Tre olika finländska medier tecknade nyligen personporträtt av Finansministeriets budgetchef Mika Niemelä. Artiklarna gav upphov till en bred palett av kritisk respons, men istället för ännu en snackis behöver journalistiken vässa sina maktkritiska klor, skriver Mio Lindman.
”Nyt pannaan Suomi kuntoon!” Nu fixar vi Finland i skick. Det var rubriken för ett personporträtt i Helsingin Sanomats månadsbilaga (4.4). Jaakko Lyytinen intervjuade Finansministeriets budgetchef Mika Niemelä som i artikeln beskrivs som en av Finlands mest kända tjänstemän med stort inflytande över regeringen Orpo. Niemelä har figurerat i offentligheten ett antal gånger tidigare i egenskap av en frispråkig person med en aura av ambivalent makt.
I texten ger Niemelä sin bild av det ekonomiska läget. Textens genre, personporträttet, ger sken av att vi äntligen får höra vad Niemelä tänker som människa och inte som budgetchef.
Han lägger fram det bekanta narrativet om klyftan mellan statens inkomster och utgifter som vuxit sedan 2008, växande vårdbehov, försvarets kostnader som skjuter i höjden, en statsskuld som utgör 88,5 procent av BNP. Niemelä framställer behovet av massiva sparåtgärder och ingenting får vara heligt.
Som svar på forskares kritik av Finansministeriets egna kalkyler säger Niemelä i intervjun att dessa aktörer bara bestrider den vetenskapliga kunskapen.
Detta är den berättelse om Finlands belägenhet som också serveras av Petteri Orpo och Riikka Purra i ord och handling. Nu var det en tjänsteman som basunerade ut uppfattningen, och han berömde i intervjun Purra för hennes hårda linje men påstod samtidigt att deras tankar om välfärdsstaten bara händelsevis påminner om varandra.
”Hela folkets kamrer”
Niemelä uttrycker sig vitt och brett i intervjun med Lyytinen om gigantiska vägval inte bara i politiken, utan i det finländska samhället överlag. Han säger exempelvis att familje-medlemmar ska ta mer ansvar för vård av anhöriga eftersom detta inte bara är ekonomiskt ofrånkomligt utan också något i moralisk mening bra. I de här delarna av intervjun handlar det alltså inte bara om det ekonomiska läget (har det någonsin gjort det?) utan också om vad en god medborgare är: hen utbildar sig, arbetar, fortplantar sig och lever hälsosamt. ”När medborgaren tar eget ansvar för sitt liv är det inte alltid så bekvämt.”
Intervjun ramas in av bilder av Niemelä med sax, osthyvel och motorsåg. Saxen och osthyveln har funnits med i högerns ikonografi sedan länge, medan det tycks vara Javier Milei som introducerat motorsågen. I artikeln får vi veta att budgetchefen inte vill vifta med sax eller osthyvel, men han låter sig ändå fotograferas tillsammans med attributen.
Niemelä beskriver sig som icke-politisk. Han röstar inte ens i val, säger han och titulerar sig som ideologiskt neutral. Lyytinen i sin tur kallar Niemelä ”hela folkets kamrer” och jämför hans position i politiken med Raimo Sailas roll under laman i början av 1990-talet; båda har spelat en avgörande roll för hur politiken utformats. Men riktigt hur blir inte speciellt klart här eftersom vi mest har Niemeläs egna utsagor att utgå från och rätt mycket handlar om olika pikanta detaljer kring hans person.
Om det finns någon analys i person-porträttet består den i att Niemelä utövar en sorts makt som går ut på att introducera idéer i offentligheten som genom sin breda cirkulation börjar normaliseras och, småningom, accepteras. Hela folkets kamrer kan komma med utspel som väcker ilska men i egenskap av tjänsteman kommer han inte att bestraffas politiskt för det. Därför ser politiker (enligt Lyytinen) denna närvaro i offentligheten som förträfflig.
Intervjun ramas in av bilder av Niemelä med sax, osthyvel och motorsåg. Saxen och osthyveln har funnits med i högerns ikonografi sedan länge, medan det tycks vara Javier Milei som introducerat motorsågen. I artikeln får vi veta att budgetchefen inte vill vifta med sax eller osthyvel, men han låter sig ändå fotograferas tillsammans med attributen.
Skuldbromsen ger ”långsiktighet”
Det är faktiskt inte bara HS som gjort reportage om Niemelä. Han har fått otroligt mycket uppmärksamhet under våren. Yle publicerade 8.3 en artikel med rubriken ”Herr Nedskärare – med smak för heavy metal” (Heviä kuunteleva Mr. Leikkaaja). I texten, skriven av Petri Raivio, presenteras Niemelä som en bakgrundsfigur som förser finansminister Purra med listor med sparåtgärder. I denna text säger sig budgetchefen ha ett ”politiskt väderkorn” men bestrider även här att han själv skulle besitta politisk makt. Artikeln beskriver stämningar inför ramförhandlingarna men också att ministeriet befinner sig i startgroparna inför nästa riksdagsval; redan i oktober ska man offentliggöra de sedvanliga dokumenten där man ger en översikt och analys av det ekonomiska läget. Finansministeriets bedömningar brukar få stor uppmärksamhet i medierna och inför förra riksdagsvalet sägs de ha varit helt centrala för hur debatten inför valet krympte ner till frågor om statsskulden.
