringen tar från de fattiga och ger till de rika upplever jag att det är något som skaver i resonemanget. Jag förstår den omvända Robin Hood-bilden: när regeringen skär i socialskyddet och ger skattelättnader till de mest välbeställda, tar man av dem som har minst och ger till dem som redan har mest. Men det är väldigt lätt att kontra med att mindre bemedlade fortfarande får bidrag, bara lite mindre, och att de rikaste fortfarande beskattas hårt, bara inte lika hårt som tidigare.
I riksdagens plenisal hörs det från vänstra halvan av salen att det är orättvist att regeringen skär ner i bidrag samtidigt som man ger skattelättnader. Igen, det är helt rimligt att anse det, men utan en analys av hur ekonomiskt välstånd skapas, upplever jag att argumentet faller platt. Man kan lika gärna anse att det är orättvist att hälften av ens välförtjänta inkomst tas ifrån en genom beskattning.
För att talet om orättvisa ska stå på solid grund behöver det backas upp av en samhällsteori som spräcker hål på berättelsen om att det enbart är genom entreprenörens genialitet och hårda arbete som ekonomin hålls i rullning (vilket är motiveringen till skattelättnader för de rikaste).
I sin utopiska roman Another Now erbjuder den grekiska ekonomen Yanis Varoufakis en förståelse för hur ekonomiskt värde skapas som utmanar mainstream-teorierna. I samma veva presenterar han en modell för hur samhällsresurserna kunde fördelas bortom omfördelningsprincipen.
I romanen tilldelas alla invånare en sorts dividend varje månad. Dividenden är en utdelning till alla medborgare för deras delägarskap i det samhälleliga kapitalet. Resonemanget går ut på att välfärd skapas, till skillnad från vad kapitalister vill ge sken av, kollektivt: sädesslag har under hundratals år utvecklats av ett antal olika människor innan enskilda företag kunnat kapitalisera på spannmålsodling. Företag som skapar innovationer gör vinst på kunskap som under årtionden har förvärvats på universitet med offentliga medel. Alla företag använder gratis den offentligt finansierade infrastrukturen. Det arbete som görs i hemmen för att föda och ta hand om barn är en nödvändig grund för att det ska finnas arbetsföra människor i samhället. Varoufakis pekar alltså på att välstånd skapas kollektivt, först efter det kan det privatiseras för att sedan ”omfördelas”.
I riksdagens plenisal hörs det från vänstra halvan av salen att det är orättvist att regeringen skär ner i bidrag samtidigt som man ger skattelättnader. Igen, det är helt rimligt att anse det, men utan en analys av hur ekonomiskt välstånd skapas upplever jag att argumentet faller platt. Man kan lika gärna anse att det är orättvist att hälften av ens välförtjänta inkomst tas ifrån en genom beskattning.
Dividenden liknar en basinkomst, men det finns en förskjutning i den bakomliggande samhällsteorin. I Varoufakis utopi finns det ingen inkomstskatt, i stället uppbär staten en skatt på kring fem procent på företagens omsättning (i dag beskattas enbart vinsten), samt en fastighetsskatt. Företagen fungerar helt annorlunda än i dagens samhälle: de är demokratiskt styrda på ett sätt som tillåter vissa löneskillnader, men bromsar skyhöga VD-löner. Jag kan inte här gå in på alla detaljer kring företagsstrukturen i Another Now, men det väsentliga i det här sammanhanget är att när inkomstskillnaderna inte är så stora som i dagens samhälle behövs inte heller en progressiv beskattning för att i någon mån jämna ut skillnaderna.
Varoufakis samhällsmodell upplöser därmed diskussionen om hur mycket man ska ta från de rika och ge till de fattiga. Idén om medborgardividend upplöser också marginalisering som samhällsfenomen. En av förtjänsterna med Varoufakis utopi är att vi kan få syn på hur det i stor utsträckning är samhällssystemet som skapar utslagning, och om samhället fungerade på ett annorlunda sätt skulle de positioner människor intar i samhället se annorlunda ut.
Fortfarande skulle det finnas människor som på grund av till exempel funktionsnedsättning, sjukdom eller drogmissbruk behöver assistans och hjälp på olika sätt, men idén om utsatthet och marginalisering skulle ändå förändras på ett fundamentalt sätt.
Birgit Schaffar, docent inom pedagogikens filosofi, är inne på ett liknande spår i sin bok Anpassa eller frigöra. Åtta studier om pedagogikens uppdrag. I boken påpekar hon att ett konkurrenssamhälle som fungerar enligt en tävlingslogik per definition skapar, inte bara vinnare, utan också förlorare: ”Utslagning” är inte en överraskande bieffekt av marknadsliberalism utan ”själva hjärtat i marknadslogikens kvalitetssäkringssystem”. Det här skapar ett dubbelt uppdrag för pedagoger som, enligt Schaffar, inte bara får till uppdrag att hjälpa personer ut på arbetsmarknaden, utan också stöda dem som misslyckas. Hennes poäng är att vi borde uppmärksamma hur ”marginalisering” skapas i ett samhälle som fungerar enligt en konkurrenslogik, och hur pedagoger kommer in för att dämpa stöten av samhälleligt skapade problem.
När det är högern som har det politiska initiativet hamnar vänstern lätt i ett reaktivt försvar av befintliga institutioner, men riksdagsledamot Anna Kontula (VF) argumenterar övertygande i sin essä i Helsingin Sanomat (14.12) för hur klimatkrisen tvingar oss att tänka om i fråga om vad välfärdsstaten ska vara och hur samhället ska organiseras. Ekosystemet klarar inte av evig tillväxt, vilket dagens välfärdsmodell bygger på. I likhet med Birgit Schaffar tar hon upp hur samhället borde organiseras så att vi mår bättre: till exempel kunde vi motverka utbrändhet genom att dela på arbetet, vilket också skulle spara in på vårdkostnader.
I en tid då svängrummet i den inomparlamentariska politiken kan kännas smalt (partierna har bara olika åsikt om hur tillväxt och en högre sysselsättningsgrad ska nås) erbjuder Kontula en fräsch och välbehövlig diskussionsöppning.
Både Varoufakis och Kontulas visioner väcker fler frågor än svar, men det är enbart en förtjänst!
