Hur skulle det kännas att uppleva samma dag varje dag tre år i rad? I sin essä om Solvej Balles romansvit Om uträkning av omfång utforskar Heidi von Wright tid, rum och konsten att läsa.
Med tanke på att jag läst väldigt mycket om den artonde november har jag läst väldigt lite om att läsa om den artonde november. Jag talar om Om uträkning av omfång av Solvej Balle. Väntar essäisterna och litteraturvetarna på att alla delar ska utkomma för att verkligen kunna uttala sig om ordhelheten? Måste man ha en helhetsbild för att uttala sig – eller räcker det med sex delar av sju? Six – seeeven, som barn mellan typ sju och sjutton säger (åtminstone gjorde ju de så ännu den 18 november 2025).
Jag gör ett inlägg på ett socialt medium. Jag skriver in texten här ovan, ackompanjerad av en diffus bild. Jag lägger måttligt ofta – ibland sällan – upp reflektioner för allmän beskådan. Jag är en privat person. Jag får förslaget att skriva en text. Ja, varför inte? Reflektioner om reflektioner av en läsupplevelse, eller ja, av väldigt många läsupplevelser.
18 november 2025
Jag har snart läst de sista sidorna i den sjätte volymen. Jag heter Heidi von Wright. Jag vaknade den 18 november och det är nu förmiddag med milt och lugnt ljus. Vintrigt. Det går att resa söderut mot ett annat slags 18 november men jag stannar här. Idag är det verkligen den 18 november. Igår var den 17:nde och imorgon är den 19:nde. Det är så det kommer att vara. Det är faktiskt så.
Jag beställde den danska originalutgåvan i september, när jag inte kunde stå ut med tanken på att vänta till den 18 november på att den svenska översättningen skulle komma ut. Jo, jag har hittills främst läst de översatta böckerna.
Om uträkning av omfång (i fortsättningen förkortat Ouao), av Solvej Balle (svensk översättning av Ninni Holmqvist), är en av få bokserier där jag läst samtliga delar som hittills utkommit. Kanske den enda. Om poeters hela produktioner kan räknas som bokserier finns det fler men så här på rak arm har jag svårt att komma på andra exempel. Om jag begränsar mig till serier jag läst och verkligen tyckt om är det klart: Ouao är definitivt vinnaren. Men litteratur är ingen tävling, även om det ibland verkar vara det.
21 november 2025
Jag försöker reda ut datum. När började jag läsa septologin. Det var i november 2024. I mitt minne är det en så pass omvälvande upplevelse att jag trodde att jag på något sätt noterat den i min kalender. Det hade jag inte. Jag hade lånat boken på stadens bibliotek. Jag hade hämtat den och låtit den ligga. Den låg på nattygsbordet. Den vilade i min hand och skumpade runt i väskan jag bar med mig. Jag hade åkt tåg och tagit med mig boken. Först på hemresan inledde jag läsakten. Jag läste de två första sidorna – tre kanske – och lade ner boken. Vad var det här? Jag kunde inte läsa mer.
Jag blev upprymd, besviken och upprymd. I den ordningsföljden. Där fanns ett eko i texten – ett eko av någonting avlägset och absolut närvarande, härvarande och nuvarande. Varför lade jag ifrån mig boken? Drabbades jag av något slags Stendhals syndrom? Landskapet dundrade förbi. Så kom jag till den vackraste biten på tågresan – sumpmarkerna söder om Seinäjoki. Jag plockade upp boken på nytt och läste om passagerna jag nyss läst. Orden löpte i exakt rätt rytm, uppdelade i lämpligt långa stycken – små knivskarpa betraktelser av någonting ännu odefinierat, men exakt – allt lugnt redogjort. Inga extra ord. Inga utsvävningar. Allt tydligt och exakt, ändå väldigt diffust. Det låg ett sting av sorg över texten. Vad var det här? En redogörelse över att alieneras från världen. En depressionsberättelse. Sönderslagen verklighet, ett liv i osynk med livet – men alldeles vanligt för största delen av befolkningen.
Jag hade åkt tåg och tagit med mig boken. Först på hemresan inledde jag läsakten. Jag läste de två första sidorna – tre kanske – och lade ner boken. Vad var det här? Jag kunde inte läsa mer.
26 november
Jag skriver på ett kontrakt för att arbetsrum inne i staden. Jag tänker på alla människor som rör sig runt omkring mig. Alla jag varje dag ser och inte ser, hur de ser eller inte ser mig. Vi stänger in oss i rum. Ensamma eller med andra. Inomhus, utomhus, inne i oss själva. Vi stänger in oss och stänger, eller stänger inte, andra ute. Samvaron med andra och samrörelsen kring andra. Allt detta i en ständigt återkommande loop av dagar. Varje dag är ny, men de bär med sig likheter från alla tidigare dagar
Jag tänker på Tara Selter, hon heter så – huvudpersonen i Ouao. Hon som går omkring ensam i den artonde november i två hela böcker. I 1143 eller 1144 dagar, i så många exemplar av den artonde november. I den här världens tideräkning betyder det drygt tre år. Alla vaknar upp i upprepningen av dagen innan – hon är den enda som är medveten om att dagen är gårdagen. Tre år ensam i en dag. Sedan får hon sällskap. Jag har mitt rum för mig själv.
