Scen Konepaja i Vallgård öppnade officiellt sina dörrar i februari. Teaterhuset Universums verksamhetsledare Markus Alanen hoppas att det nya komplexet ska tjäna det fria fältet och på samma gång bli ett inneställe bland Helsingfors kulturpublik.
Ett kulturcentrum. Så beskrivs nya Scen Konepaja av Markus Alanen, som är verksamhetsledare för teaterhuset Universum. Vi sitter i ett bås i baren Tähti i vad man kan kalla för teaterns aula i den gamla maskinverkstaden i Helsingforsstadsdelen Vallgård – tidigare även kallad Böle maskinverkstad. Dagen innan intervjun har det varit pressvisning av de nya utrymmena, och dagen därpå får Scen Konepaja sin officiella öppning. Alanen har dragits med en förkylning som småningom börjar ge med sig, och det har varit bråda dagar.
– Det har varit något av en medie-rumba. Jag tror aldrig att vi fått så här mycket uppmärksamhet i pressen tidigare.
Scen Konepaja är mycket mer än Universums nya hem. Universum är huvudsaklig hyresgäst, men samarbetar med flertalet olika grupper och aktörer, bland andra clowngruppen Red Nose Company, dansgruppen Liisa Pentti + Co, Teatteri- -Metamorfoosi, The Post Theatre Collective och Unga Teatern. Dessutom är scenen värd för talk showen Arto Nybergin- seurassa, och så ordnas här konserter – i nuläget främst med rockartister som är ungefär lika gamla som VR:s gamla maskinverkstad, som är byggd 1903. Markus Alanen hoppas att man med det digra utbudet ska lyckas infria förväntningarna på att bli ett verkligt kultur-centrum, något som han menar att till exempel Teurastamo i Fiskehamnen inte riktigt har lyckats med.
– Mångsidigheten ser jag som vår styrka. Det stöds också av hela det här området – här finns redan en biograf, gallerier, restauranger och barer, och så nu också en scen.
Eller egentligen två scener. Den stora scenen, som rymmer 220 personer, byggdes ursprungligen som en av Nationalteaterns exilscener i samband med renoveringen av teaterhuset. Sedan dess har också Klockriketeatern och Teatteri Meta-morfoosi huserat där med korta kontrakt. Ett mindre scenutrymme, som rymmer 80 personer, finns i övre våningen. Dessutom har baren en tredje liten scen. Baren Tähti är som sagt även en viktig samarbetspartner. Belägen i teaterns aula betjänar den publiken under pauserna, men har också egen programverksamhet. Det är Tähti som står bakom Scen Konepajas konserter, och ordnar också till exempel standup-kvällar och övrigt program.
– Baren har förstås ett annat kommersiellt tänk än vad vi har, men jag upplever att vårt samarbete har fungerat bra. De är medvetna om att vi har en viss tyngdpunkt och vi är medvetna om att de har en annan. För oss är det ju viktigt att det går bra för baren så att de kan betala hyran. Om det inte går bra för dem så fungerar det här inte för oss heller.
Start i Takomo
Det är över tio meter till takåsen i aulan. Ovanför den murrigt grönbruna inredningen i klassiskt gammaldags teaterstuk hänger de industriella stålbjälkarna och en gammal lyftkrok som påminnelse om byggnadens historia. I sällskap av Alanen vrider vi klockan tillbaka ett par decennier och förflyttar oss i tanken till gamla Betaniahuset i Rödbergen, där Universum huserade i över 20 år. Mer eller mindre av en slump hittade Universums fyra medlemsteatrar varandra i slutet av nittiotalet: Aurinkoteatteri, den irriterande särskrivna Sirius Teatern, Teater Mars och Teatteri Venus. Himlakroppsteatrarna beslöt sig för att göra gemensam sak och hyra in sig i Betaniahusets kyrkosal. Huset uppfördes faktiskt ganska exakt i samma tider som tågfabriken i Vallgård – år 1904, på beställning av Helsingfors stadsmission, nuvarande HelsingforsMission. I huset fanns bland annat så kallad barnkrubba, boende för hemlösa unga och folkkök. På 70-talet öppnades ett daghem som verkade fram till 2024, då huset tömdes för renovering. Kring millennieskiftet flyttade alltså Universum in.
