Kritik är inte bara recensioner, utan något vi alla ägnar oss åt i vår vardag, säger Daniel Wickström Grönroos, kritikombud i Kritikbyrån som sedan 2020 strävat efter att förbättra situationen för frilanskritiker och att synliggöra kritikens roll i det offentliga samtalet.
Kritiken är (som bäst) en livskraftig och engagerande verksamhet, ett fortgående samtal om både konst och kulturell självförståelse, kort sagt en möjligheternas genre och en övning i att förstå det mänskliga.”
Det skrev Daniel Wickström Grönroos och Salla Aldrin Salskov i en essä (19.10 2024) i Hufvudstadsbladet om kritik som en verksamhet som inte kan omfattas av ett ekonomistiskt nyttotänkande. De pläderar för att kritiken inte ska ses som en ”subkulturell nisch” utan som helt central för oss och vår självförståelse.
Kritiken som tänkande, kritiken som konst och samtal, kritiken som motstånd – detta är idéer som drivit Kritikbyrån, som funnits i sex år och samlat en brokig skara kulturarbetare i Svenskfinland för att tillsammans verka för att förbättra arbetsvillkoren för frilanskritiker och inte minst att säkerställa skäliga arvoden.
Världens enda kritikombud
Wickström Grönroos har sedan november 2022 fungerat som kritikombud i Kritikbyrån. En stor del av tonvikten i verksamheten har legat på de extra-arvoden som genom finansiering från de finlandssvenska fonderna har kunnat betalas ut till kritiker som tillägg till mediernas väldigt blygsamma honorar för recensioner. Målet har varit att texterna ska betalas bättre, men som Marit Lindqvist skriver i sin rapport om Kritikbyråns verksamhet har detta skett bara på vissa håll och i en liten utsträckning, trots att det har konstaterats att arvodena ligger på en låg nivå i jämförelse med vad exempelvis kritiker i Sverige får.
I framtiden kommer Kritikbyråns fokus att skifta, säger Wickström Grönroos, vars period som kritikombud håller på att löpa ut (han efterträds på sin post av Freja Rudels). En långsiktig finansiering för utbetalning av extra-arvoden är svår att säkra, så dessa kommer att fasas ut under de kommande åren. Men Kritikbyrån, som ursprungligen startades av Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker, har andra viktiga uppgifter. En som kommer att betonas framöver är dialogen med bland annat redaktionerna och medierna, att aktivt försöka påverka kritikernas ställning och arbetsmöjligheter.
– Mig veterligen finns världens enda kritikombud på Kritikbyrån. Någon exakt motsvarighet finns det inte någon annanstans, även om det i de flesta länder finns en organisation som representerar kritikernas intressen.
År 2025 hade Kritikbyrån 215 medlemmar, vilket är imponerande i ett så litet sammanhang som det finlandssvenska. På finska sidan finns SARV (Suomen arvostelijoiden -liitto) och i Norge finns Kritikerlaget. Intressant nog saknas en organisation för kritiker i Sverige men en sådan förening lär just ha initierats.
En klassfråga?
I tidskriften Ikaros specialnummer om kritik (1/2024), som gavs ut i samarbete med Kritikbyrån, skrev Sara Nyman om de mycket låga arvodena som kritiker får, att en kritiker knappt vågar sätta prislapp på sin kritik om det innebär att räkna ut vilken timlön man får och vad det betyder att kritiken är en del av pusslet att försörja sig. Att ägna sig åt kritik är inte rätt fält om man vill bli rik, skriver hon; ”men alla kulturarbetare drabbas inte av samma orättvisor.” Är det en klassfråga att kunna ägna sig åt att skriva kritik? De låga arvodena är en del av en större problematik: majoriteten av kulturarbetare dras med tvånget att hitta en uppsjö av födkrokar, något som genom politiska beslut blivit allt snårigare.
– De allra flesta skriver kritik som en bisyssla. Som kritikfältet nu ser ut är det nästintill omöjligt att försörja sig på endast kritik. De flesta jobbar med något liknande vid sidan av kritikerverksamheten, säger Daniel Wickström Grönroos.
Han betonar att Kritikbyråns extra-arvode har varit viktigt för enskilda kritikers försörjning men också för hela sektorn eftersom det har möjliggjort att kritikern inte måste förlita sig på sina andra uppgifter i lika hög grad för att kunna klara sig ekonomiskt. Hen har kunnat satsa mer på att skriva kritik och fått högre lön för det. Läsarna uppskattar i sin tur kritiker som skriver regelbundet. Högre arvoden berikar hela fältet och hela kulturdiskussionen i offentligheten.
De allra flesta skriver kritik som en bisyssla. Som kritikfältet nu ser ut är det nästintill omöjligt att försörja sig på endast kritik.
– Kritikbyrån har kunnat bidra med en buffert.
Kritikfältet har också injicerats med vitalitet genom att extra-arvodena och Kritikbyråns övriga verksamhet har uppmuntrat skribenter att våga testa på att skriva kritik.
