Den italienska författaren Viola Ardone har skrivit flera romaner utifrån barns och ungas perspektiv. Barnets blick är intressant i litteraturen eftersom det kan föreställa sig framtiden och är på väg att skapa historia, säger Ardone, vars böcker har översatts till över trettio språk.
Viola Ardone har under de senaste åren etablerat sig som en av Italiens mest framgångsrika nutida författare. Hennes romaner, som ofta har en historisk och social förankring, men där berättarrösterna står i centrum, har legat högt på försäljningslistorna sedan det stora internationella genombrottet med Hoppets tåg 2019, berättad genom den sjuårige pojken Amerigo.
– Jag har lätt att inta ett barns eller en tonårings perspektiv. Det är som ett extra gehör jag besitter, och det har blivit min stil, säger Ardone.
Hoppets tåg gavs ut på svenska 2021 i översättning av Johanna Hedenberg. Huvudkaraktären Amerigo är liksom Ardone själv från Neapel och boken utspelar sig under tiden efter andra världskriget. Kriget har slagit hårt mot Syditalien och fattigdomen är utbredd. Amerigo växer upp tillsammans med sin ensamstående mamma Antonietta, som kämpar med att få mat på bordet. När det italienska kommunistpartiet (som inte ska jämföras med sovjetisk kommunism, påpekar Ardone) i en solidaritetshandling erbjuder barnen att få tillbringa ett år i norra Italien hos familjer där de kan äta sig mätta och gå i skolan är Amerigo en av dem som reser iväg. Under året i Emilia Romagna får han lära sig spela fiol. När Amerigo återvänder hem igen har han inte bara med sig fiolen utan också en ny blick på modern, hemmet och födelseplatsen. Och han börjar längta tillbaka till norr. Så pass att han en dag reser tillbaka.
Allmängiltiga teman
– När jag först hörde talas om de här tågen och barnen (på italienska treni dei bambini, barnens tåg), tyckte jag det var en fantastiskt fin historia, säger Ardone.
Och det är onekligen en stark berättelse – en sådan historia som gör sig bra på vita duken. År 2024 blev boken film.
– Jag tror kanske inte att människor bryr sig jättemycket om de här italienska barnen från Syditalien, utan det finns mer allmängiltiga teman, som både berör och fungerar bra rent berättartekniskt, såsom bortförandet, återvändandet och de identitetsproblem det medför. Det tror jag också är förklaringen till att den i dag är översatt till så många språk.
Ardone intresserade sig i synnerhet för identitetsformandet.
– Jag föreställde mig historien i två delar, dels rötterna, dels den personliga utvecklingen. Hur Amerigo blir den han blir, säger hon.
Amerigo reser iväg från sin mamma, hemkvarteren och fattigdomen. Det råder brist på allt; mat, skor och kläder. Allt detta får han i norr, men han får också en fiol och förstår ganska snart att han vill bli någon som gör musik.
– Det är den här upptäckten, en önskan om att bli något, som gör att han fjärmas från sin mor, det är inte bara frågan om geografiskt avstånd och de materiella villkoren. Samtidigt skapar det skuldkänslor, säger Viola Ardone.
Hon menar att berättelser kan vara bra eller dåliga, intressanta eller enkla, men i slutänden handlar det om texten lyckas beröra eller väcka något hos läsaren.
Den här marginaliserade, icke-centrerade blicken på allt är så mycket mer intressant än de vuxnas blick, som präglas av materialitet, arbete, familj och mål; det perspektivet saknar originalitet, säger Ardone. Som hon uttrycker saken: ungdomar förutser eller föreställer sig en framtid och äldre minns tillbaka.
Tidsperspektivet är balken
I boken Mitt namn är Oliva Denaro, den andra boken av Ardone som översattes till svenska (denna gång av Ida Andersen), är huvudpersonen en tonårstjej. Oliva Denaro växer upp på 1960-talet i Sicilien i en kultur dominerad av arkaisk kvinnosyn och underordning. Den handlar om att vara flicka i ett konservativt samhälle, men också om övergrepp, hederskultur och motstånd. Även i boken De förlorade kvinnorna, som utkommer i svensk översättning i mars, är huvudkaraktären en tonåring, Elba, som föds och växer upp på ett mentalsjukhus, trots att hon är frisk. Det är en bok som utspelar sig på 1970-talet under en period när det experimenterades med mentalsjukvården på ett sätt som ledde till en historisk reform av psykiatrivården i Italien.
– I den här boken har jag valt att arbeta med kontraster, så det är både en flicka och en äldre man, en psykiatriker. Det är ingen slump, eftersom de människor jag tycker är intressantast och helst pratar med är just ungdomar och äldre personer, säger Ardone som förutom att hon är författare även arbetar som lärare i italienska och latin på en gymnasieskola i Neapel.
– Både unga och äldre har en lateral synvinkel på livet och ser på det mesta liksom från sidan. Den här marginaliserade, icke-centrerade blicken på allt är så mycket mer intressant än de vuxnas blick, som präglas av materialitet, arbete, familj och mål; det perspektivet saknar originalitet, säger Ardone. Som hon uttrycker saken: ungdomar förutser eller föreställer sig en framtid och äldre minns tillbaka.
– De unga är på väg att skriva historia och de äldre berättar historien. Vuxna, som är upptagna av att vara mitt i livet, bara beskriver och är mer ängsliga.
Viola Ardone beskriver hur just tiden och tidsperspektivet är helt avgörande i hennes skrivande.
– Det är huvudbalken som bär upp hela berättelsen. Utifrån den lägger jag sedan till händelser och personer.
Böckerna är för alla
Samtidigt som hennes bok De förlorade kvinnorna kommer ut på svenska reser Viola Ardone runt och pratar om sin senaste bok, Så mycket mer liv (Tanta ancora vità) som handlar om en ukrainsk pojke som hoppar på ett tåg till Bratislava under krigets inledande skede och hans mormor som arbetar som hemvårdare i Italien.
– Det var när jag hörde på radion om en pojke som lyckats fly från Ukraina när kriget bröt ut som jag fick idén till den boken. Och så kopplar den ihop med Hoppets tåg, säger hon.
Men även om det är barnens och de ungas blick som skildrar händelseutvecklingen i Viola Ardones böcker så har försäljningen framför allt riktats mot vuxna.
– Jag skriver för alla som vill läsa, säger hon och vägrar skilja på böcker för ungdomar och vuxna.
– Det här att kategorisera böcker efter ålder handlar bara om marknadslogik. Att läsa en viss typ av bok är inte beroende av ålder.
Enligt Ardone är alla böcker för alla.
– De kan vara vackra eller fula, det spelar ingen roll. Ungdomar är inte dumma, de nöjer sig inte med böcker i b-kategorin, utan vill ha välskrivna, bra och intressanta berättelser. Då läser de.
Men hon är medveten om att det inte riktigt är så enkelt i dag när så mycket annat pockar på uppmärksamheten och finns närmare till hands.
– Ungdomar idag går ju inte runt och har tråkigt och plockar fram en bok i brist på annat, så vi får försöka göra det vi kan för att puffa på dem att läsa. För det är och ska vara ett nöje, ren underhållning.
Foto: Christin Sandberg
