Osmo Soininvaaras nya bok bygger på tanken att den ekologiska mångfalden kan outsourcas från städerna, skriver Be Nordling.
I en alltmer urbaniserad värld är det en grannlaga uppgift för stadsplanerare att utforma fungerande, hållbara och trivsamma stadsrum – och samtidigt försöka jämka olikartade intressen. Ska man tro långvarige gröne politikern Osmo Soininvaara, statistiker till utbildningen och självutnämnd företrädare för rationellt tänkande (läs: med fäbless för siffror), borde planeringen i högre grad få styras av det som inom ekonomisk teori kallas prismekanismen. I sin senaste bok Talous ja kaupunki (Ekonomin och staden) redogör han för hur denna prismekanism skulle bidra till bättre städer genom optimerad resurseffektivitet, nämligen tätbebyggda, folkrika städer. Soininvaara medger att marknaden inte alltid fungerar som det är tänkt, men hävdar att stadsplaneringen själv bidrar med marknadshinder. Därför vänder han sig särskilt till stadsplanerare och politiker för att ge dem en bättre förståelse av de ekonomiska processerna.
Staden som demokratisk arena
Det är föga förvånande inte visionära alternativ till befintlig stadsplanering som efterlyses i boken. Som den svurne marknadsliberal han är tror Soininvaara nämligen att marknaden sköter saker bäst. Framför allt betyder det att priset ska styra i högre grad, inte primärt för att generera vinster utan för att förebygga ineffektivitet. Ett exempel han åberopar är om man skulle anlägga vidsträckta golfbanor eller breda autostrador på dyrbar mark i städer, när efterfrågan på bostäder med centralt läge och värdet av bostadsproduktion i centrum är så mycket större. Stadsplaneringens kardinalsynd är enligt Soininvaara att planera in olämpliga funktioner som gör det knappa stadsrummet ännu knappare. I stället borde marknadsaktörer – köpare och säljare – inom några mycket lösa, politiskt fastställda ramar få bestämma hur städer ska se ut.
Mycket kunde sägas om detta. Till exempel att marknaden som planeringsverktyg är okänsligt för hur offentliga och kommersiella rum skiljer sig åt. Detta inte minst som stadsrummet inte enbart handlar om funktionalitet – som att trafiken löper, nödvändiga tjänster finns att tillgå eller boendet motsvarar behoven – utan även är, måste vara, en demokratisk arena som inte kan avgränsas till enskilda funktioner utan måste ge rum för användning som inte villkoras av privata ägares intressen eller reduceras till på förhand inplanerade syften.
Soininvaaras förståelse av sociala skillnader är inte heller särskilt djup, även om han verkar uppriktigt bekymrad över bland annat segregering. I sista hand avfärdar han ändå människors olika möjligheter ganska lättvindigt med att alla inte har råd att till exempel bo var som helst, men kan välja bland alternativen inom ekonomiskt räckhåll.
Visserligen träffar han huvudet på spiken när han konstaterar att ”den ekonomiska tillväxten i dagsläget nästan helt sker genom att de stora städerna växer”. Dessvärre analyserar han inte denna omständighet överhuvudtaget, utan nöjer sig med att slå fast att begränsad tillväxt för städer leder till att den ekonomiska tillväxten stannar av.
Byggande och kapitalets kriser
Det betyder inte att Soininvaaras resonemang saknar intresse ur ett vänsterperspektiv, tvärtom är det av yttersta vikt att förstå hur en kapitalistisk marknad fungerar. Utan sådan förståelse är det hart när omöjligt att greppa de problem som uppkommer eller hur de kan lösas, och Soininvaara beskriver den kapitalistiska marknadsdynamiken väl. Ett relevant exempel är fastigheters värdeökning. När tomter säljs innan beslut om värdeökande infrastruktur fattats, får de nya ägarna så att säga oförtjänta vinster. Här skulle det offentliga gagnas av långsiktig planering för att själva kunna dra den ekonomiska nyttan av sina planeringsbeslut.
Emellertid är det graverande att Soininvaara rör sig med ett svepande begrepp om ”natur” (nära nog allt utanför storstäderna) liksom en närmast obefintlig förståelse av urbaniseringens ekologiska dimensioner och byggandets miljöpåverkan. Visserligen träffar han huvudet på spiken när han konstaterar att ”den ekonomiska tillväxten i dagsläget nästan helt sker genom att de stora städerna växer”. Dessvärre analyserar han inte denna omständighet överhuvudtaget, utan nöjer sig med att slå fast att begränsad tillväxt för städer leder till att den ekonomiska tillväxten stannar av. Faktum är att den kapitalistiska ekonomin dras med återkommande efterfrågekriser, eftersom kapitalet ständigt måste växa och därför kräver nya avsättningsmarknader. Ju större del av jorden som inlemmats i den kapitalistiska ekonomin, desto färre möjligheter till expansion när marknader mättas och det blir allt svårare att skapa nya. Detta är också en del av den så kallade befolkningskrisen, för det är ju inte så att det börjar vara ont om människor i världen. En befolkningskollaps skulle förvisso även ha konsekvenser för annat än ekonomin, men i dagsläget handlar det snarare om en successiv befolkningsminskning, vilket inte alls behöver vara någon katastrof. Men krympande befolkningar innebär minskande köpkraft, med andra ord accelererande kris för det kapitalistiska systemet.
När det vid ekonomiska kriser råder brist på lönsamma investeringar löses detta i regel genom byggande. Det vill säga: urbaniseringen är inte en megatrend att jämföras med någon naturlag som maler på av egen kraft, utan en väsentlig del av försöken att förebygga kapitalistiska kriser. Ständigt byggande, rivande och ombyggande håller igång de ekonomiska hjulen och begränsar sig inte till städer i konventionell bemärkelse utan är en process som omfattar såväl städer som landsbygd. Marxistiska geografer, såsom David Harvey, kallar det här för planetär urbanisering, ett begrepp hämtat från den franske sociologen Henri Lefebvre.
Mångfald – någon annanstans
Huruvida man gillar storstäder eller inte är förstås individuellt. Men frågor om ekologisk hållbarhet är empiriska. I fråga om förtätningsideologins påstående om att ekologisk mångfald bäst ombesörjs genom ekologiskt rikare miljöer utanför städerna råder faktiskt ingen vetenskaplig konsensus även om det ibland läggs fram som allmän sanning. Då räcker det inte att som Soininvaara säga att ekologisk mångfald kan värnas ”någon annanstans” än på städernas knappa mark.
Särskilt inte i ljuset av pågående urbaniseringsprocesser som faktiskt omformar hela planeten för ekonomins produktiva behov. Den ”orörda naturen” är närmast en fantasi i en värld där utvinningsindustrin exploaterar vidsträckta naturområden på allt från trä och värdefulla mineraler till enorma mängder sand (för byggande!). Den ekologiska mångfalden kan inte längre outsourcas utan förståelsen av ”hållbarhet” måste omvärderas för alla typer av miljöer – också för att de faktiskt ska kunna stå emot det alltmer föränderliga klimatets extremfenomen. Då måste även de växande städernas roll i ekosystemen synas i sömmarna. Här behövs något helt annat än betonggröna visioner.
Osmo Soininvaara:
Talous ja kaupunki.
Teos, 2025.