Också i Raivios text lägger Niemelä ut texten om”välfärdslöftet” och att inget får exkluderas på förhand från nedskärningslistorna. Ett mer analytiskt drag finns dock här genom att Yles text tar fasta på skuldbromsen och Niemeläs positiva omdömen om långsiktigheten i politiken (det är så det beskrivs). Finansministeriets makt kommer att öka när rörelseutrymmet i politiken är begränsat på förhand, men det är inte något som Niemelä kommenterar.
Där HS går in för en slängig ton med flagranta bilder är intrycket i Yles text stramare, vilket förstärks av porträttbilderna med fonder från statsrådsborgen.
Släpp lös vakthunden
Också Uusi juttu (1.4) har ägnat Mika Niemelä en lång text, publicerad bara några dagar innan artikeln i HS, där Jasmin Ojalainen på ett grudligare sätt problematiserar Finansministeriets, ”superministeriets”, roll och tjänstemannens situation. ”Det problem många tagit fasta på är att Finansministeriets siffror kan bli en ovedersäglig sanning, som inte utmanas av politiker i offentligheten.”
Fotografierna har denna gång tagits på Paradoxmuseet, antagligen för att understryka spänningarna i Niemeläs utövande av makt. Här kommenterar Niemelä också klyvningen i vad han kommenterar som tjänsteman och upplevelsen av att hålla tillbaka med sina personliga åsikter (vad sysslade han då med i reportaget i HS?).
Av dessa artiklar var det Helsingin Sanomats text som väckte störst gensvar, av många kritiska röster uppfattades Niemelä som ideologisk, något som kopplades ihop med en diskussion om Finansministeriet och dess framträdande roll i politiken som även är ett tema som berörs i alla tre personporträtt. Professor emeritus Heikki Luostarinen skriver på bloggen Journalismin Suomi att kritiken av Finansministeriets roll funnits i synnerhet sedan 1990-talet och att spänningarna kring ministeriet har eskalerat under regeringen Orpo, då bland annat en utredning om effekterna av sysselsättningspolitiken varit i hetluften – ska ministeriet vara den instans som utvärderar politik som man själv varit med och regisserat?
De tre artiklarna med sin mix av gemytliga personporträtt och granskning av grumlig makt väcker också frågor om journalistikens ansvar. Pauliina Penttilä skriver i –Suomen Kuvalehti (9.4) att de här reportagen inte bara ger en cool kille med stuga i Koli och Mötley Crüe- tatuering synlighet, det handlar också om det djupt problematiska med att framställa sig själv som ”ideologiskt neutral”: ”Niemeläs värderingar har betydelse, för han har makt. Han beslutar vad det är politikerna väljer mellan, när dessa fattar beslut om hur statens pengar ska användas.”
Jag håller med Penttilä om att journalistikens uppgift inte bara är att andlöst förmedla ministeriets och politikers domedagsbudskap om nödvändiga nedskärningar. Det måste, som hon säger, också handla om värden och makt. Men jag skulle gå ett steg längre.
I Uusi juttu-artikeln reagerar jag på beskrivningen av att Finansministeriet serverar ett dignande buffébord som de olika regeringarna kan plocka från. Detta tas som en vedertagen bild av hur saker fungerar, det anmärkningsvärda sägs vara varför en budgetchef tar sig ton på det sätt som Niemelä gör. Trots att alla tre artiklar lyfter fram Finansministeriets omstridda roller stannar det därvid. En gedigen analys av vilken roll denna gren av makten spelar idag uteblir och drunknar i detaljer om en färggrann person som löper, umgås med sina döttrar och intygar att han själv inte har någon politisk makt. Men det är väl just det journalistiken borde kunna ifrågasätta på ett mera grundläggande sätt, genom en analys av hur makten fungerar?
Vem kommer till tals?
Pauliina Penttilä når i sin kommentar till Niemelä-debaclet också pudelns kärna (eller en av dem) när hon skriver att den mediala uppmärksamheten budgetchefen fått kan ses som delar av ministeriets egen kommunikationsstrategi. Politikerna har som känt börjat ladda inför riksdagasvalet 2027, och det gör också ministeriet, inom sitt eget gebit.
Men vad är det för ett gebit? Vilken roll har kommunikationsstrategier här? Här finns många angelägna frågor.
Trots ett visst kritiskt grepp är det som att Niemelä aldrig egentligen utmanas i de tre texterna. De uppmärksammar visserligen gråzonerna mellan tjänstemän och politiker och Finansministeriets allt större betydelse, men klarspråket uteblir. Personporträtten av budgetchefen ger, tycks det mig, uttryck för en ”neutralitet” som snarare än att verkligen syna Niemeläs egna påståenden om att han är politisk neutral i sömmarna velar på tröskeln. Vi får ta del av vad Niemelä säger och vi får veta att han är en omstridd person verksam i ett omstritt ministerium, men arbetet med att bena ut relationen mellan Finansministeriet och den politiska makten blir på hälft, med risk för att läsandet istället slukas upp av en kommunikationskampanj.
