Både facken och vänsteroppositionen rasar mot regeringens lagändring som gör det lättare för arbetsgivare att ingå tidsbundna avtal med sina arbetstagare. Försämringen slår speciellt hårt mot unga och kvinnor, varnar facken.
Om inget revolutionerande har skett under tiden som denna tidning gått i tryck, har den nya lagen om tidsbundna anställningar, den så kallade snuttjobbslagen, trätt i kraft den första april. Den nya lagen ger arbetsgivaren rätt att erbjuda tidsbundna kontrakt på upp till ett år – i stället för tillsvidarekontrakt (fast anställning) – utan att behöva ange någon orsak till att arbetstagaren inte får fast anställning.
Den nya lagen har stött på hård kritik både från fackförbundshåll och från vänsteroppositionen. Till och med Samlingspartiets regeringskumpan Sannfinländarna har muttrat ogillande, och Samlingspartiets kvinnoförbund har också uttalat sig kritiskt om flera skrivelser i lagen. Vänstern och fackförbunden ser den nya lagen som en handräckning till arbetsgivarna, som kommer att använda den som ett sätt att skära ner i löne- och arbetsgivarkostnader. Vidare innebär den nya lagen också att kravet på återanställning efter uppsägning slopas för mindre företag (under 50 anställda) och att varningstiden före uppsägning förkortas från fyra till två veckor.
– Som helhet är regeringens förslag ur arbetstagarnas synvinkel fruktansvärda, uppger fackcetralen FFC:s jurist Katariina Sahlberg i ett pressmeddelande.
– Det som gör dem speciellt vidriga är att regeringen redan tidigare har gjort rekordstora nedskärningar i arbetstagarnas, rättigheter, säger Sahlberg.
Enligt regeringens utkast till förslag skulle ett tidsbegränsat anställningsavtal kunna ingås på arbetsgivarens initiativ för högst ett år utan giltig anledning, om det är det ”första” anställningsavtalet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Anställningsavtalet behöver dock inte vara det första: ett tidsbegränsat anställningsavtal kan också ingås utan giltig anledning om minst två år har gått sedan det tidigare anställningsförhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren upphörde vid den tidpunkt då avtalet inleddes. I ett tidigare förslag var den här tiden fem år, men efter lobbning av arbetsgivarorganisationerna sänktes den till två år.
”Rent nonsens”
Vårdfacket Tehy varnar för att reformen alldeles speciellt kommer att drabba vård- och socialbranschen. Redan nu är andelen tidsbundna anställningar hög inom vårdbranschen, liksom inom den offentliga sektorn överlag. 25 procent av alla anställningar inom den offentliga sektorn är tidsbundna, då siffran för den privata sektorn är 13 procent. Tehys jurist Päivi Vanninen skriver i ett blogginlägg att den offentliga sektorn redan i dagsläget skriver otaliga olagliga tidsbundna kontrakt för att lappa personalbristen inom framför allt hälso- och socialvården samt dagvården.
– Det arbete som Tehys medlemmar gör är livsviktigt – bokstavligt talat. Varje frånvaro måste lappas och en vikarie hittas. På grund av det här är vikarierumban gigantisk, och den leder till en reserv av tidsbundna arbetstagare, som drivs av arbetsgivarna.
I praktiken, varnar Vanninen, leder lagändringen till att det finns en gigantisk pool av arbetstagare och arbetssökande som bollas runt bland olika arbetsgivare inom den offentliga sektorn utan att någonsin få fast anställning. Den här mekanismen stärks nu ytterligare av det görs lättare att utan giltig orsak göra upp tidsbundet avtal med en arbetstagare som arbetat för samma arbetstagare så sent som för två år sedan och att kravet på återanställning delvis slopas.
– I förslaget lovar regeringen att lagstiftningen ska säkerställa att förändringen inte leder till att antalet tidsbundna avtal som länkas till varandra ökar. Det här är rent nonsens, eftersom den nya lagen inte innehåller några konkreta åtgärder för det här. Precis som regeringsprogrammets uttalande om att man effektivt skulle ta itu med den allmänt erkända diskrimineringen vid graviditet och föräldraledighet, vilket förblev tomma ord, säger Vanninen.
Lagförslaget grundar sig på fullständigt ideologiska argument, då man tar i beaktande att det inte går att påvisa att det skulle ha några som helst positiva inverkningar på vare sig sysselsättningen eller national-ekonomin, säger FFC:s Katariina Sahlberg.