3 december
En gång lärde jag mig läsa och sedan finns det en mängd gånger när det känts som om jag lärt mig att läsa på nytt. Verkligen lärt mig läsa. Eller, jag lärde mig läsa när jag var sex, sju år gammal – sedan finns det en mängd böcker som fått mig att känna att nu – nu, vet jag verkligen vad det är att läsa. Nu känner jag det, läsningens dragningskraft. Någonting annat än avkodning, informationsläsningen, instruktionsläsningen. Nu känner jag den, känningen när läsningen blir en dykning ner i ett fascinerande djup eller en sprängd ljudvall ut i ett universum av någonting ofattbart – eller alldeles vanligt. Känslan av att de här orden är skrivna alldeles just exakt för mig.
Ouao är det senaste exemplet på detta. I varje del har denna aha-upplevelse infunnit sig. Vad är det då som är så speciellt med Ouao? Knappt 11,5 hyllcentimeter litteratur i ett slags dagboks-thriller-fantasy-poesi-genre. Fast egentligen vill jag nöja mig med att säga tilltalande poetisk prosa. En undantagsdagbok. Jag slår upp de olika böckerna på måfå för att hitta någonting att citera. Jag finner alltför mycket och sugs in i just de specifika styckena. Text om hur tingen förhåller sig till varandra. Text om diskussionsdeltagares rörelser i förhållande till de talande och det talande. Text där små förskjutningar, till exempel utbytet av verb, expanderar förståelsen för den minimala situationen i det oändliga alltet.
Där ordframställningen i många samtida skönlitterära böcker kan reduceras till en socialrealistisk journalistprosa framstår Balles beskrivningar som poetiska konstverk med intellektuell täckning över sinnliga och innehållsliga ämnesgränser.
I vulgärexponeringens tidevarv där vi utsätts för främmande människors bekymmer som om de vore relevanta för vår existens (och det är de i vissa fall) är det – ett slags mindfulness (ursäkta ordvalet) att bekanta sig med Tara Selter. Och det är väl just det att vi verkligen lär känna en del av henne som gör det hela så fascinerande. Vi får en insyn i uppmärksamheten hon lägger på omvärlden, vi omfamnar hennes exakta språkbruk.
Jag har sällan identifierat mig i det jag läst. Aldrig kunnat föreställa mig berättelsens världar. Inte sett skeenden för mitt inre. Jag har faktiskt helt och hållet saknat ett så kallat inre öga. Jag har uppskattat böcker och texter där händelser, karaktärer, skeenden stått i fokus genom orden – inte i hur de visuellt framställts.
Kanske är det det som är annorlunda. I en värld där de flesta lägger väldigt mycket vikt vid den visuella betraktelsen av omgivningar sätter Balle tyngdpunkten någon annanstans. Hörseln blir ett viktigt sinne. Hur ting och kroppar låter kring varandra blir viktigt, rörelsemönster; hur blickar och lemmar rör sig. Människors tankevärldar och tingens egenskaper blir viktigare än deras yttre attribut.
Ord vecklas ut på sidorna. Deras placering i förhållande till varandra ger oss nya betydelser. Orden beskriver skeenden och omgivningar men de kopplas ihop – kanske synestetiskt, kanske genom vetenskapliga likheter, genom associationer över förvåningsgränser, genom sin materialitet. Orden smeker min hjärna, eller mina ögon, eller hela mig med sina existenser.
Jag har sällan identifierat mig i det jag läst. Aldrig kunnat föreställa mig berättelsens världar. Inte sett skeenden för mitt inre. Jag har faktiskt helt och hållet saknat ett så kallat inre öga.
10 december
Jag försöker febrilt lära mig en text utantill. Jag har skrivit texten och jag ska framföra den. Jag vet vilka ord jag skrivit ner men jag kan inte komma ihåg dem i rätt ordning. Finns det rätta ordningar eller finns det bara ord? Jag omplacerar några av dem och kommer ihåg allt mycket bättre. Jag ska framföra texten utantill, inte bokstavligen men kontextuellt.
Tänk att ha oändligt mycket tid på sig. Morgondagen kommer aldrig. En lättnad, ända tills det faktiskt är så – morgondagen kommer aldrig. Herregud. I det första alternativet har jag hur mycket tid som helst på mig att slutföra mitt uppdrag. I det andra är jag fångad i en evighetsloop. Hamsterhjulet rullar så snabbt som jag väljer att springa i det. Jag kan hålla mig till min egen hastighet – jag kan till och med ge upp.
