Som varje god essäist har Michel Ekman förmågan att skifta perspektiv, skriver Henrik Othman om den nya boken Mellan död och liv.
När infaller livets november, frågar sig Michel Ekman, författare, kulturskribent och litteraturkritiker, i den inledande essän i hans senaste samling Andra världar. Essäer om död och liv, och finner sig själv befinna sig någonstans där.
Ekman fyller 70 i februari, och är därmed på något år när jämngammal med skribenten, vilket gör att jag läser hans funderingar med hög igenkänningsfaktor.
”Plötsligt, oväntat, befinner man sig två månader närmare slutet på året, eller livet”, skriver Ekman, och filosoferar vidare kring de fysiska och mentala förändringar han noterat kring åldrandet.
Utan självömkan – han bara slår fast verkligheten – delar han med sig konstateranden om hur han genom åren drabbats av sjukdomar, inklusive ögonblicket då han fått beskedet att han drabbats av prostatacancer. Ett besked som lindrades av cancern inte var så aggressiv eller hade spritt sig.
Läkarens uppmuntrande kommentar är ”högst sannolikt kommer du att dö av något helt annat än det här”.
Bara den som själv fått ta emot ett liknande besked kan till fullo förstå vad det betyder att få höra.
Ekman är stark nog att blotta sin svaghet, han berättar om hur han blivit skörare: ”Mina känslor, alla känslor, låg närmare ytan”, skriver han med tillägget att han alltid varit en känslosam människa men att han särskilt som yngre var tränad i att behärska sig.
Mellan liv och konst
Som varje god essäist har Ekman förmågan att skifta perspektiv mellan det privata och det allmängiltiga, att mödolöst glida från en introvert hälsobetraktelse till ett filmreferat, assosiationen är inte osökt då han ser den japanske regissören Hirokazu Kore-edas After life, en uppenbart surrealistisk historia om en grupp människor som samlas, och det visar sig att alla dessa nyligen avlidit och ska välja ut ett minne ur sitt liv, som sedan filmas och arkiveras. Därefter är detta det enda de ska minnas från sitt jordeliv. Sedan fortsätter de sitt liv ”någon annanstans”. Var, vet inte Ekman.
Låter som en film jag vill se.
Lika mödolöst klipper Ekman från de tankar filmen väckt till följande scen ”hemma hos”, hur han förrättar sitt årliga knäckebrödsbak till tonerna från skivor med Leonard Cohen.
De i sin tur förmår med musikens förmåga att tränga till det omedvetna, tillbaka till minnen från hans ungdom.
Och nej, denna walk down the memory lane är nödvändigtvis inte bara kantad av lyckliga minnen. Ekman skriver om hur de lyckliga dagarna kantades av sorg, ångest, ”emellanåt stegrat till förtvivlan”.
”Varför var jag så olycklig i så många år”, frågar han sig. Trots att han grubblat över det, talat och skrivit om den, har han inte funnit svaret.
Han skriver om hur barnlitteratur som talar till både barn och vuxna talar med subtila verkningsmedel. För den vuxne visar den ”utan att förklara, något existentiellt i barntillvaron. Man återförs till sin egen glömda barndom och blir uppmärksam på de barn som omger en och erfar då något livsviktigt.”
Barnvärldar
Den goda litteraturen, också den som skrivs om och för barn, har många nivåer utöver den uppenbara, och lockar till djupsinnig analys.
Men kan man analysera sönder ett litterärt verk, kan den i sig kloka analysen innebära en helt felaktig ingång i sitt ämne?
Ekman skriver om sin ”snopna frustration” då han läste en analys av en av hans favoriter sedan barndomen, Astrid Lindgrens Mio, min Mio och hur den helt enkelt gick ut på att avförtrolla berättelsens element genom att återföra dem till vardagens triviala ”förebilder” – citattecknen är Ekmans.
Han skriver om hur barnlitteratur som talar till både barn och vuxna talar med subtila verkningsmedel. För den vuxne visar den ”utan att förklara, något existentiellt i barntillvaron. Man återförs till sin egen glömda barndom och blir uppmärksam på de barn som omger en och erfar då något livsviktigt.”
En analys av detta, skriver Ekman, är svårt i och med att analyserandet är en så entydigt vuxen handling. ”Det riskerar att utplåna erfarenheten som överskrider gränsen mellan barn och vuxen, och som kanske inte alls är diskursiv utan magisk.”
Ekman själv vill då han närmar sig barnlitteratur inte göra det som vuxen utan ”snarare låta dess barnslighet belysa min vuxenhet”.
Men medger i nästa andetag att han inte kommer ifrån den han är. ”Kanske min ålder och livserfarenhet gör att jag fäster mig vid sådant som inte är lika viktigt som för barnläsaren: ensamhet, död, alltings slutgiltighet?”
Ekman kan skriva om allvarliga ting med glimten i ögat – i en essä kring hans långa relation till Gunnar Björling (1887–1960) och dennes författarskap låter han dennes vålnad gästa sina forna hemtrakter på Rönnskär strax söder om Helsingfors.
Små närbilder
Som redan konstaterats har Ekman förmågan att skifta perspektiv mellan det stora och det lilla, utan att på något sätt förringa det jag här benämner det lilla.
Ekman är hängiven farfar, och de små närbilderna av livet med de två barnbarnen Lilja och Viktor, och de glimtar av farfarsliv som han varvar sina existentiella analyser med, blir en integrerad del av hans reflexioner över livet, världen och allting.
Farfar leker med Lilja på Liljas villkor, det är hon som är lekledaren och regissören.
Medan farfar skriver på sin bok som typ ska förklara världen är det emellanåt Lilja som tar på sig lärarrollen.
Så här förklarar hon evolutionen för honom. ”Först kom dinosaurierna. Sedan kom råttorna och sen aporna. Så kom Pias pappa, sen fafa och så Lilja”.
Säg det bättre om du kan!
Andra världar. Essäer om död och liv är liten till omfattningen, men rymmer mycket, och visar också på Ekmans sinne för det naturlyriska, bekant för den som läst hans tidigare böcker – ta bara det här stycket:
Om oktoberdagarna inte sällan kan vara varma och ljusa så att sena, små rosor ännu slår ut i rabatterna, styvmorsvioler blommar mellan strandklipporna och koltrastars viskande skuggsång söker ut ur buskarna är det slit med det i november.
Michel Ekman:
Andra världar. Essäer om död och liv.
Förlaget, 2026.
