Föreställningen to be brutally honest som gästspelade på Teater Viirus vill enligt Ny Tids recensent Sofia Nyberg skaka om och smeka publiken realitet-hårs. Föreställningen förvånar och bryter upp förväntningar.
Fast man vet att man inte vet vad som är att förvänta och därför tror sig inte förvänta något, förväntar man sig ändå någonting, men märker det först då det inte slår in. Som då jag steg in på Teater Viirus och skulle ta ut min biljett och bad om programblad för kvällens föreställning av to be brutally honest 2.0 och fick veta att något sådant inte fanns att tillgå. Det kändes förvånansvärt osäkert, vilket jag på skoj (på allvar förstås) kommenterade till tjejen i baren som gav mig biljetten. “Det är nog meningen” svarade hon med glimten i ögat, varpå vinden tilltog kring min osäkerhet.
Kvällens engelskspråkiga föreställning är slutsåld och den myckna publiken lotsas in till en liten mörk sidoscen. Föreställningens arrangörer och artister, Jessica Piasecki och Samuli Emery, har sagt i intervjuer att de betraktar sitt verk som ett laboratorium, och det lilla rummet överensstämde bra med det. Jag noterar färggranna slipsar under vissa av stolarna; “typiska varningsflaggor” viskar mina ängsliga associationer som stuckit iväg till Tove Janssons Farlig midsommar med stämningar av att världen kan börja flyta bort närsomhelst.
Kropp och samhälle
Scenen utgörs av två barstolar och ett litet bord. På stolarna sitter (fast inte bara sitter; de rör sig ständigt, ter sig närmast som fåglar på en gren) Piasecki och Emery, och de drar igång det hela ungefär som ett eftersnack. Samuli berättar ivrigt hur han upplevt föregående föreställning (och här blir jag nyfiken på vad som komma skall), vilka avtryck den gjort i hans kropp, hur dessa avtryck ännu rusar omkring inom honom, och parallellt intar han rollen som intervjuare med frågor till Jessica om föreställningens tillblivelseprocess.
Samulis utgångspunkt är kropp, Jessicas samhälle; makt, klass, synliga och osynliga orättvisor. Att frigöra kroppen gestaltas indirekt som en parallell till att frigöra samhället. Dynamiken mellan perspektiven blir intressant och för tankarna till systemteori som beskriver hur individens varande (psykiska symptom exempelvis) är en avspegling av familjens (icke-) fungerande, vilket i sin tur är en avspegling av samhällets (icke-) fungerande. Allt är samma sak fast på olika abstraktionsnivåer.
Föreställningens bärande idé är väl genomtänkt och gestaltas genom flera intressanta infallsvinklar. Dessa är dock så pass många och levereras så pass snabbt att det åtminstone för en lite trögflytande medelålders recensent blir svårt att hinna metabolisera dem.
Illusionen bryts
Jag märker hur jag förväntar mig att föreställningen ska börja. Men den börjar inte, eller inte som jag trott. Det här är föreställningen. Den är en slags hybrid mellan stand-up, berättelse, dialog och intervju, ackompanjerad av kroppsliga positioner och uttryck. Jag kan inte beskriva det mer precist än så. Den får till stånd en fysisk upplevelse som parkerar sig i kroppen.
Att bli överraskad på nytt och på nytt innebär att behöva byta perspektiv på nytt och på nytt. Man har lagt sig tillrätta med en illusion om vad som gäller och vad som är att vänta, och så märker man att så var det inte, illusionen bryts och byts, man byter plats från vilken man betraktar sin verklighet, slår sig till ro där tills följande överraskning trasar sönder väven och man måste börja om. Känslan blir osäker, kroppen känns uppbruten och rådjursvaksam, som vore den i process att falla sönder, eller i process att bli hel. Som tulpaner i slutskedet eller en taklampa av Fritz Hansen.
Öppna upp för tänkande
I det öppna frågetecken som det här fysiska osäkerhetstillståndet innebär lägger Piasecki och Emery in sin politiska frågeställning, eller sitt utropstecken skulle man också kunna säga. Ett konkret exempel: Samuli agerar emellanåt publik, och nu har han en fråga; kan vi få se scen 161 igen (syftandes på den tidigare föreställning som alltså aldrig ägt rum)? Jo, det går bra. Så blir rummet kolsvart. Ett hjärtljud växer fram i mörkret som ett ansikte ur dimma. Det slår. Och slår. Sedan är scen 161 slut. Piasecki och Emery är nu två 7-åriga barn som leker truth or dare. Truth and dare, säger Samuli; det är hjärtat som räknas. Det öppna hjärtat, någonting i linje med psykoanalytikern Donald Winnicotts begrepp true self.
De vill skaka om – det är min förståelse – inte ge lättsam underhållning medan världen går under. Inte hålla under. De strävar till medvetenhetsöppnande och skyddslappsborttagande. De vill smeka publiken realitet-hårs.
Vilka är konstens, och då specifikt teaterns, möjligheter att göra någonting för dem som har det svårast i samhället? Jessica och Samuli säger uttryckligen att de vill föra teatern tillbaka till arbetarklassen. Låta den vara ett förändringsverktyg, någonting revolutionärt rent av. Vad tänker du om revolution?, frågar Jessica Samuli. Vi behöver hitta den revolutionära positionen i vår egen kropp, svarar han.
Slipsarna togs aldrig i bruk. Jag tror de var där i uppbrytande syfte; ett litet, indirekt medel av många med avsikt att öppna upp för tänkande.
Viirus GUEST: to be brutally honest 2.0
Arrangörer och artister: Jessica Piasecki och Samuli Emery
Produktion: Zodiak – Centret för ny dans, Jessica Piasecki, Samuli Emery
Ljuddesign: Alsa Ojala
Animationer: Antti Kemppainen
Språk: Finska samt en föreställning på engelska
Spelade fram till 2.5. 2026.
Foto: Jussi Ulkuniemi