18 december
Jag stiger ombord på Aurora Botnia och beger mig till Umeå, björkarnas stad. På vägen över det isfria havet tänker jag på Taras resa till Norge och årstidsboken. Att ständigt vakna upp i den artonde november på den europeiska kontinenten innebär ett ständigt regnigt och disigt väder. Den enda möjligheten till årstid är att röra på sig. Det här är första året jag ser ut att lyckas skriva en kort dagboksanteckning varje dag. Eller åtminstone nästan. Ännu återstår dussinet dagar och jag vet att jag missade några i juli. I Umeå regnar vintern bort. Klockan 19.00 på Norrlandsoperan ger konstnären Christian Gabel, under namnet 1900, en spelning: Kontragade – en audiovisuell föreställning. En drömsk musikalisk helhet, där filmklipp, projicerade på justerbara skärmar och musik samspelar. Emellanåt syns filmerna, emellanåt hela orkestern på scenen. Jag är där ensam. Ingen förväntar sig något av mig. Jag förväntar mig mycket av konserten. Jag är nöjd men sorgsen. Allt det fina, och ingen att uppleva – dela – det med.
Ensamheten. I tre år rör sig Tara ensam. Interagerar med sin historia – alla de som lever kvar i original-artonde november. Hon chockerar sin partner med att plötsligt vara hemma trots att hon inte borde vara det. Hon förklarar sitt datumdilemma och på något plan förstår han henne. Hon förvånar sina föräldrar när hon vill fira jul trots att det är en dryg månad kvar till julafton och juldagen. Småningom ger hon upp – eller gör hon det? Kanske ger hon sig bara av, drar sig undan. Om man inte kan komma undan tiden, kan man komma undan platsen.
22 december
När utspelar sig denna den 18 november? Eller rättare sagt, när får den sin början. Det refereras inte till yttre element, egenskaper eller tidsmarkörer som skulle ge berättelsen en tidsanvisning. Mobiltelefonen är den enda tekniska komponent som kan ge en fingervisning kring ungefär när i tiden vi befinner oss. Och tar man i beaktande Solvej Balles uttalanden om skrivprocessen förstår man att arbetet med boken fått sin början för över 30 år sedan. Det matchar ju ganska bra mobiltelefonens ankomst på arenan.
Kanske spelar det ingen roll. Vi befinner oss i den här världen, på den europeiska kontinenten. Huvudpersonen reser mellan olika benämnda orter. Timmarna har 60 minuter och dygnet har 24 timmar. Men någonstans under nattens timmar spolas allt omärkbart tillbaka till exakt 24 timmar tidigare. Det mesta är som i vår värld. Utom tiden och tingen. En del saker och ting försvinner. Det är inte helt klart varför. Det man håller nära hjärtat‚ bokstavligen talat, verkar finnas kvar in i den nya gamla dagen. Det lönar sig att sova med kläderna på, stoppa saker under huvudkudden eller åtminstone rada upp dem nära sängen. Maten i affärerna förnyas inte, men det gör pengarna på bankkontona.
25 december
Försöket att omfånga den här uträkningen tar sig in i mina drömmar. Jag vaknar mitt i natten med formuleringar kring läsupplevelserna men de glider undan när jag försöker skriva ner dem. Jag läser någonstans att smarttelefoner inte tar sig in i våra drömmar, att vi sällan drömmer om dem. Min telefon finns med i en del av mina drömmar. I en dröm säger någon att skärmavbilder tagna i drömmar finns kvar när du vaknar. Jag finner det svårt att förstå men går med på det i drömmen. På morgonen blir jag ändå lite besviken när bilderna – helt förståeligt – saknas.
29 december
Efter att ha levt ensam och sedan hittat en annan, Henry Dale, som också fastnat i den artonde och sedan, inte alltför långt senare funnit två personer till, flyttar Tara och hennes sällskap in i ett stort hus. Fler finner varandra och småningom sammanstrålar hela kolonier av människor som fastnat i tiden. De har möten. Möten och diskussioner upptar en väsentlig del av berättelsen. Gemensamt för de flesta karaktärerna är att de har något slags akademiskt intresse, tycker om att reflektera kring existensen – och har olika grader av önskan om att återvända till normaltiden. Under septologins gång, och framför allt i den femte delen, återkommer Tara till diverse forskningsprojekt som grupperingen ägnar sig åt. Nu, i den stannade tiden har individerna tid att fördjupa sig i precis vad de själva vill. De kan skippa att gå till jobbet, det är ju bara den där ena dagen de inte dyker upp – ingen kommer att tycka att det är anmärkningsvärt. I de här forskningssammanhangen blir boken riktigt humoristiskt underhållande, när vi får ta del av reflektioner kring arkiveringsprinciper och kunskapskategorier. Exempel på forskningsessäer i deras arkiv: Looking at the Same Moon in Different Moods, More Marsh than Mallow, underrubrik: Observations on the Soggy Fields of Self Control in Children.
