Många söker svar på hur vi hamnade där vi är, och vad som kan skapas ur ett tillstånd som Antonio Gramsci beskriver som att ”det gamla dör, men det nya inte kan födas”. I den nyutgivna boken Hyperpolitics: Extreme Politicization Without Political Consequences ger idéhistorikern Anton Jäger trevande svar ur ett generationsperspektiv.
Det är mycket jag känner igen i hans beskrivning. Vi som är födda 1980-talet växte upp i en värld som betonade individualism. Kalla krigets slut och den nyliberala triumfen kombinerades med nordamerikansk kulturell dominans. Vi hann knappt med vad som sedan följde: finanskrisen, eurokrisen, och den pågående ”polykrisen” – låg tillväxt, klimatkris, pandemi, geopolitiska spänningar, ökad ojämlikhet. Masspartiernas tid var definitivt över: partidemokrati ersattes av konsulter, proffspolitiker fjärmades från folket.
Detta kontrasterade starkt med efterkrigstiden, då en sammanhängande världsbild upprätthölls genom etablerade medier och medlemskap i fackföreningar och andra organisationer. De politiska partierna hjälpte människor att skapa en koherent världsbild. Partidisciplin inbegrep också intellektuell disciplin: genom ideologi skapades verktyg att greppa abstrakta sociala processer. Partitillhörigheten var för många en del av identiteten och den uttrycktes öppet.
Det kräver också att vi återupplivar tanken på ideologi, inte som dogm utan som orientering. Ett sätt att förstå hur världen hänger samman.
Nu befinner vi oss i en tid av djup politisering samtidigt som verkligheten fragmenteras. Den hyperpolitiska tidsåldern karakteriseras av ideologisk desorientering och ökad isolering. En dag debatteras en fråga, nästa dag en annan. Individer saknar ofta en heuristik kapabel att skapa samstämmighet bland sina olika synpunkter. Istället uppkommer episodiska, flyktiga ställningstaganden. Missnöje och frustration är något privat och får utlopp på sociala medier eller i röstbåset. Extremhögern har kapitaliserat på just denna kombination av brist på gemenskap och missnöje.
Att det politiska blev privat är också en motreaktion mot kaderdisciplin, då partibossar dikterade ledare och funktionärer föreläste i skolor. Decennierna efter kriget var också präglade av patriarkala strukturer och social kontroll. Allt var inte bättre förr. Men något på vägen har gått förlorat.
Vägen framåt kan inte vara en enkel återgång. Den kan inte heller vara fortsatt fragmentering. Vi behöver nya former av gemenskap som kombinerar det bästa från det gamla – stabilitet, tillhörighet, kollektiv handlingsförmåga – med det bästa från det nya: öppenhet, mångfald, kritiskt tänkande.
Det börjar lokalt. I föreningar, studiecirklar, bostadsrättsföreningar, dörrknackningskampanjer – där människor möts ansikte mot ansikte och arbetar för något gemensamt.
Det kräver också att vi återupplivar tanken på ideologi, inte som dogm utan som orientering. Ett sätt att förstå hur världen hänger samman, varför vissa har makt och andra inte, och hur förändring är möjlig. Utan det blir varje politisk fråga en isolerad strid. Och det kräver mod att ta ställning offentligt – att stå för dem med sitt eget namn, i sin egen stad, bland sina egna grannar. Gemenskapen är inte död. Men den återuppstår inte av sig själv. Den måste byggas – med tålamod, i det konkreta, dag för dag.
1 kommentar
Du har alldeles rätt.