Under sitt 35:e år fortsätter Sirius Teatern upprätthålla sin status som en av den finlandssvenska teaterns mest spännande kollektiv. David Sandqvists kommentar till Tarkovskijs filmklassiker vågar sig inte riktigt in i förlagans existentiella mörker, men ansatsen i This is NOT Stalker sig ter sig både fräsch och klassisk, och hantverket är utsökt.
Why are you here? Frågan riktas till Sirius Teaterns fyra skådespelare: tre Paul (Cecilia, Holländer, Olin) och en Wilhelm (Grotenfelt). Rösten är kroppslös, mystisk, nästan mekanisk och ljuder ur högtalarna i ett litet förhörsrum i en gränsstation mellan Georgien och Ryssland där Sirius Teatern sitter inlåst år 2037. Det här skulle ha varit höjdpunkten på teaterns decennielånga mission: att sätta upp en pjäsversion av Andrej Tarkovskijs mytomspunna film Stalker (“the greatest work of art in history”, för att citera våra fyra karaktärer). Projektet har kostat medlemmarna allt: i Finland är de utfrysta som besatta bakåtsträvare och Rysslandskramare och deras familjer har lämnat dem. Nu har de äntligen lyckats spåra det produktionsbolag som sitter på filmens rättigheter och är på väg till Moskva för ett möte. Rösten i mikrofonen låter dem ändå varken åka vidare eller tillbaka, eftersom de inte kan minnas namnet på det produktionsbolag som de ska träffa. Informationen finns i Cecilia Pauls mejl, men rösten i högtalarna ger dem inte wifi-lösenordet. Dessutom vill rösten envist veta vem av dem som är Tom. (“There is no Tom! My name is Paul!”) Rösten meddelar att det ska vara möjligt att ta bort den felaktige Tom ur visumhandlingarna. Mot en betalning på 10 000 euro. Och så är vi tillbaka i nollpunkten igen.
Filmen Stalker är löst baserad på bröderna Arkadij och Boris Strugatskijs science fiction-roman Picknick vid vägkanten från 1972. Bröderna samarbetade med Tarkovskij kring manuset för filmen, som efter många om och men fick premiär 1979. Merparten av bokens handling har förkastats och filmen är komprimerad till vad som känns som både några timmar och en hel mansålder i den förbjudna “zonen”, ett övergivet, postindustriellt område där naturens lagar har upphävt att verka, och där allt fungerar enligt en egen, livsfarlig logik. I filmen följer vi tre män som försöker nå ett magiskt rum i centrum av zonen där det sägs att ens innerligaste dröm går i uppfyllelse.
Filmen är inte många minuter lång då vår trio står vid ytterdörren till den gamla industrianläggning där rummet finns. Men enligt guiden – den så kallade stalkern – tillåter zonens mystiska krafter inte att man bara trampar fram och öppnar dörren. För att nå rummet måste man ta labyrintiska omvägar och följa märkliga ritualer för att undvika de dödsfällor som ligger på lur. Lite som att sitta fast i ett förhörsrum och endast kunna ty sig till en mystisk röst som ställer kryptiska frågor utan att ge några svar.
Till skillnad från Strugatskijs bok håller Tarkovskij åskådaren i ovisshet om huruvida zonen verkligen besitter några övernaturliga krafter – eller om våra stalkers helt enkelt hittar på ursäkter för att inte behöva nå fram till rummet dit de så passionerat vill. Kruxet är nämligen att rummet inte ger dig det du ber om, utan tvingar dig att rannsaka vem du egentligen är och vad du allra djupast drömmer om.
Enligt uppgift har regissören David Sandqvist i fem år planerat en pjäsversion av Stalker, men, som föreställningens infoblad ger vid handen, misslyckats med att säkra rättigheterna till Tarkovskijs film. Det är Mosfilm som sitter på filmrättigheterna, men det är Strugatskij-brödernas dödsbo som har rätten till karaktärerna, och att i dessa tider försöka ordna med två skilda upphovsrättskontrakt över den ryska gränsen torde vara snarast omöjligt.
