Etikettarkiv: Sodankylä

Film, Kultur, Recension

Fullspäckade filmdagar och –nätter i Sodankylä

Lämna en kommentar

Midnight sun film festival i Sodankylä ordnades i år för trettiotredje året. Själv är jag där för sjätte gången. Också i år slås jag av festivalens mångsidighet och intimitet – de två sakerna som får mig att resa upp till Sodankylä år efter år. Redan i bussen drabbas jag av den bekanta stämningen: de fem kommande dagarnas program är fullständigt utstakat med film både på längden och brädden. Sodankylä och dess skrymslen har hunnit bli bekanta och jag blir glad åt minsta lilla återkomst: lunchrestaurangen, konditoriet, biblioteket, den rojviga baren Revontuli – och människorna, bekanta ansikten. Att sätta sig ner i något av filmtälten, känna doften av gräs och se ljuset strila in under tältkanten är vid det här laget att komma hem.

Det som slår mig år efter år är hur magnifikt det sociala festivallivet i den lilla staden går ihop med ett ytterst koncentrerat filmtittande. Filmen får stå i centrum, och den karnevalistiska stämningen som uppstår alldeles småskaligt är en del av det hela (ölburkar pyser diskret, inget tjafs). Filmerna visas så gott som dygnet runt, folk diskuterar film över öl och kaffe, en hel del människor tycks skippa sömn för att se så många filmer som möjligt. En kväll slår vi oss ner i restaurangtältet på Kitisenranta-skolans gård. Som så ofta inleds ett samtal med bordsgrannarna, som i det här fallet är ett äldre par som bor i staden. De berättar om tiden när festivalen var ny. Besökarna bestod mest av folk från närområdet, och det var i högre grad än nu det lokala livet som satte sin prägel på festivalen. Men paret talar om detta utan sorg i rösten; festivalen har förändrats, men det har goda sidor också, påpekar de, och hänvisar till det vitala folkmyllret.

VARDAG OCH DESPERATION

Som vanligt utformas filmutbudet i enlighet med de inbjudna gästerna. Jag kände i ärlighetens namn inte till så många namn på förhand, förutom regissören Mahamat Saleh Haroun, filmregissör från Tchad. Han flydde från Tchad under början av åttiotalet, och skaffade sig en film- och journalistutbildning i Frankrike. För mig är det också en av hans filmer som blir en av festivalens höjdpunkter. A season in France från förra året närmar sig asylproblematiken på ett sätt som, för att låna Harouns egen beskrivning, skildrar asylsökande som enskilda människor, inte som en enhetlig grupp som inget annat är än just “migranter”. Filmens huvudpersoner är två bröder som söker asyl i Frankrike. De försöker inrätta ett vanligt liv i Paris. Abbas har två barn. De slussas från bostad till bostad. Han saknar sin avlidna hustru. Etienne bor i ett ruckel, men försöker hitta ett meningsfullt liv genom läsande och samtalande. De två bröderna försöker få det att gå runt genom varsitt jobb, som båda upplever som förnedrande. Den ena är dörrvakt utanför en affär, medan den andra är springpojke på en grönsaksmarknad. Filmen lyfter fram den existentiella utsattheten och den oerhörda vånda det innebär att inte veta om de får stanna i Frankrike. Men filmen bär också på ett pyrande raseri som Haroun själv berör efteråt i sin Q&A. Han talar om asylsökandes värdighet, vad det innebär att hänvisas till dåliga jobb och ett liv i rädsla. Detta pyrande raseri berör mig djupt, kanske just för att det är inbäddat i två människors försök att hitta en dräglig vardag. Filmens stillsamhet gör desperationen ännu mera påtaglig. Det är talande att en av de mest berörande scenerna utspelar sig under ett födelsedagskalas.

Också långfilmsdebuten Bye bye Africa (1999) visas under festivalen. Här spelar Haroun en regissör som återvänder hem till Tchad efter att hans mamma dött. Det är en film med lätt grepp, men lättsam är den inte. Ytterst handlar den om att återvända till ett sargat land. Situationen i landet fångas genom huvudpersonens försök att göra en dokumentärfilm. Projektet stöter på patrull, filmindustrin i landet befinner sig i ruiner. Att filma på gatan uppfattas som hotfullt. Haroun är bra på att fånga politiska angelägenheter i kompakta scener. Det är inte så att han försöker klämma in “politiskt budskap”, utan Haroun litar på att bilderna talar för sig, och att tittaren förmår tänka vidare.

I den traditionella morgondiskussionen uttrycker Haroun sin beundran för regissörer som Kiarostami, Jarmusch och Kaurismäki. Han säger sig vilja skildra det mänskliga genom sina filmer, och målet är inget mindre än mening och sanning. Haroun framstår som en vaken politisk tänkare med stor insikt i vad som spelar roll i människors riktiga liv. En annorlunda ingång i hans filmer som han glider in på i diskussionen är den plats måltider spelar både på vita duken i biografen och på bordet. Haroun ser måltidens gemenskap som en form av gemenskap med en stark mänsklig potential, som han också skildrat på film. För mig är det just ett sådan här uppmärksamhet som gör Haroun till en regissör att ta på allvar.

Haroun.

