Marthas hus på Viirus Guest är löst inspirerad av Fassbinders film Martha, men även av David Lynchs estetik. Rakel Similä fångas först av den klaustrofobiska relation som skildras, men anser att föreställningen förlorar sig i sin upptagenhet av estetisk form.
“Även den allra mörkaste saga är, om alla i den längtar efter kärlek, ändå en kärlekssaga.”
Så skriver Rainer Just i essän Mot kärleken. I texten skärskådas Wolfgang Priklopils kidnappning av tioåriga Natascha Kampusch, samt den fasansfulla intimitet de två sedan kom att dela under åtta år. Kampusch hölls fången i en säkrad källare långt under marken, där förövaren kontrollerade allt hon gjorde och efterhand använde sig av allt större mängder våld.
Just läser incidenten som ett uppskruvat uttryck för idén om romantisk kärlek, som han beskriver som “ett känsloprogram som körs och körs och körs i alla människor och som därför bär ansvaret för att denna historia talar så starkt till oss”. Vidare skriver han: “om man vill förverkliga det programmatiska kärleksidealet låter det sig tydligen inte göras utan att man berövar varandra friheten, håller varandra fast, ömsesidigt binder varandra”.
Den svenska regissören Olaf Runstens föreställning Marthas hus, som gästspelade på Viirus i april, skulle kunna ha Just som intellektuell gudfader.
I föreställningen träffar Martha (Anna Ladegaard) och Helmut (Josephine Kylén Collins) varandra och tycks förälska sig. De flyttar in i ett gemensamt hus. Inom kort uppenbarar sig relationens mer ohyggliga drag. Martha arbetar inte, utan sitter ensam dagarna i ända och väntar. Isoleringen avbryts endast av Helmuts sporadiska och grymma inhopp.
Under kvällarna kan hon sitta i hans famn, medan han matar henne med sitt hjärta. Smaskandet från gelégodisarna fortplantas i den röstförvrängande mikrofonen.
Estetik snarare än djup
Marthas hus är löst baserad på Rainer Werner Fassbinders film Martha (1974), och har också ärvt en del av regissörens antirealistiska expressionism. Ladegaard och Kylén Collins är klädda i matchande röda sidendräkter, och gesterna har något uppförstorat över sig. Snarare än finkänslig psykologi är rollerna tydliga. Det emotionella lutar åt det sentimentala.
Kanske föreställningens främsta intresse också ligger i estetiken, snarare än tankedjupet.
Rummet signerat Tove Dreiman tillhör Lynch. Lite väl mycket. En korridor är draperad i karmosinrött, och i ändan av den träder skräckgestalterna och/eller kärleksparet fram. Rösterna genomgår en teknisk förvridning, i ett svagt eko från det bakåtgående tal som figurerna i Twin Peaks röda rum kommunicerar med.
Sällan ser man blackouts fungera lika väl på scen. Särskilt då skillnaderna är stora, som de ofta är, kallnar det i kroppen. I ena stunden är de där, i den andra borta. Två skärmar hänger vid vardera sida om scenen. Det generiska bildmaterialet som frammanar en gotisk grind tycks främst sträva efter att dra åt sig uppmärksamheten, så att rörelserna då scenen mörknar inte syns.
Att utesluta det främmande
Den relationella strukturen mellan kvinnan och mannen, Martha och Helmut, är låst. Marthas hus tycks gärna vilja skildra de konservativa idéernas nya födelse i politikens centrum, och gripa tag i det otäcka som vilar i var och ens naiva drömmar om ett borgerligt samliv. En längtan efter att utesluta allt främmande, en önskan om ett stängt rum, där ens egendom hålls under noggrann tillsyn. Föreställningens nej till dessa företeelser påminner om barnets känslofyllda reaktion. Analysen är banal – och strävar nog heller inte efter att vara något annat.
I sin essä hävdar Just att kidnapparen Priklopils idé om kärleken är allestädes närvarande, hos samtliga kön: “Kärlek som idée fixe, som reduktionen av den andre efter en tvångsföreställningsbild man kan begripa, kontrollera, äga”. Det är lusten som perverterats av egendomsbegreppet. Ens strävan ligger då inte längre i den andres njutning, utan i ett rovgirigt tillgripande som utestänger alla andra från njutningen. Den har också förmågan att utplåna all den positiva potential som kärleken också bär med sig: en öppenhet inför andra, att bli till i en annan människas åsyn.
Rörligheten, också den själsliga, behöver uteslutas. Den andre fixeras i en enda tolkning: Sådan vill jag ha dig, sådan vill jag att du alltid ska vara!
Isoleringen lossar Martha och Helmut ur en gemensam verklighet, från samhället. Samlivet är en form av avsocialisering. Kanske är det här det otäcka faktiskt bor. Ingen annan har insyn i det som sker, intimiteten kan inte stötas och blötas i en gemenskap eller inför en domstol utan att förlora sin kärna. Detta gäller även de relationer som inte utmynnar i sadism. I botten av den delade ensamheten vilar något djupt verklighetsrubbande.
Hade mått bra av tvärsväng
Marthas hus är en knepig föreställning. Inledningsvis kraftig, klaustrofobisk och oberäknelig. Ungefär halvvägs börjar ändå formen äta upp sig själv. Möjligheterna tycks uttömda, och scenerna lyckas inte förnya känslan av skräck och osäkerhet som i början infinner sig. Helheten hade nog mått bra av att antingen vara betydligt kortare eller göra en tvärsväng. Nu tycks de repetitiva dragen bli monotona och sakteligen verkningslösa. Plötsligt sitter man bara uttråkad i en teatersalong. Likt ett alldeles normalt par tycks föreställningen kvävas ihjäl genom att allt mer sinnesslött återspegla en fix bild av sig själv. I slutet är det bara programmet kvar.
Viirus Guest: Marthas hus
Idé Olof Runsten och Anna Ladegaard
Text och regi Olof Runsten
Mycket fritt efter R.W. Fassbinder – Martha och Cornell Woolrich – For the Rest of Her Life
Skådespelare Anna Ladegaard och Josephine Kylén Collins
Rum och kostym Tove Dreiman
Ljus- och videodesign Christoffer Lloyd
Musik Adde Andreas Huumonen. Originallåtar Miracle of love och Love will save you av Swans
Grafisk design Tove Dreiman
Sömnad Frida Hamberg Stén
Produktion Dramageddon AB
Spelade i Helsingfors 10-11.4 2026.
Foto: Christoffer Lloyd.
