Kaukasien hör till de områden som ofta beskrivs som en mötesplats mellan Europa och Asien, det västliga och östliga och mellan många andra tänkbara motsatser. Ville Ropponen och Mikko Palonkorpi gör djupdykningar i regionen i sin bok Vuoristolaiset.
De sydkaukasiska länderna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien har varit mycket synliga i finländska och andra västliga medier under de senaste åren. I synnerhet har det resursrika men auktoritära Azerbajdzjan fått en större betydelse för EU som vill ersätta det sanktionsbelagda ryska fossilbränslet. En del av mediernas uppmärksamhet har nu också kompletterats med nya böcker om regionen för den bredare finländska publiken.
En av förra höstens boknyheter, Vuoristolaiset (Bergfolk) av Ville Ropponen och Mikko Palonkorpi är därför ett mycket välkommet bidrag. Ropponen har tidigare skrivit flera fackböcker och essäsamlingar om bland annat Kaukasien och andra postsovjetiska områden. Även Palonkorpi har profilerat sig som expert i Sydkaukasien, men han är också fotograf och det är hans talrika och skickliga bilder som illustrerar författarduons gemensamma verk.
Den mångfacetterade och föränderliga relationen mellan samhället och omvärlden i de sydkaukasiska bergstrakterna bildar den röda tråden i boken. Upplägget följer författarnas resa i regionen hösten 2023 och materialet är uppdelat enligt land i tre tematiska och kronologiska helheter. Delar av den väldiga bergskedjan mellan Svarta och Kaspiska haven namnger kapitlen och åskådliggör verkets geografiska omfattning. Kapitlen kan med fördel läsas som fristående essäer.
Komplext politiskt läge
Läsaren får följa med författarnas resa till små isolerade samhällen uppe i bergen, först i Georgien, sedan Azerbajdzjan och slutligen Armenien. Skildringar av miljöer och situationer övergår i samtal med chaufförer och bybor, konstnärer och forskare. Smidiga tematiska fördjupningar förmedlar huvuddragen i ländernas förflutna och lyfter fram områdenas särart och Sydkaukasiens enastående kulturella och språkliga mångfald, samt diskuterar faktorer bakom regionens komplexa politiska läge.
Flera inhemska, men oftast främmande, makter – från antikens romare och perser till dagens Ryssland, Turkiet och Iran ‒ har styrt och kämpat för det strategiska bergsområdet. Nyligen har även USA etablerat sig i regionen genom Donald Trumps fredsmäklande mellan Armenien och Azerbajdzjan. Deras strid om Nagorno-Karabach, ett azeriskt område med armenisk majoritet, har pågått sedan 1990-talet. Vid tiden för den i boken skildrade resan avslutades konflikten. Nästan alla armenier, runt hundra tusen personer, flydde området efter Azerbajdzjans seger på grund av rädsla för repressalier. Denna utveckling präglade stämningen under författarnas vistelse i Armenien.
Nästan alla som syns och hörs på någorlunda meningsfulla sätt är emellertid män. Detta kan troligen förklaras med strikta könsroller och seder i de kaukasiska bergstrakterna, men även i städerna är det främst män som kommer till tals.
Mötesplatser
Frusna konflikter i Abchazien och Sydossetien, formellt georgiska områden vars utbrytarrepubliker sedan 1990-talet understöds av Ryssland, verkar däremot sakna snara och sannolika lösningar. Georgiens försök att återta Sydossetien 2008 slutade i nederlag. Kanske är frysningen i sig ett slags lösning – en dålig fred är bättre än ett gott krig. Skräckexemplet Ukraina har därför varit ett centralt tema för Georgiens styrande parti Georgiska drömmen under de senaste valen.
Regionens konflikter är på många vis ett arv efter sovjettiden. Hur sovjettiden ska förstås delar åsikter bland sydkaukasier och i synnerhet georgier. Författarna betecknar exempelvis Sovjetgeorgien som Moskvas ekonomiska koloni, men sedan beskriver de, vilket verkar motsägelsefullt, hur ekonomiskt och kulturellt privilegierad delrepubliken var jämförd med den övriga unionen. Nostalgin blomstrar på Georgiens nuvarande svåra grogrund.
Kaukasien hör till de områden som ofta beskrivs som mötesplatser för Europa och Asien, det västliga och östliga och många andra tänkbara motsatser som lyfts fram i boken. Även Finland kan med rätta betecknas som ett sådant område. Författarna drar många historiska och kulturella paralleller mellan sitt hemland och Georgien. Båda länderna införlivades i Ryssland i början av 1800-talet och förklarade sig som självständiga vid kejsardömets sammanbrott, men på olika villkor och med olika utfall. Utdrag ur kaukasiska reseskildringar av kända finländare som Hugo Simberg och Olavi Paavolainen knyter an till en längre inhemsk och internationell litteraturtradition.
Författarna visar att svårtillgängliga bergstrakter vid utkanterna av den kända världen har omspunnits av myter allt sedan den grekiska antiken. Kaukasus har i århundraden närt europeiska och ryska orientalistiska fantasier om gåtfulla och skoningslösa bergstrakter medan invånarna har målats upp än som grymma, än ädla vildar.
Bokens underrubrik Kaukasian salaisuuksien jäljillä (Kaukasiens hemligheter på spåren) ger därför ett motstridigt intryck av 1800-talets skildringar av upptäcktsresor. Intrycket förstärks av omslagsbilden som föreställer en bergsby insvept i dimma som för tankarna till Transsylvanien i Werner Herzogs skräckfilm Nosferatu. Kanske gömmer dimman det som Ropponen och Palonkorpi avser med ”hemligheterna” som de vid flera tillfällen säger sig vara ute efter. Vilka gåtor som de två i området beresta och insatta författarna försöker lösa förblir en hemlighet i sig.
Hoppingivande självreflektion
Boken ska förstås inte dömas bara efter omslaget. Möten med bergens invånare är det centrala i texten, precis som titeln antyder. Nästan alla som syns och hörs på någorlunda meningsfulla sätt är emellertid män. Detta kan troligen förklaras med strikta könsroller och seder i de kaukasiska bergstrakterna, men även i städerna är det främst män som kommer till tals.
I boken framstår många av de intervjuade armenierna, azerierna och georgierna som uppriktigt stolta över sin släkt och sin hembygd, ibland överdrivet, men också med glimten i ögat. Den självkritiska reflektionen som många armenier uppvisar i efterdyningarna av det förlorade kriget verkar därför uppfriskande – och hoppingivande.
Förhoppningsvis växer engagemanget för Kaukasien bland finländska läsare när de läst boken och författarna reflekterar mer kring bilden av området som de skapar. Eftersmaken som Ropponens och Palonkorpis bok lämnar är jämförbar med den efter Ville Haapasalos finska tolkningar av Georgiens berömda ostbröd chatjapuri – man får lust på det äkta, kanske på en av många georgiska restauranger i Helsingfors eller i Tbilisi.
Vuoristolaiset. Kaukasian salaisuuksien jäljillä.
Ville Ropponen & Mikko Palonkorpi.
Vastapaino, 2026.
