De inbjudna gästerna på MSFF-festivalen i Sodankylä är ett filmstarkt gäng med viktiga kritiska perspektiv, anser Mio Lindman som än en gång gläds åt att få se obskyra pärlor och ny film från världens alla hörn.
– Det fina med den här festivalen är att allt handlar om film. Vi är inte här för att tävla om något. Det är våra filmer som står i centrum.
Det säger den tysk-turkiska regissören İlker Çatak under den näst sista dagen av Midnight Sun Film Festival, det legendariska filmkalaset i Sodankylä.
Hans nya film Gelbe Briefe har just visats och nu intervjuas han av den entusiastiska och kunniga MSFF-stammisen och kritikern Olaf Möller. Filmen handlar om en lärare och regissör (Tansu Biçer) och hans fru, en berömd skådespelerska (Özgü Namal). Han är försiktig av sig, medan hon har stark integritet. De lever i Turkiet och får uppleva politisk förföljelse när mannen anklagas för att ha uppmanat sina studenter att delta i en regimkritisk demonstration. Familjen, dit en tonårsdotter också hör, far iväg från Ankara till Istanbul, där mannens mor erbjuder tak över huvudet. Hur ska de leva – och utöva konst – i fortsättningen? Det politiska läget speglas i olikartade reaktioner som stöts mot varandra, vilket är lyckat som ett sätt att öppna upp vad det är att leva i ett auktoritärt samhälle. Filmen själv meddelar oss att allt är inspelat i Tyskland, vilket skänker berättelsen ett lager till.
Att MSFF, genom Möller, bjuder in en regissör som İlker Çatak, hos oss främst bekant genom sin film Lärarrummet, påminner än en gång om festivalens profil som en seriös samlingspunkt för filmälskare som framför allt uppskattar att se ny film av hög kvalitet. Själv gillar jag både den existentiellt politiska Gelbe Briefe och Es gilt das besprochene Wort, en kärlekshistoria med invävda frågor om rasism och migrationspolitik i Tyskland. Inledningen, med en turkisk turistort och tyska damer som trånar efter migrantkillar på barerna, ger Ulrich Seidl-vibbar, men sedan byter mina associationer spår. Själv säger regissören att han hellre väcker frågor i sina filmer än ger svar. Det märks.
Och ja, detta med avsaknaden av tävling: det är faktiskt något jag inte tänkt på. Sant är det, under MSFF deltar alla i samma filmtittandets och -pratandets immersion och (jag tror det är skådespelaren Tommi Korpela som säger det) finländskt filmfolk får umgås med internationella storheter utan ståhej.
İlker Çatak. Foto: Markus Pentikäinen
Fransk arbetarklass
På tal om tävling får vi under MSFF ta del av två filmer i en hittills alltför lite omtalad trilogi om konkurrensens princip som styr våra liv. Nedstängningen av en fabrik fungerar som gemensamt nav. Regissören heter Stéphane Brizé och jag passar på att se La loi du marché och Un autre monde på nytt, båda med en helt suverän Vincent Linton i huvudrollen. I den första möter vi en man som just blivit arbetslös och som efter Arbetskraftsbyråns föga hjälpsamma åtgärder får ett jobb som väktare på en butik där både kunderna och personalen övervakas. Det visar sig att den som fått ett jobb blir tvungen att fortsätta konkurrera och oskadliggöra konkurrenter. Är det moraliskt hållbart att ha ett arbete där kollegan får sparken för att ha plockat på sig reakuponger? Brizés politiska filmer rymmer det komplexa men samtidigt är de tydliga.
Att filmen heter just marknadens lag är viktigt, påpekar Brizé efteråt; den kritiserar ett system och hur det påverkar precis alla, oavsett våra positioner i samhället. Den engelska översättningen The Measure of a Man är därför helt åt fanders.
Temat arbete figurerar också i en av Brizés tidigare produktioner, den bitterljuva Je ne suis pas là pour être aimé med Patrick Chesnais i rollen som utmätningsmannen som börjar dansa tango för att vända tankarna från sitt förfärliga jobb och sin grymme åldrige far. Dansscener får ofta på film stå för olika grader av frigörelse, och här görs det med hjärta och sinne för mellanmänsklighetens fumliga åtbörder.
