Hur ska man leva när en katastrof tycks lura runt hörnet? Blaue Fraus nya föreställning Stay Hydrated har en lyckad inramning men helheten känns splittrad, skriver Salla Aldrin Salskov.
Blaue Fraus Stay Hydrated är en lekfull vattenfylld föreställning i ett garageutrymme i Helsingforsstadsdelen Vik. Publiken har fått instruktionen att ha med sig en vattenflaska. Efter att ha skyfflats in i en buss vid Kiasma får vi lyssna på en podd som handlar om betydelsen av att förbereda sig för plötslig brist på tillgång till vatten. Var och en bör se till att ha vatten för tre dagar. Praktikanten Jasmine Bagherzadeh Gustafsson informerar oss om vad som komma skall, och vi lär oss att människan kan klara sig i veckotal utan föda, men inte utan vatten, och vi instrueras i hur man förvarar det.
Lyckad inramning
Bussen kör genom ett mörkt Helsingfors. Sturegatan är uppgrävd och när bussen stannar vid rödljusen stirrar jag ner på stora uppbrutna stenblock och rostiga vattenrör och påminns om sönderbombade städer – den kommande föreställningens tematik om de lyckligt lottade i tid av katastrofer känns aktuell.
Stay Hydrated utgår från frågan om hur man ska leva då det känns som att en katastrof är att vänta närsomhelst, en fråga som tidigare kanske associerats till neurotikernas domän eller en fråga för de verkligt utsatta människorna i samhället, men som nu i en allt högre grad smugit sig in även i medelklassens undermedvetna.
Förberedelserna som podden omtalar påminner om den nya världsordningen, om klimatkatastrofer, om upprustning, om våra existensvillkor. Jag hör till dem som varken har ett förråd av konservburkar, tändstickor och ljus eller dunkar med vatten hemma, och i mitt stilla sinne undrar jag om jag är priviligierad eller dum. Kanske båda två. Såtillvida är inramningen till kvällens föreställning lyckad, min oförbereddhet blottas.
Kvasifilosofiska teser
Väl framme får vi sätta oss ner längs väggarna i ett garageutrymme där kvällens scenkonstnärer klottar omkring med vatten, som hälls hit och dit i ämbar, plastdunkar, avloppsrör och i stövlar. Sonja Ahlfors ligger på golvet och drar sakta upp en dyblöt sovsäck ur ett vattenfyllt ämbar, medan Lilian Bjertnes sopar golv och Joanna Wingren trampar vatten i sina gummistövlar.
Scenografin i garagehallen är sparsam men i linje med kvällens tematik, några hyllor rymmer saker man kan behöva: ficklampor, tält, picknickstolar och diverse prylar. Resten förvaras i Ikea-kassar på golvet – en symbol för både medelklass, konsumtion, och fattigdom, lite beroende på kontext.
För att vara ett Blaue Frau-verk är föreställningen ovanligt riktningslös. Texten är sparsam och ställer frågor, men det som sägs förblir små gester snarare än att det riktar en kritisk udd mot något. Nu förblir det mesta kvasifilosofiska teser som blir hängande i luften: inget kan tas för givet, vad som helst kan hända, att vara förberedd är att vara utvilad, yoga är en snabblösning, om du behöver gråta, gör det.
Som helhet är föreställningen ett hopkok av absurdistiska inslag, som leker med våra rädslor och nojor, men inget bränner riktigt till.
Trevande antydningar
Blaue Frau beskriver verket som ”en fysisk föreställning om tillvaron i väntan på undergången — lika absurd som världen i övrigt”. Den har sina stunder: som då Wingren visar Ahlfors hur man bör interagera med andra människor för att inom 72 timmar etablera en djupkontakt, eller då hon instruerar publiken att ta skydd genom tre rörelser, ”ta skydd”” (ducka med händerna över huvudet), ”kasta!”, eller ”spring!”. Det hela framstår lika absurt nu som ”Duck and cover”-övningen på 50-talet som råd för hur man ska agera under en kärnvapenattack. Karikatyren av kontaktsökande påminner om både dejtingprogram och populärpsykologi, och visar på absurditeten i att man kunde dra upp regler för hur vi tilltalar varandra. En av föreställningens höjdpunkter utgörs av Bjertnes korta solodans, något man gärna sett mer av. Som helhet är föreställningen ett hopkok av absurdistiska inslag som leker med våra rädslor och nojor, men inget bränner riktigt till.
Trots en lovande inramning och ett ämne som påminner om det kusliga i vår samtid, stannar Stay Hydrated i ett tillstånd av trevande antydningar. Föreställningen rör vid vår kollektiva oro inför kris och undergång, men stannar inte riktigt kvar tillräckligt länge i sina egna idéer. De absurda elementen dominerar, särskilt i de mer kroppsliga och humoristiska partierna, men helheten känns splittrad och något ofokuserad. Kvar finns en känsla av att något kunde ha runnit över – men att kranen i stället lämnas att sakta droppa.
Blaue Frau: Stay Hydrated.
Koncept: Arbetsgruppen.
Performers: Sonja Ahlfors, Lilian Maria Bjertnes, Joanna Wingren. Podcaströsten: Asiya Wadud. Dramaturg: Christoffer Mellgren. Koreograf: Sara Grotenfelt. Kostym- & makeup design: Ella Snellman.
Scenograf: Oscar Dempsey.
Ljuddesign: Vili Pääkkö & Tiitus Torniainen.
Spelar fram till 25.4 2026.
Foto: Venla Helenius
