Enligt Toivo Jokkala kan fackföreningsrörelsen ha en nyckelroll i att skapa ett samhälle som bygger på gräsrotsengagemang och demokratiska principer, men då behöver den röra sig bort från en teknokratisk attityd.
Ett stort problem i vår individualistiska tid är att erfarenheterna av organisering och kollektivt agerande håller på att falla i glömska. Många av oss saknar egna erfarenheter av organisering och deltagande i sociala förändringskamper. Lika ofta känner vi att vi saknar gemenskaper att söka stöd och uppbackning från. […] [Vi] lämnas ensamma och tvingas falla tillbaka på individuella försvarsstrategier. I stället för att organisera strejker försöker vi byta jobb, i stället för att slåss tillsammans för bättre arbetsvillkor hoppas vi kunna höja våra individuella löner – och så vidare.”
Så skriver Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd i boken Rörelsesocialism – tjugosju teser om samhällsförändring underifrån —(se recension i Ny Tid 9/2025) där de mejslar fram en vision om rörelsernas betydelse för politiken och samhället. De talar om rörelser som bygger på demokrati, deltagande och samarbete. Sådana yttringar må vara utrotningshotade i vårt samhälle, som citatet ovan antyder, men i boken skriver författarna också om det som existerar redan nu, den potential och de möjligheter man kan ta vara på i viljan att tillsammans rucka på den kapitalistiska ordningen. Ett exempel på det är de fackliga organisationerna, som nämns flitigt i boken. Jag vänder mig till Toivo Jokkala, journalist och skribent som nyss var på en liten Finlandsturné med boken, för att höra mer om tanken som ligger till grund för detta.
Han lyfter fram den historiska rollen som facken haft; de har en etablerad position och en historia som sträcker sig mer än hundra år tillbaka i tiden.
– Detta är både ett plus och ett minus om man tänker på rörelser. Det kan betyda trögrörlighet men samtidigt är det en upparbetad arena.
I Sverige har det funnits en socialistisk vision i fackföreningarna, med tjänstemanna- och akademikerfack som undantag. Detta är en vision att bygga vidare på.
– Även om man inte är så stridbar i sin praktik så har man en socialistisk målsättning för sin verksamhet.
I slutändan är ändå även den centrala styrkan beroende av det lokala engagemanget. Om människor inte längre ansluter sig till facket försvagas fackens roll överlag.
Modiga intiativ finns
I boken skriver författarna att facken börjat präglas av en ”teknokratisk förvaltarattityd” och fjärmats från medlemmarna, som inte längre har särskilt mycket inflytande.
Jokkala är noga med att i sin svenska kontext betona att det ändå finns undantag till detta. Den så kallade Folkrörelselinjen inom LO-sfären påminner exempelvis om att det finns initiativ som dyker upp på gräsrotsnivå, och på senare tid har man varit aktiv i bageribranschen. Fördelen med att vara ansluten till LO är att det redan finns en stor uppslutning och en organisation att luta sig mot, men nackdelen är att man kan få jobba i motvind mot de organiseringsprinciper som LO har.
– SAC Syndikalisterna är värda att ta upp – oberoende av att jag nu själv jobbar för dem. En grundsten där är det fackliga engagemanget och att organisera sig nerifrån och upp. Det är lokal beslutanderätt som gäller och medlemmarna är aktiva både i sina egna ärenden och i organisationens vägval på olika nivåer. Då ska det också sägas att SAC är en marginell aktör på den svenska arbetsmarknaden. Men stridbarheten gör dem mindre marginella.
Hamnarbetarförbundet, som är fristående från LO, är även det ett fack som engagerat medlemmarna och hållit på de basdemokratiska principerna. Den organisationen har inte heller varit rädd för att vara stridbar. Hos dem förutsätter avtalen som de skriver på medlemsröstning och det lokala går i första rummet.
Med andra ord: det finns redan fackligt engagemang som inte representerar förvaltarattityden.
Nerifrån och upp
I Finland har högern försökt driva igenom att kollektivavtal ska slutas lokalt snarare än centraliserat. Det här är något som gör att man kanske ändå vill försvara facket som en organisation som företräder centraliserad makt?
– Den centraliserade organiseringen har varit en styrka och den vill man värna när den håller på att urholkas. Det är lätt att tänka sig att kraven från arbetsgivarhåll och politiker om att skapa lokala avtal är en del av ett försök att försvaga fackens makt.
Jokkala tror ändå inte att facket i framtiden enbart kan ty sig till centraliseringen. Styrkan måste byggas underifrån.
– Man kan glädjas åt alla landvinningar som gjorts på central nivå. Men om medlemsantalet sviktar och facket av vanliga medlemmar behandlas mer eller mindre som en anonym institution, det är något man måste kämpa med, hur mycket man än vill försvara avtalsrätten på central nivå eller liknande.
I slutändan är ändå även den centrala styrkan beroende av det lokala engagemanget. Om människor inte längre ansluter sig till facket försvagas fackens roll överlag.
– Det är klart att man också kunde tänka sig en helt annan situation, där facken kunde ha en stark ställning genom många decentraliserade fack eller där facken själva har valt att bli mera decentraliserade. Då kan man tänka sig att man har en stark samhällsställning genom det, och man kunde också ha några nationella funktioner.
Säregen ställning i samhället
Jokkala kommer tillbaka till att arbetsorganisationerna har en nyckelroll i samhället som gör att de har en potential som rörelser i den bemärkelse Jokkala och Swärd tänker sig. Inte minst har de har en säregen ställning i samhället i och med att de genom strejkvapnet faktiskt har makten att få all ekonomisk verksamhet att stanna av.
– Det är inte många andra rörelser som har de verktygen. Genom strejker och konflikter kan fackliga organisationer sätta en oerhörd press på nästan alla sektorer i samhället. Strejkerna hade en helt avgörande betydelse när den allmänna rösträtten ännu var omstridd. Strejken är det yttersta uttrycket för en stark folklig makt helt enkelt.
Det finns ändå en hel flora av konfliktåtgärder, tillägger Jokkala och nämner blockader och övertidsvägran som exempel på ytterligare möjligheter att bygga demokratisk makt.
Antalet strejker har under de senaste åren sjunkit i hela västvärlden. Intressant nog ses de ändå som ett hot och flera nordiska länder har gått in för att begränsa strejkrätten. I Sverige får man sedan 2019 bara kalla till konflikt i kampen för ett kollektivavtal (utöver det är indrivningsstrejker vid outbetalad lön tillåtna). I Finland trädde 2024 de nya lagarna i kraft som starkt begränsar politiska strejker och också möjligheten att sympatistrejka. Om en arbetstagare deltar i en olovlig strejk kan hen dömas till böter.
Jokkala drar en slutsats av den här tendensen i Finland och Sverige:
– Använder man inte ett verktyg i verktygslådan blir det inte mer välkommet att använda det. Det är snarare tvärt om. Det där som inte sågs som ett samhällsproblem när det faktiskt hade betydelse – de politiska strejkerna på 1970-talet i Sverige exempelvis – ses nu som problem fastän de är gravt marginaliserade redan. Det är ett kardinalexempel på när positionerna flyttas bakåt.
Foto: Linnéa Sveider