Diskriminering av gravida
Från regeringens sida har man försvarat den nya lagen bland annat med att den hjälper unga att komma in i arbetslivet, eftersom tröskeln för att anställa personer med mindre erfarenhet blir lägre. Forskning ger visserligen stöd för att omsättningen på arbetsmarknaden kan öka om det är lättare för arbetsgivarna att ingå tidsbundna avtal, men däremot finns inga tecken på att sysselsättningen skulle öka med fler tidsbundna avtal. Arbetslösheten stannar alltså på samma nivå, med den skillnaden att det nu är fler personer som turas om att vara arbetslösa. Situationen förbättras inte av att samma regering tidigare gjorde det enklare för arbetsgivaren att avskeda sina anställda, i praktiken utan vägande skäl.
Liksom många andra av regeringens förändringar i arbets- och socialpolitiken slår den här lagändringen speciellt hårt mot unga och kvinnor.
– Var fjärde gravid kvinna i Finland upplever graviditetsdiskriminering. Den vanligaste formen av graviditetsdiskriminering är att ett tidsbegränsat anställningsavtal inte förnyas. I takt med att tidsbegränsade anställningsavtal ökar i och med förslaget förväntas antalet sådana diskrimineringsfall öka, säger Annika Rönni-Sällinen, ordförande för PAM, enligt ett pressmeddelande.
Också från oppositionshåll har många varnat för att graviditetsdiskriminering ökar i och med den nya lagen – till den grad att många unga drar sig för att skaffa barn av oro för att bli av med jobbet.
– I Finland oroar vi oss över den låga nativiteten, men situationen kommer sannerligen inte att förbättras av åtgärder som ytterligare ökar risken för diskriminering vid graviditet och föräldraledighet. Tvärtom borde regeringen göra allt den kan för att se till att alla som vill ha barn kan få dem, sa SDP:s riksdagsledamot Tuula Haatainen i februari.
Ideologisk reform
De högskoleutbildades fackförbund Akava publicerade i december sin rapport Akava Works, där det framgick att över hälften av alla arbetsgivare uppgav att de skulle gå över till att skriva fler tidsbundna kontrakt efter att lagändringen trätt i kraft. Det här vittnar om en gigantisk omställning på den finländska arbetsmarknaden, där allt fler arbetstagare tvingas leva i osäkerhet. Samtidigt lever vi i en tid då medborgarnas tillit till framtiden är på rekordlåg nivå. Borgerliga politiker och ledarskribenter försöker förtvivlat piska finländarna till att konsumera mera och få fart på ekonomin – samtidigt som den förda politiken skapar en atmosfär av pessimism och osäkerhet.
– När arbetet är osäkert är också livet osäkert, säger SDP-riksdagsledamoten Timo Suhonen.
Flera kommentatorer har påpekat att den nya lagen inte har några som helst positiva effekter för arbetstagarna. Visserligen kan det bli lättare för unga att få en första anställning, men det är en klen tröst om anställningen inte leder till vidare anställning efter att det tidsbundna kontraktet löper ut. I kombination med uppsägningslagen och slopandet av den så kallade skyddsdelen i arbetslöshetsbidraget, skapar lagen allt större osäkerhet på arbetsmarknaden och gör det svårare att komma in i arbetslivet.
– Lagförslaget grundar sig på fullständigt ideologiska argument, då man tar i beaktande att det inte går att påvisa att det skulle ha några som helst positiva inverkningar på vare sig sysselsättningen eller nationalekonomin, säger FFC:s Katariina Sahlberg.
– Orpos regering motiverar lagen med att den röjer hinder för anställning, vilket inte är samma sak som att den skulle öka sysselsättningsgraden. I själva verket handlar det om att hunsa arbetstagarna.
Vänsterförbundets ordförande Minja Koskela är inne på samma linje i sin blogg, där hon skriver att lagen till syvende och sist handlar om en resursöverföring från arbetstagare till arbetsgivare.
– Snuttjobbslagen förväntas inte öka sysselsättningen, utan den bara ändrar på inkomstfördelningen till arbetstagarnas förlust och ägarnas vinst, då arbetstagarnas förhandlingsposition, och därmed också inkomstnivå, försvagas. Högerregeringens politik bara ökar ojämlikheten, inte sysselsättningen, skriver Koskela.
Publicerad i Ny Tid 3/26, 9.4.2026
Foto: Kari Kankainen, Museiverkets historiska samlingar