Brizé tycktes trivas på festivalen och deltog spirituellt i q&a-samtalen efter filmerna. Det är glädjande att MSFF också i år uppmärksammar den franska filmen och inte minst regissörer som skapar bra konst om arbetarklassens liv (2025 var Alain Guiraudie inbjuden men kunde inte komma).
För Brizé själv var vägen till filmens värld inte enkel; han utbildade sig ursprungligen till elektriker och när hans familj hörde att han tänkte slå sig in på en konstnärlig bana vägrade hans pappa i många år att ens ha något med honom att göra.
Stéphane Brizé. Foto: Sami Sorasalmi
Kritik av ekonomiskt våld
En rolig sak under årets festival är hur regissörerna går i dialog med varandra. Brizé refererar flera gånger till Abderrahmane Sissakos filmer. Denne, en av årets mest spännande gäster, hänvisar i sin tur till Brizé och hans politiska systemkritik.
Sissako kommer ursprungligen från Mauretanien men flyttade tidigt till Mali. Han utbildade sig i filmskola i Moskva under Sovjettiden men upplevde att studenter från Afrika fick ett föga vänligt bemötande. För mig blev Sissako bekant genom Timbuktu (2014) som skildrar hur ett samhälle splittras efter att en jihadistisk grupp fått fäste.
Jag ser flera av hans filmer på plats och störst intryck gör Bamako (2006). Stommen är en (fiktiv) rättegång mot Världsbanken och IMF som äger rum i Bamako, Mali. Lån har givits till afrikanska länder som innefattar ett antal krav på privatiseringar och strukturomvandlingar. I ett antal vittnesmål hör vi om vad som står på spel när vatten och kommunikationer ägs av privata intressen. Samtidigt ser vi vackra och lakoniskt humoristiska bilder av livet som pågår runtomkring, som för att understryka att det är här livet utspelar sig, bland tvättbestyr och umgänge med vänner, inte i abstrakta beskrivningar av ekonomisk utveckling. Liksom i Timbuktu står gemenskapen i centrum, dess styrka och dess skörhet. I frågestunden efteråt betonar Sissako liksom Brize att filmen ska förstås på ett systemplan, som kritik av själva kapitalismen. Att Bamako av festivalledaren Timo Malmi presenteras som en beskrivning av hur “afrikaner tänker” är befängt och Sissako själv har i olika sammanhang fört fram just det problematiska med att prångla ut förenhetligande bilder av “Afrika” (se Arttu Seppänens intervju i HS 17.6).
Jag vill också nämna Heremakono (Waiting for Happiness, 2002), ett lapptäcke av scener och människor i Nouadhibou, Mauritanien, en ort vid kusten där flera kulturer möts. En student (Mohamed Mahmoud Ould Mohamed) återvänder från sin vistelse utomlands och han fungerar som en iakttagare vars blick på olika sätt blir vår. Mycket här är gåtfullt och de avskalade bilderna av byn, husen, interiörerna är sinnliga.
Abderrahmane Sissako. Foto: Axa Sorjanen
Bilder av tiden
Som vanligt under filmfestivalen vill jag se så mycket film som jag bara mäktar med, med rum för några livsviktiga pauser och ett par lugna förmiddagar för att ströva några varv genom byn. Årets filmer rör sig som vanligt mellan obskyra pärlor från förr och de där samtida festivalfilmerna som ibland kan vara glada överraskningar, som Hafsia Herzis La petite darnière som börjar visas på biografer nu under Prideveckan.
Olaf Möllers specialserie bjuder i år på märkliga musikaler. Jag tar chansen och ser Helmut Käutners Der Traum von Lieschen Müller, en smällkaramell från 1961 som Fassbinder kunde ha regisserat med tanke på hur klischéerna vrids fem varv och landar i det subversiva (tror jag). Musikalnumren binds samman av ett bistert resonemang om hur Glaube präglar både kreditmarknaden och kärleken i den fantasivärld som präglar fantasi och ekonomi i Bundesrepublik Deutschland. Helt oemotståndligt.