– År 1998 hade medlemsteatrarna ett gemensamt kontor i Teatteri Takomos övre våning där de satt och rökte och samtalade om konst, och beslöt sig för att grunda Universum, säger Alanen, som påpekar att det här var långt före hans tid. Han tillträdde som verksamhetsledare 2023.
– Grundidén var väldigt enkel: att sätta alla pengar i en pool för att betala för utrymmet och anställa gemensam personal för att sköta om administrationen och produktionsprocesserna, och sedan låta konstnärerna koncentrera sig på konsten. Exakt samma princip gäller för Universum idag.
En teknisk lättnad
Exakt när kyrkosalen i Betania senast var en fungerande kyrka vet Alanen inte.
– Jag har hört sägas att innan vi flyttade in var det en övningskyrka för personer som studerade till att bli präster. Jag visste inte ens att det fanns något sådant, men då man tänker efter är det ju självklart att präststuderande behöver någonstans att öva på att predika.
Betaniasalen blev med åren ett teaterhus som var älskat av många, och ett slags nav för det fria teaterfältet i Helsingfors. Detta trots att det som teaterutrymme var allt annat än praktiskt.
– Det var naturligtvis vemodigt att flytta ut ur Betania, men också … låt oss säga något av en lättnad, framför allt för våra tekniker. Det var ett krångligt utrymme som krävde väldigt mycket ansträngning ur teknisk synvinkel. Taket var så mjukt att det inte gick att fästa något i det, så man måste fästa allt i sidoläktarna, och så var det ju en skyddad byggnad… Och allt måste göras på nytt för varje uppsättning.
År 2022 blev det klart att Betaniahuset skulle utrymmas år 2024 för renovering, och att hela huset efter det skulle bli ett daghem.
– Då inleddes arbetet med att hitta ett nytt utrymme, och Universums första verksamhetsledare Annamari Karjalainen togs in som ett slags projektledare för det. Vi såg på ett tiotal olika ställen, men av en orsak eller annan föll det igenom alla gånger, berättar Alanen.
I december 2024 inleddes förhandlingar med The Train Factory, bolaget som ansvarar för utvecklingen av industriområdet, och i april 2025 skrevs kontraktet på. Tanken var att Scen Konepaja skulle öppna i november, men renoveringen drog ut på tiden. Bland annat byggdes en helt ny vägg mellan scenen och aulan, som tidigare avskärmats bara med ett draperi, den nya lilla scenen renoverades bland annat med ny luftkonditionering, och det byggdes trappor och en hiss. Ännu inför öppningen den 12 februari var det mycket som var halvfärdigt – till exempel fanns fortfarande ingen skylt vid dörren.
Trots det har verksamheten varit igång. Redan innan årsskiftet satte Red Nose Company upp Don Quixote för full sal, i januari gav Sirius Teatern Cecilia Pauls monolog ren_essens, och i februari var det nypremiär för Aurinkoteatteris succépjäs Kettutytön paluu. I slutet av mars blir det premiär för Sirius Teaterns This is NOT Stalker, inspirerad av Andrej Tarkovskijs filmklassiker.
Å andra sidan tänker jag att profilen småningom tar form. Jag ser det som att mångsidigheten stöder och stöds av hela området med dess breda utbud av konst, kultur, barer och affärsverksamhet. Det är liksom ett kulturcentrum.
Repertoarmodell
För Universums medlemsteatrar innebär det nya utrymmet i sig inga större förändringar vad gäller det konstnärliga arbetet, tror Alanen.
– Egentligen borde man ju fråga teatrarna själva om det här. Från Universums sida försöker vi fortsätta på samma sätt som förut, det vill säga möjliggöra medlemsteatrarnas konstnärliga autonomi. Alltså, vi försöker förverkliga det som teatrarna vill göra. Det att vi nu på riktigt har en riktig teater öppnar förstås för nya konstnärliga möjligheter.
