Jafar Panahi blev den andra iraniern i filmhistorien som fick huvudpriset i Cannes. Det var ingen slump att It Was Just an Accident belönades med Guldpalmen. Panahi gjorde sig förtjänt av den, inte bara tack vare sin enastående konst och okuvliga energi, utan också på grund av sin principfasthet som resulterat i hans långvariga konflikt med Irans makthavare.
Karaktärerna i It Was Just an Accident tillbringar mycket tid i en minibuss. Precis som i sina tidigare filmer fokuserar Panahi på resan. Vi minns honom bakom ratten i Taxi (2015). Ständig rörelse är hans ledmotiv. Omöjligheten att röra sig kan bli rena rama dödsdomen för hans landsmän, som i dramat No Bears (2022). Inga förföljelser har kunnat stoppa regissören, som är redo att filma även på bekostnad av sitt eget liv. Panahi är den iranska filmens perpetuum mobile.
En natt dyker en man med benprotes (Ebrahim Azizi) upp på en bilverkstad med sin höggravida fru och unga dotter: deras bil har gått sönder på en mörk väg. Bilmekanikern Wahid (Wahid Mobasheri) tar sig för hjärtat vid åsynen av dem. Han kidnappar kunden och förbereder sig för att avrätta honom. Wahid är nämligen en av de oskyldiga medborgare som torterades i fängelset av en viss Eghbal i samband med en politisk process. Men den kidnappade hävdar att han misstagits för Eghbal. Inte ens Wahid själv är säker på att han fått tag i rätt man: i fängelset hade alla bindel för ögonen, så det är bara gnisslet från Eghbals benprotes som Wahid kommer ihåg.
För att identifiera mannen letar han reda på sina forna medfångar. Det blir en tragikomisk resa genom Teheran. Gruppen omfattar en intellektuell bokhandlare, en psykiskt störd man (Mohammad Ali Eliasmehr), ett stressat brudpar och en kvinnlig bröllopsfotograf (Mariam Afshari). När de skuffar Wahids minibuss som fått motorstopp mitt på körbanan kan jag inte låta bli att skratta, men skrattet fastnar i halsen på mig då jag hör allvarsamma repliker som ”Vi är inga mördare, de kommer att begrava sig själva. Släpp honom bara.”
Vem som helst kan drabbas av våld i Iran, påpekar Panahi. Hans egna erfarenheter av förtryck anas i bakgrunden. Samtidigt fokuserar han på det allmänmänskliga: när den kidnappade mannens fru föder en son tvingas den kaotiska gruppen att föreställa tjocka släkten på sjukhuset. Wahid tar hand om mannens unga dotter. Men snart tar hans och bröllopsfotografens hämndbegär över. Den som minns No Bears ryser: blir finalen kanske lika brutal som i den filmen?
Den sista scenen som etsar sig i minnet lämnar utrymme för tolkning.
Berättelsen om fem före detta fångar som vill hämnas på sin bödel hör kanske inte till Panahis skickligaste verk. Under den första halvtimmen utvecklas handlingen alldeles för långsamt, så att man nästan tappar intresset, men senare tar filmen fart. Den tangerar viktiga teman som makt, ödet som gör människor maktlösa samt – surprise, surprise! – barmhärtighet.
Att ta sig vidare är den enda utvägen för folk i det auktoritära Iran. Bara genom att trycka på gaspedalen kan de glömma orättvisan.
It Was Just an Accident.
Drama/svart komedi. 104 min.
Iran, Frankrike, Luxemburg, 2025.
Regi och manus: Jafar Panahi.
Foto: Amin Jafari. I rollerna: Vahid Mobasseri, Ebrahim Azizi, Mariam Afshari, Mohammad Ali Eliasmehr.