Samtidigt kan vi här i den framåtglidande vanliga tiden fråga oss själva: varför sätter inte vi tid på det som verkligen intresserar oss? Tar oss tid här och nu – här och där – att läsa på lite extra inom ett intresseområde, gå in för en ny hobby? Behövs den där omvälvande tidsexplosionen för att vi ska kunna märka / ta till oss vad som verkligen är viktigt – vad vi verkligen vill.
Om uträkning av omfång är ett konstverk, en text som bryter genom verkligheten och själv blir en projektil genom tid och rum, eller i alla fall ett uträkningsförsök – ett försök att ringa in ett dygn som aldrig tar slut, och alltid börjar om.
5 januari 2026
Jag har gjort en lista över en mängd namn som förekommer i den artonde. Har namnet någon inverkan på vem som fastnat i dagen? Tara Selter, Henry Dale, Olga Periti, Ralf Kern, Marlice Mauer, Lenk Hamon, Karna Jeri, Aisa Klein, Martine Paran, Narita Harding, Tona Granec, Marc Pillon, Chani Lyndai, Anton Janas, Vica Marls, Pia Karlevic och Jeanne Fraizon är en del av de många förekommande. Har deras yrken någon betydelse? De verkar ha sysslat med lite det ena och det andra i sitt vardagsliv. Nu i endagslivet får de andra uppgifter – det får ta sig an nya uppgifter, kanske anta nya identiteter.
Vi får veta ganska lite om människorna som dyker upp i den 18 november. Många blir bara ett namn och förekommer sporadiskt i Taras redogörelse. Andra får viktigare positioner i hennes privat- och kärleksliv. Men också de förblir lite distanta. Vi får veta de yttre parametrarna men få saker och ting beskrevs mer ingående. Alla sinnliga kvaliteter jämställs, eller nollställs. Hur någonting ser ut är inte viktigare än de ljus de omges av, eller hur de känns.
Också jag – och inte bara de i berättelsen – intresserar mig för varför just de fastnat där. Och det slår mig att jag på något sätt är lite skriv-avundsjuk. En bok som den här – ja, kanske bara en – skulle jag ha velat skriva. De här formuleringarna, de böljande ordvågorna, associationerna. Det finns något släktskap. Någon annans sätt att tänka och formulera sig kryper in i mig och bekräftar samtidigt mitt sätt att tänka.
10 januari
Det mest frekvent förekommande skönlitterära tipset jag stött på – och säkert i någon mån också själv uttryckt, är: gestalta! Förklara inte, gestalta. Ouao är redogörelser för det ena och det andra men här finns få gestaltningar. Ouao är en mängd långa ingående beskrivningar – återgivningar – försök till förklaringar, sedan plötsliga tvärvändningar och beskrivningar av plötsliga vardagliga problem. Som till exempel att vara ute i sista minuten med det som ska tas ut ur ugnen. Rycka åt sig en blöt kökshandduk, vika den några varv. Snabbt ta ut plåten – och bränna handen på grund av det blöta som släpper genom värmen. Oväntad vardagsåtergivning mitt i ett existentiellt drama. En lågintensiv undergång.
15 januari
För sex, sju år sedan läste jag för n:te gången samma seriealbum för ett syskonbarn. När vi kommit till slutet frågade han var huvudkaraktären bor. Jag funderade och hmmm:ade och barnets mamma grep in med en förklaring kring hur seriefiguren inte finns på riktigt utan bara på sidorna och som en saga. ”Men jag ville ju träffa honom”, sa barnet med gråten i halsen. Lite samma sak tänker jag kring Tara och alla karaktärer i Ouao. Jag skulle vilja träffa dem. Men skulle jag verkligen det? Eller är de bäst sådana som de är i sin egen fiktiva värld, inne i mig, inne i många av oss.
Om uträkning av omfång är ett konstverk, en text som bryter genom verkligheten och själv blir en projektil genom tid och rum, eller i alla fall ett uträkningsförsök – ett försök att ringa in ett dygn som aldrig tar slut, och alltid börjar om. Och, kanske, kanske finns det en väg ut – för på något sätt måste ju det hela sluta efter alla decennier i den 18 november. Är allt en dröm? Har alla dött? Utspelar det sig innan de fötts? Har de blivit bortförda av utomjordingar och lever i ett parallelluniversum. Eller är det bara så att tiden verkligen har gått sönder – och de nu befinner sig i en behållare gjord av 24 timmar. Krävs det en yttre kraft för att spräcka den här behållaren eller är det möjligt att det pågår förevigt?