Alanen säger att man nu försöker sig på något som inte gått förut, det vill säga en lätt repertoarmodell, alltså möjligheten att ha olika program rullande på samma gång – något som inte lät sig göras i Betaniasalen.
– Det nya stora scenutrymmet är så stort att vi tillfälligt kan städa undan scenografin för en föreställning och använda den främre delen av scenen för annat program, och sedan plocka upp föreställningen igen. Till exempel ska vi nu spela två föreställningar av Kettutytön paluu, sedan skuffar vi undan scenografin då det är konsert med Tuomari Nurmio på lördag och så tar vi fram den igen på måndag.
På stora teatrar som Nationalteatern kan det finnas 6–7 olika föreställningar ”gömda” bakom scenen på en gång, säger Alanen. På Scen Konepaja kan man gömma en.
– Vi testar det här nu, och så ser vi hur det fungerar – hur mycket arbete det här egentligen kräver. Vår utmaning är att vi är så få som arbetar här, vilket ju har att göra med att vi har så lite pengar. Det här har alltid varit problemet för kulturaktörer som är beroende av diskretionära stöd, att vi inte har samma resurser som till exempel statsandelsteatrar. Hur många olika program vi kan bolla med har alltså delvis att göra med statens kulturbudget.
Sillasalladsprofil
Hur fungerar samarbetet med de övriga aktörerna som ska använda Konepaja? Hur mycket inflytande har Universum över resten av programmet?
– Dels har vi våra fasta partners, som ordnar sitt program, och så har vi också haft förhandlingar med flera andra grupper. Vi kuraterar inte programmet. Det vi gör är att vi naturligtvis väljer vilka aktörer vi samarbetar med, men vi går inte in och påverkar deras program. Grundtanken är att Universum hyr ut och administrerar utrymmena, ordnar föreställningar med sina medlemsteatrar, och hyr ut utrymmena till andra grupper till ett förmånligt pris.
Om man då ser på Scen Konepaja som en helhet – har den här scenen någon egen konstnärlig profil?
– Jag skulle säga att profilen ligger i det digra och mångsidiga programmet. Och hela det här projektet bultande hjärta är frilanskulturen.
Här ordnas allt möjligt: teater, performans, standup och konserter. Finns det en risk att det för publiken blir lite luddigt vad Scen Konepaja egentligen är för något?
– Visst finns alltid den risken. Å andra sidan tänker jag att profilen småningom tar form. Jag ser det som att mångsidigheten stöder och stöds av hela området med dess breda utbud av konst, kultur, barer och affärsverksamhet. Det är liksom ett kulturcentrum.
Kritiskt för frilansare
Scen Konepajas bultande hjärta, som Alanen uttrycker det, är alltså frilansarkulturen. Statens nedskärningar i kulturen, kombinerade med de dalande publiksiffrorna, har försatt det fria fältet och frilansarna i en prekär situation.
– För många är vardagen den att de har ett projekt som varar en månad och så är de arbetslösa i två månader tills det dyker upp ett nytt projekt. Eller så kan det vara som för en av våra skådespelare för tillfället, att hen har tre projekt på samma gång, två här och ett någon annanstans, så det blir mycket pusslande med tidsschemat, säger Alanen.
Skådespelarna i Universums medlemsteatrar är inte anställda, utan arbetar i praktiken projekt- och frilansbaserat, så hela Universums verksamhet är egentligen uppbyggd på frilansmodellen. Alanen påpekar att nedskärningarna i socialskyddet har slagit väldigt hårt mot frilansare. En positiv förändring som skett på senare år är att den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen numera är baserad på reell inkomst snarare än på utförda arbetstimmar – men mycket annat gott finns inte att lyfta fram.
– Att det så kallade skyddade beloppet för arbetslöshetsunderstödet har slopats är en fullständig katastrof. Förr kunde man åtminstone arbeta lite utan att det påverkade arbetslöshetsunderstödet, men slopandet av skyddsdelen slår speciellt hårt mot frilansare.
