Som hantverk är Michael Barans monologpjäs kring Israel-Palestinakriget en imponerande helhet, om än tungrodd. Avsaknaden av Palestina-perspektivet hindrar den från att gå på djupet.
Israel-Palestinakonflikten har varit närvarande på våra scener i olika former under de senaste åren. Det senaste tillskottet är Michael Barans Kolme harjoitelmaa sodan ja rakkauden vuosilta (”tre studier från krigets och kärlekens år”), som spelar på Nationalteaterns lilla scen under vårsäsongen. Föreställningen, som går av på 2 timmar och 50 minuter med paus, är skriven för fyra skådespelare och en pianist, och det är Baran som står för både manus och regi. I praktiken är det vi levereras tre kvinnors monologer som avlöser varandra, utsökt tonsatta av Juhani Nuorvala, med inslag av kompositörer som Wagner och Chopin.
Ett drömspel
I detta kompakta och texttunga drömspel möter vi tre finländska kvinnor som i tur och ordning berättar sina historier om hur kriget sipprar in i deras vardag, främst genom ett slags andrahandsupplevelse. Inke Koskinen framför monologer av en ung, deprimerad kvinna som rest till Tel Aviv för att vara hundvakt och hitta sig själv. En dag möter hon sin dubbelgångare – en ortodoxjudisk mamma som lever det självklart stabila familjeliv som den unga finländskan bara kan drömma om.
Pirjo Määttä spelar en nyss frånskild mamma, musiklärare någonstans i västra Nyland, vars judiska barndomsvän börjar hemsöka henne som en spökfigur om nätterna, och ger henne möjlighet att säga allt det där som hon behöver säga.
Wenla Reimaluoto är en repetitör – repetitionspianist – som blixtinkallas till Nationaloperan för att delta i repetitionerna av Wagners Ragnarök (Götterdämmerung). Precis då repetitionerna inleds får hon plötsligt ansvar för sin bästis Selmas sjuåriga dotter – Selma själv ska resa till Palestina med Läkare utan gränser. Inte långt efter att hon rest förloras all kontakt med hennes läkarteam.
Det är inte utan att man som åskådare undrar om hela affären skulle ha gjort sig bättre som hörspel.
Fina skådespelarprestationer
Föreställningens inramning imponerar. Dekoren, signerad Kimmo Viskari, består av en gigantisk sönderbombad kupol i nåt som liknar betong – som för tankarna till en synagoga eller en moské. Kupolen hänger tung och ödesdiger över skådespelarna under hela föreställningen och faller ju längre pjäsen lider isär, som om bombad i slow-motion. Kalle Ropponens minimalistiska men slående ljus- och videodesign ger, i kombination med musiken, en dynamik till uppsättningen som saknas i den annars tungrodda och statiska regin.
Det är nämligen ingen lättuggad affär, det här. Skådespelarna sitter och står stilla och uttalar sina monologer under hela kvällen, och interagerar aldrig med varandra, med undantag för den stumma roll som görs av Sofia Smeds, som får symbolisera dubbelgångaren, den andra. Det är inte utan att man som åskådare undrar om hela affären skulle ha gjort sig bättre som hörspel eller till och med som ljudbok. Fina skådespelarprestationer till trots är det i Kolme harjoitelmaa sodan ja rakkauden vuosilta texten som är i fokus och själva iscensättningen tillför egentligen inget väsentligt.
Krävande pjäs
Det är uppfriskande med teater som ställer krav på sin åskådare. Barans vindlande, detaljspäckade och ofta snabbt upplästa monologer kräver ständig uppmärksamhet av publiken och referenserna till olika kulturella verk ilar lätt förbi. Det är i sig njutbar text som blandar de finländska kvinnornas diskbänksrealistiska vardag med kriget som tränger sig på, kontrasterat med den övernaturliga dimensionen med dubbelgångare och spökfigurer, ett mysterium som långsamt öppnar sig nästan som en thriller.
Referenserna och trådarna avlöser varandra. Doppelgänger-tematiken får till slut sin förklaring – en morbid sådan, men temat riskerar att begravas under textmassans tyngd. Wagners Götterdämmerung, och egentligen hela hans Nibelungen-svit, avhandlas, men mest fokus läggs här på dess antisemitism, vilket känns lösryckt i sammanhanget, men som en tydlig vinkning till Barans syfte med föreställningen.
Skevt perspektiv
Överlag har jag svårt att greppa vad Baran vill åt med föreställningen. Här finns i sig intressanta vinklar – som hur pjäsens huvudpersoner upplever kriget ”i andra hand”, som utomstående som dras in i krigets fasor via vänner och via slumpen. Här finns temat om hur ord blir meningslösa då vi försöker tala om kriget, floskler som upprepas per automatik, utan att något kan beskriva eller förändra krigets verklighet.
Det är kanske i det sistnämnda som kruxet ligger. Baran väljer att skriva fram historierna ur ett israeliskt perspektiv. Det handlar inte om kriget i Gaza, utan om ”kriget omkring Israel”. Palestina lyser i föreställningen med sin frånvaro. Grymheterna i Gaza nämns pliktskyldigt, men hastas förbi. Finländares Gaza-aktivism framställs främst som något slags egotrippande.
Kriget beskrivs genomgående som något obegripligt, som något så invecklat att det inte går att säga något meningsfullt om det. Att det är en följd av årtionden av israeliskt förtryck av det palestinska folket och på så sätt ganska enkelt att förklara vill Baran inte kännas vid.
Kriget beskrivs genomgående som något obegripligt, som något så invecklat att det inte går att säga något meningsfullt om det. Att det är en följd av årtionden av israeliskt förtryck av det palestinska folket och på så sätt ganska enkelt att förklara vill Baran inte kännas vid, vilket gör att alltihop riskerar att stanna vid en handfallen resignation. Att den enda explicita beskrivningen av våld handlar om våld mot israeler stärker känslan av att hela upplägget är skevt.
Som filosoferande kring hur vi tänker och talar om krig, hur våldet och grymheterna kryper på oss tusentals kilometer bort, har Kolme harjoitelmaa sodan ja rakkauden vuosilta klara förtjänster. Att Baran verkar vilja tvätta bort vanliga israelers ansvar för grymheterna och framställa kriget som något slags outgrundlig naturlag som de inte har någon inverkan på gör att det blir svårt att utläsa vad han egentligen vill säga med alltihop.
Nationalteatern: Kolme harjoitelmaa sodan ja rakkauden vuosilta. Manus & regi: Michael Baran. På scenen: Inke Koskinen, Pirjo Määttä, Wenla Reimaluoto, Sofia Smeds, Mariola Aniolek, Niina Ranta. Visuell planering: Kimmo Viskari. Musik & ljudplanering: Juhani Nuorvala. Ljus- och videoplanering: Kalle Ropponen. Mask: Anna Pelkonen. Spelar på Nationalteaterns lilla scen till 16.5
Foto: Tuomo Manninen