Att extra-arvodet haft betydelse visas också av att en tredjedel av de som svarade på en enkät som Kritikbyrån gjorde bland sina medlemmar meddelar att det är osäkert om de kommer att fortsätta skriva kritik då extra-arvodet i framtiden uteblir.
En sak som debatterats i någon mån är hur systemet med extra-arvoden utformats. Från och med 2023 ska man ha publicerat minst 3 kritiska texter under ersättningperioden, som i allmänhet har omfattat ett kalenderår, för att kunna ansöka om tilläggshonoraret. Tanken har varit att stöda professionella kritiker, men inte så att de öronmärkta medlen endast räcker till de kritiker som skriver allra mest. Den bärande idén är att alla arvoden för kritik ska höjas, men eftersom medlen är begränsade måste en avvägning göras. Både etablerade kritiker och de som är nya branschen behöver stöd.
Trygga återväxten
Det finns dock ganska många kritiker som bara har skrivit 1–2 texter och som därför inte har kunnat komma i åtnjutande av extra-arvodet. Dem har Kritikbyrån velat stöda på andra sätt.
– En viktig uppgift för oss är att stärka kritikerkåren och skapa sammanhållning, exempelvis genom att ordna olika fortbildningar för kritiker men även att erbjuda ett sammanhang.
Kritikbyrån har främjat återväxten av kritiker också genom att erbjuda kurser i att skriva kritik och läsecirklar som koncentrerar sig på samtal om kritik. Verksamheten har varit lyckad och flera av kursdeltagarna, bland annat Wickström Grönroos själv, har sedermera börjat skriva kritik regelbundet.
Framöver kommer Kritikbyrån också att ge sig ut i skolorna. Ett pilotprojekt genomförs nästa läsår tillsammans med Konsttestarna, ett program för kulturfostran som ger alla åttondeklassister i Finland chansen att ta del av kultur. Tanken är att alla ska ha rätt att ta del av konst. I samarbetet som inleds i höst kommer en kritiker att diskutera konstupplevelser tillsammans med skolklasser.
– En del av idén är ju också att öka medvetenheten om vad det är att arbeta med kritik.
Nidbild av kritikern
Just det dialogiska i kritiken, mötet mellan kritikern och publiken, har betonats på olika fronter på sistone, inte minst i en serie artiklar på SARV:s Kritiikin uutiset. Också Wickström Grönroos är inne på att kritik är något som vi alla ägnar oss åt i vår vardag då vi samtalar om konst.
– Kritikbyrån vill skapa en medvetenhet kring kritiken, att den är för alla. Det finns en nidbild av vad en kritiker är, att det är en figur som befinner sig i en egen sfär utan kontakt med den vanliga människan. Vi vill utmana den bilden.
Att bilden är spridd visas bland annat av hur Erja Yläjärvi i HS (23.11 2025) beskrev kritikerns idiom som ibland akademiskt och till och med exkluderande.
– Att vara arbetande kritiker är att besitta kunskap och erfarenhet. Kritikern ska inte ställas i motsats till en bild av ”den vanliga läsaren” utan hen kan snarare möjliggöra samtal om konst, säger Wickström Grönroos.
Att förbättra kritikernas synlighet och förståelsen för vad allt kritik kan vara och hur den kan se ut har också ingått i Kritikbyråns uppdrag. Detta har i synnerhet tävlingen Årets kritiska text bidragit till. Glädjande nog har tävlingen uppmärksammats stort i medierna. Det är också talande att antalet inskickade bidrag vuxit med åren; förra året mottogs hela 207 nomineringar. Då vann Rakel Similä Årets kritiska text med en essä i Ny Tid som genom två scenkonstverk rannsakar George Orwells popularitet.
Att det finns ett bredare intresse för kritiken just nu vittnar också Kritikerpanelen-podden på Yle om, ett programformat där kritiker får gå i dialog med varandra om ett konstverk och fundera kring varandras recensioner. Kritikbyråns verksamhet tycks med andra ord ha varit med och skapat en grogrund för ett bredare engagemang för kritiken; snarare än att kritik bara är ”att skriva recensioner” handlar det om delaktighet i ett konst- och samhällssamtal som alla är inbjudna till.
Vems ansvar?
När vi tänker på kritikens ställning är det skäl att återkomma till att kritiken skapar rum för samtal bortom det ekonomiska värdets premisser. Men hur gör man det när medielogiken präglas av snuttifiering, algoritmernas ekokammare, med redaktioner som hänvisar till trängt ekonomiskt läge och kritiker som får uselt betalt?
Slående de senaste åren är att recensioner av bildkonst, musik och film har fått mindre utrymme i de flesta dagstidningar och medierna tenderar att satsa på säkra kort. Wickström Grönroos pekar på mediernas ansvar:
– Det vore viktigt att inte bara erbjuda det man tänker att läsarna tror sig vilja ha. Men vår roll är ju inte att komma och vifta med pekpinnen. Vi vill lyfta frågorna men också vara med och skapa förutsättningar som stärker situationen för såväl frilanskritiker som för redaktionerna.