Följaktligen heter föreställningen This is NOT Stalker. Det här är nämligen inte Stalker, inte heller är det Picknick vid vägkanten. Det är däremot en dråplig, svart situationskomedi med lika mycket influenser från Samuel Beckett (i väntan på den ryska gränsvakten) som Tarkovskij. De tvära kasten i stämning, från slapstick till existentiellt mörker, är vid det här laget ett bekant grepp av kometregissören och tillträdande teaterchefen för Lilla Teatern, David Sandqvist. Föreställningen listar ingen manusförfattare, så man kan anta att pjäsen arbetats fram genom improvisation – kanske med hjälp av det rollspel som också får en framträdande roll i föreställningen.
Resultatet är en ställvis hejdlöst rolig och underhållande föreställning med en både tacksam och genial utgångspunkt, starkt förankrad i teaterhistorien. Fyra personer låsta i ett rum under hela föreställningens gång är en läcker premiss för ett klassiskt psykologiskt och filosofiskt kammarspel, och Sirius Teaterns medlemmar är garvade nog att utnyttja den, både för komedi och allvar.
Otto Ekman konstaterar i sin recension i Hufvudstadsbladet att This is Not Stalker tangerar flera olika tematiker i föreställningen. Så är fallet, eftersom alla karaktärer under den (mentala) resans gång tvingas konfronteras med sig själva. En av mina personliga favoriter av de här sidospåren är då Grotenfelt entusiastiskt försöker övertyga oss om hur man med grafer kan fastslå ett verks konstnärliga kvalitet. Det är komediguld. Till skillnad från Ekman känner jag ändå inte att Sirius Teatern någonsin förlorar fokuset. Tilläggen som kommenterar till exempel öststatsnostalgi eller moderna upplevelsebackpackers känns mer som just tillägg än som försök att säga något uttömmande. Kommentarer vid vägkanten, så att säga. Däremot uppstår ställvis vissa longörer på grund av de många omstarterna. Det är visserligen delvis avsiktligt, men ibland känns det som om upprepningarna inte ger något mervärde. Bland annat rollspelsscenen där karaktärerna spelar upp den handling som publiken nyss fått se på nytt är en darling som kunde ha killats.
Tuomas Honkanens visuella design och Tony Sikströms ljuddesign och musik återskapar utan att imitera mästerligt Tarkovskijs klaustrofobiska, postindustriella stämning. Det är enkelt och avskalat, men oerhört effektfullt. Eftersom dialogen är utarbetad av arbetsgruppen sitter replikerna naturligt och självklart i karaktärernas munnar. Föreställningen gynnas också av en uppenbar spelglädje, något som Sandqvist verkar ha en speciell förmåga att inspirera i sina skådespelare, på basis av hans regier. Det här var speciellt tydligt i succépjäsen Flamingonpunainen unelma, som spelades på Teatteri Jurkka under våren – en föreställning med idel finlandssvenska krafter som kändes som en hyllning till teatermagin och skådespelarkonsten.
Skillnaden mellan Flamingonpunainen unelma och This is NOT Stalker är att den förra hade en manusförfattare (brodern Otto Sandqvist) medan den senare var ett – antagligen delvis framimproviserat – grupparbete. Den här kollektiva metoden för skapande, som företrätts speciellt synligt av Akse Pettersson, kan i bästa fall ge upphov till nyskapande, överraskande och intuitiva verk. Samtidigt, som Petterssons Oppitunteja eläville (2025) visade, finns också risken att det här arbetssättet leder till spretiga uppsättningar utan klar riktning och tydligt mål.
This is NOT Stalker undviker att trampa i den fällan, men det finns episoder i föreställningen som känns som överutnyttjade klichéer som gärna förekommer i verk som utarbetats i kollektiv improvisation – som den evinnerliga scenen där karaktärerna plötsligt och utan någon egentlig orsak kastas in i en actionfilm med pistoler och k-pistar i högsta hugg. En fokuserad manusförfattare hade antagligen hittat på något annat sätt att höja intensiteten i föreställningen som mer naturligt hade anknutit till dramat. Dessa invändningar är dock främst små skönhetsblämmor i ett starkt dramatiskt hantverk som håller publiken fängslad från början till slut.
I och med den senare millennialgenerationens och generation Z:s intåg på det fria scenkonstfältet har detta fält i allt högre grad dominerats av konst som tagit avstamp i det specifika och det identitetspolitiska. Historierna som berättas inom denna genre är viktiga i och med att de ofta strävar till att krossa glastak och uppmärksamma skevheter i vår kultur – vem är det som representeras på scenen och i samhället, vem är det som definierar det tillåtna och det “normala”? Som spjutspets i en förändring av invanda och accepterade mönster och samhälleliga och kulturella strukturer är denna konst oumbärlig.