En höjdpunkt under MSFF är också den av Mika Taanila kunnigt sammanställda visningen av experimentella kortfilmer. Som vanligt samlas en ivrig (och ung) publik någon timme efter midnatt för att ta del av drömska, flippade och vackra avantgardistiska kortfilmer. I år hinner jag till och med ta en lur innan denna upplevelse, så jag är pigg som en mört. Det sista verket är särskilt slående. I Forever, Forever av Johann Lurf har Ottenstein-reservoaren filmats under 22 månader med olika slutartider på en egenhändigt byggd filmkamera. Först snabba tagningar som ser helt vanliga ut av olika ögonblick under dygnet. Sedan blir slutartiderna långsammare men filmrutorna ilar allt snabbare förbi och de blir som kosmiska steg i tiden. Slutligen ser vi exponeringar som varat många timmar och nu kan vi urskilja stjärnors och solens spår på himlen och sjön har blivit en mjuk spegel. Med musiken som ackompanjerar är det fullständigt förtrollande.
Jag hade bespetsat mig på att se den kinesiska filmen Light Pillar på morgonkvisten och jag rusar därmed som en dåre genom den nu ganska tysta byn med solen som skiner över älven med liknande vyer som i Forever, Forever. Men eftersom de experimentella filmerna startade lite efter tidtabellen kommer jag också 7 minuter för sent till biografen Lapinsuu, vars dörr redan är stängd. Förargad får jag lomma till mitt boende.
Mika Taanilas experimentella filmskola. Foto: Juho Liukkonen.
Framtiden?
Mycket är som vanligt under festivalen. Publiken är på g, och den är stor (32000 besökare i år, snäppet färre än förra året), samtalen och människomötena många. Filmerna är en blandning av brett och smalt, internationellt och finska filmer, karaoke och nischad konstfilm. Det råder festivalyra på byn och livemusik pumpar på i nästan varje hörn. Har allt blivit lite, lite större? Nytt för i år är en läktare i stora tältet som fått beröm. Jag grämer mig över att jag inte såg Viktor Sjöströms He Who Gets Slapped, årets stumfilmshöjdpunkt. Och även i år sitter jag dessvärre inne i stora tältet och ser film när Pride-tåget drar genom byn.
För festivalen finns det en del öppna frågor framöver. Skolan som fungerat som visningssal ska renoveras om ett par år, vilket kräver nya arrangemang. Biografen Lapinsuu har från år 1948 (då under namnet Kuvakota) ända fram till i våras fungerat som en vanlig biograf, men nu är det slut med de reguljära visningarna och vad som kommer att hända med verksamheten i byggnaden, som är skyddad, är ovisst. (Att det stormar en del i politiken i kommunen Sodankylä är ett kapitel för sig, inklusive kontroverserna kring Sakatti-gruvan som planeras på orten trots kritik från miljörörelsen.)
Själv inser jag att jag behöver en liten paus från Midnight Sun Film Festival, som jag i år besökte för tolfte gången. Filmmagin får under inga omständigheter ersättas av vanemässighet eller knarrig nostalgi. Det här är ett evenemang som en stor mängd människor lägger ner själ och hjärta på att ordna ‒ det förtjänar en alert tittare med fräsch blick, kanske var jag inte riktigt en sådan i år? Det är ju en helt unik festival, en oas, som ska belönas med annorlunda omdömen än att “det här är ju lika bra som vanligt”. MSFF ska man inte ta för given. Jag hoppas detta kan fortsätta vara ett ganska litet evenemang med underbara gäster där det absolut inte förekommer något tävlande och där filmivern och samtalen får fortsätta flöda.
MSFF pågick 10-14.6.
Foto: Axa Sorjanen, Markus Pentikäinen, Juha Liukkonen, Sami Sorasalmi, Taika Marttinen (omslagsbild).
