Om man frågar en nationalekonom vad vår tids största kris egentligen är, skulle hen troligtvis inte nämna Trumps tariffer eller kriget i Ukraina. Inte ens klimatförändringen skulle hamna högst på prioritetslistan. Istället skulle de flesta peka på den åldrande befolkningen. Andelen äldre ökar i snabb takt medan födelsetalen sjunker. Vår demografi liknar numera ett mjölkpaket istället för en klassisk pyramid.
För välfärdsstaten betyder en åldrande befolkning framför allt att behovet av social- och hälsovårdstjänster ökar. Samtidigt har Petteri Orpos regering ägnat sig åt att anpassa statsfinanserna, vilket har lett till betydande nedskärningar inom välfärdstjänster. Välfärdsområdena, som ansvarar för dessa tjänster, förväntas göra besparingar samtidigt som staten skär 700 miljoner i statsfinansieringen. För att anpassa sina budgetar har många välfärdsområden valt att spara i tjänster för äldre genom att sänka täckningsgraden för dygnet-runt-boende. Det innebär att trots att behovet ökar kommer antalet platser i serviceboenden inte att växa – i vissa fall kommer de till och med att minska. Om staten inte ställer upp, vem är det då som ska ta hand om våra äldre?
Merparten av omsorgen sker redan utanför vårdinstitutionerna. I Finland är den vanligaste vårdformen informell omsorg, det vill säga oavlönad omsorg som utförs av anhöriga. Vuxna barn hjälper sina föräldrar med vardagliga sysslor: handlar mat, sköter ärenden och följer med till läkaren. Upp till varannan finländare i arbetsför ålder hjälper redan en närstående och för många andra är det bara en tidsfråga när de får börja sköta sina anhöriga. Det råder inget tvivel om att omsorg är en kritisk länk i välfärdsstatens ekosystem.
Bakom omsorgen som livnär vårt samhälle blottas en skamfläck. Ansvaret är fortfarande könat. Det är döttrar, inte söner, som förväntas täcka omsorgsbehovet i familjen. Forskning har visat att normen är så seglivad att kvinnor som bryter mot mönstret ofta drabbas av psykologiska sanktioner. För myndigheterna är denna ordning gynnsam: döttrar eller svärdöttrar utför i praktiken en del av det omsorgsarbete som annars skulle falla på den offentliga sektorn. Forskning från Norge visar till och med att äldre kvinnor delvis blir utan offentlig vård om de har döttrar, eftersom myndigheterna antar att döttrarna ställer upp.
Bakom omsorgen som livnär vårt samhälle blottas en skamfläck. Ansvaret är fortfarande könat. Det är döttrar, inte söner, som förväntas täcka omsorgsbehovet i familjen. Forskning har visat att normen är så seglivad att kvinnor som bryter mot mönstret ofta drabbas av psykologiska sanktioner.
Omsorgsarbetet är ovärderligt. Men ur ett ekonomiskt perspektiv medför det betydande kostnader. Ekonomer är eniga om att obetald omsorg påverkar omsorgsgivarens ställning på arbetsmarknaden. När fritiden redan är uppoffrad börjar omsorgen ofta äta av arbetstiden. För den som ger omsorg implicerar det betydande alternativkostnader: inkomster som aldrig tjänas in och i förlängningen lägre pensioner. De flesta omsorgsgivare lämnar dock inte arbetsmarknaden, men de bestraffas ändå. Studier från Storbritannien visar att personer som ger omsorg tjänar betydligt mindre än icke-omsorgsgivare, även när de utför samma arbete. Vad innebär denna ”lönestraffade omsorg” när den räknas ihop på makronivå?
Två finländska ekonomer försökte redan 2006 sätta ett pris på det obetalda omsorgsarbetet i hemmen. Resultatet landade på omkring 62 miljarder euro, det vill säga nästan 40 procent av Finlands BNP. Siffrorna kan förstås inte fånga det egentliga värdet som omsorg genererar, men de ger en fingervisning om hur storskalig ekonomisk aktivitet det handlar om. Trots detta är omsorg inte inkluderad i BNP, utan klassificeras som fritid, vilket i praktiken gör omsorg oviktigt och politiskt icke-eftersträvansvärt.
I boken Underskott: Omsorgens ekonomiska värde skriver Emma Holten att ”det oavlönade arbetet är helt osynligt i BNP eftersom det inte säljs på en marknad”. Den rationella och nyttomaximerande människan kan framställas som oberoende av andra just därför att omsorgen som homo economicus drar nytta av tas för given. Omsorg säljs inte på en marknad eftersom den är förutsättningen för marknaden. Utan kärlek och omsorg kan vi varken växa upp, betala skatt eller bli gamla. När omsorg exkluderas ur BNP och ur politiken blir även de relationer som ekonomin vilar på osynliga. Det är enklare att få de ekonomiska modellerna att gå ihop om aktörerna framställs som optimerare som styrs av sitt egenintresse. I ett samhälle där ekonomi blivit måttstocken på värde befinner sig det som inte går att mäta alltid i fara.
Här ligger knepet. Genom att undervärdera omsorg både politiskt och ekonomiskt flyttas kostnaden över på andra, oftast på omsorgsgivarna själva. En rapport beställd av Kalevi Sorsa-stiftelsen bekräftar att nedskärningar i äldreomsorgen riskerar att försämra oomsorggivarens sysselsättning. De verkliga konsekvenserna är oberäkneliga. Inom nationalekonomin framställs informell omsorg ofta som ett attraktivt alternativ till dyrare offentlig vård. Gratis arbetskraft är trots allt den billigaste arbetskraften som finns. Feministiska ekonomer har länge påpekat att när den offentliga vården skärs ned fungerar kvinnor som en ”buffert”. Holten skriver att de absorberar chocken och arbetar osynligt ännu hårdare för de människor de älskar.
Tjänster kan raderas från budgetkalkyler för att få nationalekonomin att gå ihop, men behovet av omsorg kan inte raderas. Omsorg är livets grundförutsättning: något som håller samhällen och relationer vid liv, men något som matematiska modeller aldrig fullt ut kan fånga. Så länge vi finns, kommer vi att behövas av varandra. Adam Smith skulle kanske inte ha kunna skriva The Wealth of Nations om han inte skulle ha bott hos sin mor som lagade mat och tog hand om hushållet. I ekonomernas värld är omsorgen osynlig, men utan den skulle välfärdsstaten redan ha kollapsat.