Ett sätt som Kritikbyrån nu gjort detta är att utarbeta riktlinjer för att underlätta kommunikationen mellan redaktionen och kritikern.
Han tillägger att också Kritikbyrån bör verka för kritikens mångfald i olika konstformer. Där finns det utrymme för förbättring, konstaterar han.
– I Svenskfinland har det varit ett stort fokus på de språkbärande kulturformerna och det finns en utbredd infrastruktur kring dem, till exempel föreningar, som det är lätt för Kritikbyrån att samarbeta med.
Kollegialitet bortom konkurrens
Kritikbyrån har ordnat en mängd workshops och panelsamtal om kritik.
Varför är det så viktigt för just kritiker att diskutera sin egen verksamhet? Ett svar man kanske hade förväntat sig är att kritiken är så hotad och marginaliserad och att det därför finns ett behov att kunna försvara sin position i kretsloppet. Wickström Grönroos lyfter fram en helt annan sida:
– Det handlar om att kritik är så olika för olika kritiker. Den är inte skriven i sten. Den lever, också för den enskilda kritikern. Man utvecklas som kritiker hela tiden. Därför är det viktigt att ta del av olika perspektiv, läsa kritik men också bli varse vad andra kritiker tycker och tänker om sitt värv.
Kritikbyrån har med tiden gått in för att inte fastna i en krisretorik om kulturens ställning.
– Vi har på Kritikbyrån under de senaste åren helt medvetet försökt komma bort från diskursen om att kritiken befinner sig i en kris. Samtal börjar så lätt bara handla om kritikens förutsättningar, exempelvis hur kritikens prioriteras på kultursidorna. Vi vill ge plats för mer grundläggande frågor som har att göra med hur man gör kritik istället för att bara tala om hur kritiken publiceras.
Wickström Grönroos och de aktiva i Kritikbyrån har istället betonat vikten av att diskutera kritiken som en konstform, ett sätt att uttrycka sig, vad bidrar kritiken med i det offentliga samtalet.
– Det handlar om att också förenas i rollen som kritiker. Jag tror detta är viktigt för kollegialiteten att man inte bara samlas kring att vilja ha högre arvoden.
Här kommer vi tillbaka till vikten av att påminna sig om att kritiken inte passar in i strävandet efter att skapa ekonomiskt värde. När man samlas kring att tala om kritik som en del av konsten är man inte i första hand konkurrenter om att få skriva för olika medier, utan kollegor som kan ta lärdom av varandra.
Det talas ideligen om att kritiken, precis som medierna överlag, ska ”förnya sig” och att det behöver komma in nya format. Är det här spåret en frestelse att sky som pesten eller något som ändå kan ha fog för sig?
– Om man ropar efter förändring för förändringens skull är det inte bra. Det är relevant bara om utgångspunkten är kvalitet; välskriven och god kritik. Men man ska inte påtvinga kritiken en form för att den ska passa in, då finns det risk att den urvattnas. Däremot finns det bland annat flera poddar som byggs kring kritik i olika bemärkelser, som Svenska Yles Kritikerpanelen, Gästabudet, En varg söker sin podd och Café Bambino – pigga initiativ av medier, kritiker och författare, snarare än strategisk anpassning av vad man tänker att ska få kritiken att säljas in bättre hos publiken.
Låta verket tala
Daniel Wickström Grönroos har själv aktivt skrivit kritik sedan 2020 (bland annat i Lysmasken, Ny Tid, Hufvudstadsbladet och Vasabladet), men intresset har vuxit fram gradvis, som en lust att vilja formulera sig. Studierna i litteraturvetenskap har också påverkat, och också i andra riktningen: han säger att kritiken också förändrat honom som litteraturvetare, gett fler perspektiv och berikat det vetenskapliga. Han har nyligen skrivit färdigt sin gradu om Tua Forsströms poesi.
Hur gör man för att inte bli för bekväm som kritiker, att låta sig rubbas i sina perspektiv?
– Det är bra både i livet i och i kritiken att rubbas och byta perspektiv. Det är visserligen eftersträvansvärt att kunna odla en röst, en långvarig relation till läsarna. Men då man märker att man börjar dra för enkla slutsatser behöver man se till att ändra perspektiv. När jag vet med mig att jag klistrar omdömen på boken, då vet jag att jag måste stanna upp och låta verket tala istället för att det är jag som speglar mig i boken.
– Susan Sontag skriver i sin essä ”Against Interpretation” om utmaningen att närma sig konsten utan förutfattade meningar, att inte mangla den genom på förhand givna teorier. Kritikern behöver kunna närma sig verket självständigt, på ett friare sätt – och kanske kan man i likhet med Sontag tala om ”an erotics of art”.
Foto: Mio Lindman
