Jag har aldrig hört småbarn skrika så högt av ilska och skräck under en föreställning. Av upprördhet, överraskning – visst. Men av ilska, varvat med skräck?
Under Showbox-festivalen för barn och ungdomar i Oslo i november 2025 var jag med om en av mitt livs mest minnesvärda föreställningar. Syskonen Roza och Ronak Moshtaghis Oil-Dino-Du riktar sig till sexåringar och uppåt.
Föreställningen börjar med att barnen får placera stora svarta magnetiska former på en fondvägg och på så sätt skapa abstrakta, oljedränkta figurer. Men när de väl satt sig och föreställningen tar vid är de vuxna scenkonstnärerna allt annat än det vi är vana vid från barnföreställningar. För tre av Norges främsta danskonstnärer, Mathias Stoltenberg, Louis Schou-Hansen och Tora Skår Midtbø, påminner snarare om högresta fotbollsspelare än dansare. De är klädda i atletiska shorts och t-shirts, som avslöjar deras tatuerade kroppar. De formar tillsammans groteska, skrämmande figurer. Och de går till anfall mot publiken rullandes på skateboardaktiga bräder – om och om igen. Ibland leende, men ändå.
De små liven skriker av skräck.
Men aldrig så högt och upprört som när dansarna i slutet av föreställningen, med sina blickar fixerade på barnen, river ner de magnetiska figurerna en efter en annan, nonchalant, gäckande, som om de inte hörde de skrikande barnen som nu har svårt att hållas på bänken.
Efteråt berättar Roza Moshtagi, prisbelönt Teheran-född koreograf och konstnär numera bosatt i Oslo, att barn behöver lära sig handskas med sina känslor. De måste få uppleva hur det känns att bli upprörd eller skrämd, och hitta sätt att tackla känslor som vuxna försöker skyla för dem. När föreställningen väl är över hälsar barnen på dansarna och rusar vidare för att på nytt försöka fixera de magnetiska formerna på fonden. Varje föreställning har en början – och ett slut.
Var finns barnteaterns politiska potential idag?
Någon skulle säkert säga att föreställningarna i Finland och övriga Norden redan i sin värdegrund är politiska. Representationen av olika familjeformer, språk- och etniska grupper, eller deras tematik och estetik, signalerar en medvetenhet om det omgivande samhället, och om delade värderingar. Någon annan skulle vidhålla att barnteatrar dessutom fortfarande finansieras offentligt, eftersom de anses viktiga för att fostra en ny generation konst- och kulturintresserade medborgare. Men finns det politisk barnteater i samma mening som det finns politisk teater för en vuxenpublik? Vad kan politisk teater för barn överhuvudtaget vara?
På de finländska teaterrepertoarerna ingår omkring 150 produktioner* för barn och ungdomar varje spelår. Av dessa är kring 40 urpremiärer. Ändå ser vi sällan verkligt radikala satsningar. Med det sagt har det bara under de senaste veckorna uppstått intressanta nya initiativ inom barnteatern. Häromveckan fick vi till exempel höra att Nya Rampen – det finlandssvenska scenkonstfältets numera fullvuxna enfants terribles – gör barnteater tillsammans med Unga Teatern. KaKo – A Space Adventure spelas under våren för 3–6-åringar. Nyligen grundades dessutom en ny teater i Finland, Suomen Actionteatteri, vars föreställning Pieni Samuraityttö för 7-åringar och uppåt blandar inslag från videospel och kampsporter med teater. Drivkraften är att locka tillbaka publiken genom referenser från barnens egen vardag. Dessutom turnerar Hav-Anna Company med föreställningar som går i bräschen för nydanande barnteater i Finland.
Det är därför omöjligt att generalisera och slänga fram påståenden om finländsk barnteater, eller scenkonst för barn; vi har tills vidare ett brett, variationsrikt fält. Men det skulle vara viktigt att fråga oss i vilken mån vi erbjuder konst som får barnen att reflektera också kring obehagliga frågor och över deras egna känslor. Har vi en scenkonstkultur för barn och ungdomar som vågar vara politisk? Har vi en scenkonstkultur för barn och ungdomar inom vilken det är möjligt att göra stora satsningar, och som förmår engagera landets mest framstående dansare?
Scenkonstens styrka är att den kan skapa trygga rum för att uppleva svåra känslor – och dramaturgiska redskap för att hantera känslorna. I en tid då barnteater ofta mäts i igenkänning och trygg representation ligger den verkliga politiska potentialen i friktionen. Inte enbart i tematiken, utan också i konflikten.
I en intervju för Unga Klaras hemsida våren 2023 påstod Suzanne Osten att det numera är mer kontroversiellt att ta upp svåra ämnen inom barn- och ungdomsteatern än vad det var förut, men också att föräldrarna vill skydda sina ungar idag till den grad att barn får mer ut av föreställningarna när de ser dem med sina lärare, än när de ser dem med sina föräldrar. Osten antog att det har mera att göra med barnens oro för föräldrarnas chockreaktioner, än för deras egna känslor. Det i sin tur har troligtvis påverkat vilken sorts föreställningar som i dag produceras för barn och ungdomar och varför Oil-dino-du sticker ut – estetiskt och dramaturgiskt – till den grad från allt som åtminstone jag förväntar mig att se inom scenkonsten.
Syskonen Moshtaghi ville enligt en intervju i norska Kontekst_ (5.1.2026) göra en konstnärlig föreställning om oljan som landet blivit rikt på, och som bland annat kulturlivet i stort är beroende av. Knappast var det många barn som reflekterade över hur oljan mörklade rummet ju fler svarta figurer som lades upp på väggen och hur det svarta – som vi sett i ett globalt perspektiv gång på gång – också i en teaterlokal snabbt förvandlades till en tvistefråga mellan barnen själva och dansarna. Men metaforen skapade ändå en kontext för föreställningen som gav den ett allvar och en förankring i något verkligt, som efteråt kan diskuteras ur många olika perspektiv. Det är en föreställning som växer med och öppnar sig för en del av publiken först med åren.
Scenkonstens styrka är att den kan skapa trygga rum för att uppleva svåra känslor – och dramaturgiska redskap för att hantera känslorna. I en tid då barnteater ofta mäts i igenkänning och trygg representation ligger den verkliga politiska potentialen i friktionen. Inte enbart i tematiken, utan också i konflikten.
Kanske är det detta som gjorde ett sådant intryck på mig i Oslo förra hösten. Att se en föreställning som är uppkäftig nog att tänka med lång framförhållning på publikens utveckling, i stället för att söka omedelbar tillfredsställelse i förhållande till publikens reaktioner. Det är kanske just där barnteaterns politiska potential börjar: i barnens skrik.
* Dockteaterproduktioner ingår inte i statistiken. Statistiken är hämtad ur Teaterinfo Finlands repertoarstatistik.
