Malin Kiveläs Naturhaverierna innehåller lite för många frågor men den är ett uppfriskande försök och en appell till långsam läsning och bildning, skriver Jenny Jarlsdotter Wikström.
Naturessän upplever något av en renässans. Genren dras med en lite töntig aura, dess företrädare bär omkring på fågelskådarkikare och luppar, de plirar över bondepraktikor och tittar ständigt ut genom fönstret, vill ha kontakt med det där stora ”utanför”. Trots denna stämpel som naiv och lite formelartad gör denna genre någonting som ligger rätt i tiden: den förenar drömmen om att kunna restaurera relationen till omvärlden med ett starkt fokus på det upplevande subjektet. I stället för att rada upp fakta väcker naturessän gensvar genom att slå an en personlig sträng.
Malin Kiveläs naturessä i tre delar, Naturhaverierna, kretsar kring författaren-berättarens försök att återknyta kontakten till naturen. Hon ska fylla femtio, barnen är stora. Det börjar kännas nödvändigt att undersöka hur man egentligen ska leva i klimatförändringarnas kristid. Först reser hon ner till Polen, på jakt efter spår av den mytiska djurforskaren Simona Kossak, som levde med vildsvin, hjortar och fåglar i ett fallfärdigt hus mitt i urskogen. Sedan stänger hon in sig på sommarstugan för att läsa och skriva tillsammans med sin katt. Därefter prövar hon kroppens förmåga att erfara elementen genom att surfa. Essän undersöker den västerländska konsumentmänniskans ovilja att försaka: ”Att man inte fick allt man tyckte man skulle få? Och vem hade överhuvudtaget lovat oss någonting?”
Avsiktlig tröghet
Betoningen ligger starkt på försöket som form. Först blir jag irriterad. Varför står forskningsprocessen i så öppen dager, är den verkligen intressant? Texten känns oputsad, Kivelä återger egna anteckningar och dagböcker, telefonsamtal, inlägg på Instagram och kommentarer från vänner och bekanta. I kontrast till essäister som Nina Burton, som också skrivit om sina försök att möta naturen i Livets tunna väggar (2020), är Kivelä pratsam, ja babblig. Hon ställer hela tiden frågor, varannan mening avslutas med ett frågetecken. Jag blir lite matt av de många frågeställningarna som turneras utan att besvaras: ”Varför har jag, som dessutom är författare, svårt att ta till mig berättelsernas avgörande natur? Vad är det för exakt mätbara bevis jag behöver för att mota bort min, kanske de facto väldigt och destruktiva, svartvithet?” Det blir ibland lite koketterande med all reflexivitet i frågans form, jag väntar på att hon ska komma till saken.
Men när Kivelä i slutet av den andra delen citerar den feministiska vetenskapsfilosofen Donna Haraway, som ofta kritiserats för sin gestaltande och målande stil, trillar polletten äntligen ner: det är just denna tröghet som är poängen. Man ska bli frustrerad, det är inte spill utan essens. Kivelä citerar litteraturvetaren Amelie Björck, som beskriver Haraways estetiska ideal så här: ”att skriva ’mot den perfekta kommunikationen’”. Av nödvändighet måste människans relation till naturen vara ett slags kommunikationshaveri, och texten gestaltar detta. Drömmen om ”den perfekta kommunikationen” är problemet, inte lösningen.
Kiveläs essäer är alltså representativa för ett samhälleligt fjärmande från och varufierande av naturen, och det sticker texten inte heller under stol med. Människans position som upplevande centrum rubbas inte. För det kan inte rubbas i litterär text. Att skriva, att gestalta världen med författarens verktygsback av symboler, metaforer och allt vad det heter är helt enkelt en människocentrerad verksamhet, och det gäller kanske framför allt essän.
Fjärmade från naturen
Jag provoceras också till en början av att naturen – objektet – inte är särskilt närvarande. Läsaren får några beskrivningar av polska skogar, av livsformer i vattenbrynet vid sommarstugans brygga, av smådjur katten avrättat i sadistisk lek, men inte mycket mer. Var håller den där naturen hus, egentligen? Här framträder den jämt via någon bulvan: Instagram, litteratur, människors berättelser. Å andra sidan ligger problemet inte hos Kivelä utan hos oss alla: kanske att man under sommarens korta, ljusa veckor ser en skäggdopping med ungar och förundras. Övriga delar av året är naturen förknippad med arbete eller blir något som avbryter ens vardagliga rutiner: klippa äppelträden, skrapa bilens fönster, vänta på att ett litet krokusskott ska pressa sig fram genom jorden vid husväggen där solen ligger på. Inte lyssnar man direkt. Mera: man stör sig på. Eller: man förväntar sig mer.
Kiveläs essäer är alltså representativa för ett samhälleligt fjärmande från och varufierande av naturen, och det sticker texten inte heller under stol med. Människans position som upplevande centrum rubbas inte. För den kan inte rubbas i litterär text. Att skriva, att gestalta världen med författarens verktygsback av symboler, metaforer och allt vad det heter är helt enkelt en människocentrerad verksamhet, och det gäller kanske framför allt essän.
I en av många metaobservationer skriver Kivelä: ”Att skriva utgående från sitt eget liv kan ibland kännas som den enda möjligheten, för ärendet man har står i vägen för fiktionen, men det är farligt.” Ja, det är farligt, för det autofiktiva kräver också utrymme. Emellanåt tar de personliga detaljerna över, man förlorar tidvis kontakten med vad som står på spel bland alla telefonsamtal, mejl och vardagssysslor. Visst kan man känna igen sig, men effekten är också att processen blir just individuell, inte delad eller generaliserbar. Dessutom: naturen och det ickemänskliga glider än en gång undan, myllrar i väg ut i marginalerna.
Ett uppiggande försök
På sätt och vis kan man förstå Naturhaverierna som en instruktionsbok i läsning. För Kivelä är läsningen, framstår det efterhand, det enda sättet att närma sig ett problem som genererar en känsla av maktlöshet och litenhet. Genom att hela tiden läsa, läsa om, och dokumentera processen gestaltas ett särskilt sätt att ta sig an klimatkris och massutdöenden.
Naturessän föds ungefär när Henry David Thoreau skriver Walden i mitten av 1800-talet, en bok som nästan ingen läst men många läst om. Men hon läser, tragglar Walden och försöker komma författaren inpå livet för att skönja en natursyn, en naturrelation, som är hållbar och vetter framåt. När Kivelä beskriver hur hon återvänder till svåra texter, hur hon bjuder in tänkare som Haraway, ekoprofeten Pentti Linkola och cellbiologen Lynn Margulis i sin vardag, blir jag efterhand alltmer uppiggad. Bland referaten och de återgivna läsupplevelserna glimtar ärendet till: noggrannhet och lyhördhet inför det främmande, det som inte på ett uttömmande sätt låter sig förklaras.
”Metoden att låta det klargjorda silas fram ur ett osystematiskt vällande material är långsam och osäker”, skriver Kivelä mot slutet av boken. Det stämmer. Som helhet träffar Naturhaverierna inte alltid rätt, helt enkelt för att frågorna är så många och läsaren ibland lämnas ensam med dem. Men som en rik appell för långsam (frustrerande) läsning, bildning och att pröva sig fram är Naturhaverierna uppfriskande. Därmed följer den sin egen linje fram till det nödvändiga frågetecknet på slutet, det som visar att man lyssnar – och väntar på svar.
Malin Kivelä:
Naturhaverierna.
Förlaget, 2025.