Samtidigt finns det en risk för att den här typen av teater och performans blir enahanda i sitt aktivistiska uppsåt som ställvis hotar att glida över i självupptagenhet kring frågor om kropp, sexualitet, kön och etnicitet. När Paul Holländer i en scen i This is Not Stalker utbrister i en förtvivlad monolog om avsaknaden av “den stora teatern” är det menat att frammana skratt hos publiken – en gamla gardets gubbe som skriker mot molnen – men för många blir det ett skratt fyllt av självigenkänning.
This is NOT Stalker känns i dagens fria fält som en fräsch fläkt genom sitt anslag att ta sig an de stora frågor som också förlagan tampas med – att försöka genomlysa det mänskliga varat och vårt letande efter mening.
Samtidigt sitter ändå This is NOT Stalker fast i millennialgenerationens ironiska sätt att närma sig de stora frågorna. Även Sandqvists uppsättning verkar vara rädd för att bli för seriös – gränsen mellan insiktsfullhet och det patetiska är som känt skör. Som Tomas Jansson skriver i sin recension för Svenska Yle känns det som att föreställningen “mera leker med […] än gräver djupt i” de stora existentiella frågorna.
Trots detta öppnas det upp för allvaret mellan skämten. Den inledande frågan “Why are you here?” handlar naturligtvis om något betydligt större än om passkontroll, och utvecklingen samt fördjupningen av frågan behandlas åtminstone tidvis med den seriositet som den förtjänar. Paul Olins starka monolog mot slutet av föreställningen om vårt förtvivlade letande efter mening i tillvaron är kvällens verkliga klimax, även om uppsättningen avslutas med en mer ironisk knorr som Helsingin Sanomats recensent elakt nog avslöjar i sin recension – så läs inte den om ni vill överraskas.
Åskådare som är lika besatta av Tarkovskijs film som föreställningens karaktärer är kommer att i This is NOT Stalker sakna den riktigt seriösa närkampen med existensen. Fördelen med Sirius Teaterns finurliga homage är att man inte behöver ha sett filmen för att begripa och njuta av föreställningen. I själva verket är det kanske till och med bättre om man ser den utan filmälskarens uppskruvade förhandsförväntningar.
Sirius Teatern är en grupp som aldrig varit rädd för att ta sig an de stora frågorna eller för att göra djärva repertoarval. Teatern som i år firar 35-årsjubileum känns fortfarande som ett av de mest vitala kollektiven på det finlandssvenska fältet. Alltid blir det inte fullträff och idel hyllningar. Expeditionen: en kärlekshistoria (2023) är väl den enda av teaterns uppsättningar jag sett som jag förbehållningslöst älskat. This is Not Stalker sällar sig dock till sådana experiment som Peter Weiss Vandring för tre röster (1992), som ju nyligen hade ”nypremiär”, Peter Lüttges skinheadversion av Strindbergs Carl XII (1996), Arn-Henrik Blomqvists uppmärksammade version av Noréns Personkrets 3:1 (2003), Juha Hurmes uppsättningar av Diktonius Janne Kubik (2008) och Weiss Marat/Sade (2018), samt Carl Alms regi av Julius Caesar (2020) och Liisa Penttis Det bedrägliga ljuset (2022). Föreställningar som tar avstamp i klassiker och vrider dem till alldeles egna tolkningar på egna premisser. Klassikerstatus har de inte alla nått, och kritiken har ibland varit tudelad. This is NOT Stalker fortsätter dock Sirius Teaterns tradition av att utforska människan, samhället och existensen med uppnosiga och riskfyllda versioner av tidlösa verk – en tradition som känns ack så välkommen i en tid då det verkar vara otrendigt att ta sig an de stora frågorna på scenen.
Foto: Otto Donner
Sirius Teatern: This is NOT Stalker. Regi: David Sandqvist. Manus: arbetsgruppen. På scenen: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Paul Olin, Cecilia Paul. Visuell design: Tuomas Honkanen. Ljuddesign & musik: Tony Sikström. Spelas till 9.5 på Scen Konepaja.
