Ibland kan man få en oväntad inbjudan, som den jag fick av en väns dotter till ett elevframträdande på Teaterhögskolan (TeaK) i Helsingfors. Döm om min förvåning då jag insåg att framträdandet bestod av monologer baserade på sommarpratares berättelser från 2025 – jag var nämligen en av sommarpratarna.
Jag tog kontakt med TeaK för att ta reda på vad det handlade om. Kursens lärare svarade att det var en övning där studerandena skulle framföra en monolog på dialekt, och att de fått välja ett stycke ur ett sommarprat som grund för övningen. Och jo, ett stycke ur mitt sommarprat var en av monologerna.
Mitt svar blev att jag inte tyckte det var okej att mitt sommarprat användes; att jag inte ville att min berättelse skulle bli en monolog. Min önskan beaktades inte. Enligt läraren hade eleverna rätt att framföra andras texter då det var i lärande syfte. Det fick mig att känna mig som ett menlöst barn vars röst inte betydde något.
Jag kontaktade Finlands dramatiker och manusförfattare rf, som kan ge juridisk rådgivning till sina medlemmar, för att be dem reda ut vad som är tillåtet att använda i utbildningssyfte.
Svaret från TeaK blev att de har köpt en kopieringslicens av Kopiosto, som bevakar upphovsrättsfrågor. Kopieringslicensen är ett tillstånd som organisationer, företag och skolor behöver för att lagligt kopiera, skanna, spara och distribuera upphovsrättsskyddat material som böcker, tidningar och musik.
Jag känner till citaträtten då jag undervisat på filmutbildningar i Finland och Sverige, och då visat korta sekvenser ur olika filmer. Men citaträtten, eller i det här fallet kopieringslicensen, tillåter inte att man bearbetar eller ändrar någon annans verk. För av en slump, efter att ha nämnt dilemmat för en vän, fick jag reda på att hen blivit anlitad för att bearbeta ett monologutkast till dialekt – mot ett arvode!
Nu tänker någon: Men allt kopieras ju och används numera lite hur som haver, så vad är det att hänga upp sig på? Nå, det görs det inte, och görs det så är det ett brott mot upphovsrättslagen som finns till för att värna om upphovspersoners rättigheter. Så för mig blev detta en principfråga, inte en hämnd eller att smörja mitt ego. Jag protesterar å alla upphovspersoners vägnar!
För att vara på den säkra sidan kontaktade jag även Kopiosto. Därifrån fick jag svaret att TeaK inte har Kopiostos licens för användning av radioprogram i undervisningen. Ett sommarprat klassas inte som ett publicerat verk, utan är en text som skrivits för att läsas upp och bli ett radioprogram. Ett radioprogram är alltså inte allmän egendom för att det sänts i etern.
Ingen skugga ska dock falla över de studerande som agerat i god tro att deras högskola vet vad som gäller. Det är de högre leden som brustit i sitt agerande. TeaK kunde lätt ha kontaktat Parad Media, som producerar sommarpraten, och fått kontaktuppgifter till berörda sommarpratare för att fråga om lov.
I slutet av 2025 arrangerade teatergruppen Blaue Frau Samtal om nedskärningarna på Svenska teatern, ett evenemang med både debatt och framträdanden. Majoriteten av de närvarande var skådespelare och skådespelarstuderande. Flera gånger kom det på tal att skådespelare har svårt att få jobb inom sin bransch, och att de som utexamineras är oroliga för sin framtid.
Det samma gäller alla kulturarbetare. Många har svårt att försörja sig med tanke på regeringens nedskärningar inom kultursektorn. Vi sitter i samma båt, och bör därför respektera varandras arbeten.