Av Universums fastna partners på Scen Konepaja är kanske en eller två sådana grupper som har någon anställd konstnärlig personal, uppskattar Alanen. Huset blir alltså en samlingsplats för det fria fältet och frilansare, och den mångsidiga uppsättningen med aktörer hoppas han att ska skapa förutsättningar för att de olika grupperna kan stöda varandra.
– Det bästa sättet att stöda frilansare är ju att se till att de har jobb och får lön.
Billig hyra
Vidare framhåller Alanen vikten av att fria grupper ska kunna hyra in sig på Scen Konepaja för ett förmånligt pris. Han anger att den riktgivande hyresnivån för tillfället för lilla scenen är 1500 euro per vecka, och för stora scenen 2000 euro per vecka. Han poängterar att det här är läget nu då verksamheten inleds, och att priserna kan justeras i framtiden då man ser hur saker och ting fungerar.
– Det är många som vill uppträda på Dansens hus, men där är prisnivån sådan att en föreställningsdag kostar lika mycket som en hel vecka kostar hos oss.
Det är svårt att hitta uppgifter om vad olika scener kostar att hyra i Helsingfors, eftersom de flesta aktörer inte offentliggör sådan information. Stadens olika kulturhus uppger ändå att hyran av deras större scenutrymmen kostar mellan 700 och 1500 euro per dag, beroende på veckodag. Åbo Svenska Teater hyr ut sin stora scen för 2000 euro per dag och sin studioscen för 630 euro per dag på vardagar. I jämförelse är Konepajas scener utan tvekan förmånliga.
– Att vi är så billiga beror ju förstås också på att vi inte kan erbjuda samma servicenivå som många andra ställen. Vår teknik står naturligtvis till förfogande, men i utgångsläget förutsätter vi att grupperna har egen teknisk personal.
Ett större sammanhang ger också de olika fria grupperna möjlighet till mer synlighet och medieuppmärksamhet, säger Alanen.
– Till exempel det medieuppbåd som öppningen av Scen Konepaja har gett upphov till är nog en sällsynt vara för det fria fältet.
Det svenska rummet
Många teaterbesökare kommer säkert att sakna Universums tidigare hem i Betaniahuset, detta omöjliga men charmiga utrymme, vars föreställningar inte sällan andades DIY och kreativ uppfinningsförmåga. För den finlandssvenska publiken var Teaterhuset Universum också ett viktigt svenskspråkigt rum. Finns det en risk, nu då repertoaren på Scen Konepaja till en allt större del kommer att bestå av finsk- och engelskspråkigt program, att detta svenska rum går förlorat? Markus Alanen poängterar att mängden svenskspråkig teater som görs av Universums medlemsteatrar inte kommer att minska, och att också andra aktörer kommer att berika repertoaren med svenskspråkiga produktioner – till exempel Unga Teatern, Stjärnfall och Red Nose Company. Dessutom tror han att mängden produktioner som görs ger upphov till ett betydligt mer levande teaterhus.
– Ett problem på Betania var att där inte fanns någon kontinuerlig verksamhet. Det var liksom en föreställningsperiod, som kunde vara kort eller lite längre, och sedan hände där ingenting i långa perioder. Och så igen en snutt med föreställningar, och så blev det stilla pånytt. Utmaningen med publikkontakten på Betania var att det aldrig blev en plats där folk kände att det ständigt hände någonting, en plats dit man nästan närsomhelst kunde gå och se föreställningar. Varje föreställning blev på sätt och vis en egen liten ö.
Universums styrka var och är fortsättningsvis enligt Alanen att organisationen samlar både svensk- och finskspråkiga teatergrupper under ett och samma paraply.
– Tvåspråkigheten har alltid varit kärnan i vår verksamhet, och det är också något som vi har diskuterat flitigt både inom våra medlemsteatrar och med våra samarbetspartners.
De helt svenskspråkiga grupperna, Teater Mars och Sirius Teatern, gör lika många produktioner som tidigare. Skillnaden nu, säger Alanen, är att det kommer att finnas en massa annat som publiken kan komma och se på mellan deras produktioner.
– Tanken är att folk ska få en känsla av att det här är ett ställe dit man kan komma närsomhelst, och att här alltid händer något.
Foto: Janne Wass
