Paradoxalt nog är ett självständigt tänkande vad det är då det blir något det inte var. Ett öppet tänkande som envist tänker igenom det som det möter sträcker sig bortom sig självt.
Eftersom detta i sig är ett beteende, ett handlande, kanske en form av praxis rent av, har ett självständigt tänkande alltid verkliga konsekvenser i den verkliga världen. Ja, att tänka igenom något står närmare en verkligt transformativ praxis än all aktivism som av sina medlemmar kräver att de anpassar sig för ändamålets skull.
Det är möjligtvis inte helt betydelselöst att påminna om dessa självklarheter i en tid till vars katastrofala gestalt hör att motsträvigt, självständigt tänkande snarare förknippas med silvervattendrickande, vaccinskraja kvacksalvare än med vårt upplysningsarv. Detta må få en att stanna upp och tänka efter.
Däremot uppfattade den tidiga radikala upplysningen det självständiga tänkandet, oavsett vad det specifikt handlade om, som en motståndskraft. Om man betraktar vilken sofistikerad apparat och vilken mänsklig möda det kräver för vårt samtida samhälle att göra oss främmande inför vårt eget tänkande så kan dessa clandestina tänkare inte ha haft helt fel. Att själv på riktigt tänka igenom något är att vara motsträvig – att ta sig tid och rum, vara trög, att ge upp kamp och tävlan så länge det krävs.
Detta gäller nu kanske mer än någonsin i de kulturella ruiner som algoritmernas och den artificiella intelligensens bombnedslag (tillsammans med Putins och Trumps helt icke-metaforiska bombnedslag) lämnar efter sig. Algoritmerna ersätter emfatiskt tänkande. Den artificiella intelligensen är oförmögen att tänka själv. Bomber fälls av maskiner, och av människor som inte tar sig tid att tänka. Att tänka däremot är djuriskt, en del av vår naturhistoria.
En sådan uppfattning om tänkandet får alltså inget understöd i de befintliga förhållandena. Den som tävlar, tänker inte igenom, utan underkastar sig målet att vinna eller bara överleva. Men inte heller i de former av aktivism som bekämpar de rådande förhållandena har tanken som sträcker sig bortom sig själv sin plats, för dess motsträvighet och tröghet måste undertryckas till förmån för de mål som ska uppnås.
Den envisa tanken som överraskar sig själv är djurisk, hemlös i det mänskliga samhället som vi känner det.
Den lycka som däremot slår gnistor i den igenomtänkandes ögon är en mänsklig lycka. Den binder samman på djuriskt vis men lämnar motparten fri att fortsätta tanken själv. Den universella tendensen till förtryck, våld och destruktion som var dag tar ett allt hårdare strypgrepp om vår samlevnad riktar sig mot den motsträviga tanken som sådan. Dock gör det en lycklig att tänka igenom – även där den motsträviga tanken benämner och bestämmer just olyckan. Genom att tänka igenom olyckan blixtrar lyckan till i ögonen på den som inte låter upplysningens arv brinna till aska i det helvetet som är vår samtid.
Allt som tänks kan undertryckas, glömmas bort, utplånas, försvinna. Och allt vi brukar kalla ”tradition” och ”arv” kan tillintetgöras av en stigande temperatur, också upplysningen. Motsträvigt tänkande är djuriskt, det överlever enbart i vissa värmegrader.
Men även om det allra mesta ser väldigt illa ut just nu går det inte att utesluta att en och annan igenomtänkt tanke kan överleva här och där. För tänkandet har det allmänna i sig, trots att det alltid utförs av enskilda klena djur (i grupp eller ej): det som har tänkts igenom måste tänkas igenom igen – av någon annan, någon annanstans, i någon annan tid. Denna förhoppningsfulla tillit bär även den ensammaste och mest maktlösa igenomtanken på.
Den som tänker motsträvigt igenom är inte arg, inte ens i den ”hänsynslösaste kritiken av de rådande förhållandena”. Igenomtänkandet sublimerar ilskan, när det begriper vad som gjort dess tänkare illa riktas ilskan om. Detta har så ytterst olika företrädare för upplysningen som Baruch Spinoza, Pierre Bayle, Sigmund Freud, Ludwig Wittgenstein, Simone Weil, Theodor Adorno och Judith Shklar alla noterat, då de tänkt igenom de vidriga förhållanden som tvingat dem på flykt och förbannelse. Eftersom den tänkande inte behöver göra sig själv illa vill hen inte heller göra detsamma mot andra.
Den lycka som däremot slår gnistor i den igenomtänkandes ögon är en mänsklig lycka. Den binder samman på djuriskt vis men lämnar motparten fri att fortsätta tanken själv. Den universella tendensen till förtryck, våld och destruktion som var dag tar ett allt hårdare strypgrepp om vår samlevnad riktar sig mot den motsträviga tanken som sådan. Dock gör det en lycklig att tänka igenom – även där den motsträviga tanken benämner och bestämmer just olyckan. Genom att tänka igenom olyckan blixtrar lyckan till i ögonen på den som inte låter upplysningens arv brinna till aska i det helvetet som är vår samtid. Liksom det motsträviga tänkandet sträcker sig nämligen lyckan ända in i den universella olyckan.