BILDERNAS MÅNGTYDIGHET

Den Barcelona-bördiga regissören José Luis Guerín finns också bland årets gäster. Han är för mig en ny bekantskap, och jag passade på att se tre av hans filmer. Det som han är känd för är att väva samman fiktion och dokumentär på ett meditativt sätt. I alla de filmer jag såg av honom är det filmens form som Guerín framför allt jobbar med; ljud och bild, och samspelet mellan dem, snarare än utarbetandet av en berättelse. Detta är också något regissören själv påpekar i samband med filmvisningarna. Han hoppas att tittaren har ett öppet sinne för hur bilder verkar på en, utan att alltför mycket förvänta sig en narrativ tråd. Det är kort sagt filmen som konstart som han strävar efter att hålla levande. Hans sätt att svara på frågor under festivalen är oftast knapphändigt och lite ironiskt.

I hypnotiska Tren de sombras (1997) vänder och vrider Guerín på arkivmaterial i form av amatörfilm från trettiotalet, där en familj hänger sig åt diverse upptåg. I förtexterna beskrivs filmen som en hyllning till en amatörfilmare och inledningsvis har filmen en ljus, lekfull ton. Bilderna förvandlas sedan, genom färgklipp från amatörfilmarens helt öde hem, till en melankolisk betraktelse över minne och film. Arkivmaterialet vävs in i färgbilderna så att förleden “arkiv” sätts i fråga. Projektet kunde ha blivit iskallt dekonstruerande, men blir på något märkligt sätt berörande – på samma sätt som t.ex. L’année dernière à Marienbad, en film som regissören helt säkert tagit intryck av, är det. Guerín mot skönhet med en målares sinne för komposition och öga för ljus. Detta skönhetssökande närmar sig i de olika filmer jag ser av honom ibland kitschen. Men just när denna risk börjar anmäla sig gör sig Gueríns filosofiskt reflekterande projekt påmint. Slutet av Tren de Sombras återvänder till arkivbilderna, nu i helt experimentell anda; de granskas, hackas upp, fryses, löses upp. Vad trodde vi oss se?

Regissören själv beskriver sin film En la ciudad de Sylvia (2007) som “sensuell”. Den beskrivningen är lite problematisk, eftersom filmen kan ses som ett ständigt perspektivskifte mellan det “sensuella”/drömska betraktandet och en estetiserande blick som egentligen inte ser något annat än det hen själv vill se. Skelettet till historia utgår från en ung man som går runt i en stad (filmen är inspelad i Strasbourg) på jakt efter någon som heter Sylvia. I varje kvinnoansikte ser han en potentiell Sylvia. Filmen följer den unge mannens strövtåg genom staden genom att skildra den värld som upplåts genom hans enträgna sökande. Filmen är nästan ordlös och vem den unge mannen är vet vi inte. Hur ska han beskrivas, som en voyeur, konstnär, någon som är fast i det förflutna? Det är en mycket vacker film, där det inte bara är bilderna som är sinnliga, utan också den dynamiska, ibland stiliserade, användningen av ljud. Det är inte långsökt att tolka filmen som en illustration av konstens belägenhet: förhöjer konsten vår lyhördhet för vår omgivning, eller behandlas omgivningen snarare som ett stumt material, en projektionsyta? Hur som helst är filmen sevärd eftersom den drar åt olika håll och har många bottnar.

YRKESKUNSKAP PÅ FILM

En yngre regissör på plats var Thomas Stuber från Tyskland. Hans In den Gängen (2018) är en mycket övertygande film om en sargad man, Christian, som börjar jobba på en supermarkets dryckesavdelning. Det som gör filmen så bra är dess genuina intresse för arbetsplatsen, dynamiken mellan kollegor och det snack som växer fram när man jobbar och umgås. Supermarketen ges stillsamt surrealistiska drag genom att bilderna och musiken emellanåt blinkar åt Kubricks 2001: A Space Odyssey – supermarknaden, ett välordnat kosmos, en värld i sig. Christian, som har ett förflutet som ungdomsbrottsling, kämpar med att lära sig köra gaffeltruck, en riktig konst. När har man senast på film sett en så noggrann beskrivning av yrkeskunskapen, som befinner sig långt ifrån de glamorösa skildringarna av kirurgers och advokaters arbete, som i överflöd finns representerade på film? Filmens arbetsplatsflirt är också rörande. Den här filmen ska ni se!

Av enskilda nyare filmer var det tidigare Sodankylägästen Alice Rohrwachers senaste film Lazzaro felice som jag såg mest fram emot att se. Blandningen av saga och social kritik fungerade för det mesta utmärkt, och stundvis var filmen helt otroligt fin både i skildringen av social utsatthet och i sin poetiska fantasifullhet. Rohrwacher är en orädd regissör på det viset att hennes verk uppvisar en befriande tro på det poetiska berättandet, där den poetiska dimensionen inte alls befinner sig “på sidan om” utan finns så att säga mitt i verkligheten.

Biografen Lapinsuu.

KÄNDA OCH UDDA KLASSIKER

Under festivalen passar jag också på att se om Bergmanklassikern Nattvardsgästerna (1963), som introduceras av den franska regissören Olivier Assayas, som bjudits in för en mästarklass. En film från 1963 med temat Guds tystnad, kan det verkligen säga en någonting idag? Jo, i min värld gör det ju det. Fastän detta är en film jag av olika skäl sett många gånger, hittar jag nya ingångar i beskrivningarna av kärlekslöshet och tendensen att prata bort existentiella svårigheter. Och så är ju Allan Edwalls insats som kyrkovaktmästare alldeles bedårande. Lite synd bara att Assayas’ inledning inte var mer än allmänt hållet svammel.

Antalet klassiker på festivalprogrammet var i år stort. Det är något jag uppskattar med festivalen, möjligheten att se filmklassiker i stort format. Bland annat ser jag Jacques Rivettes Duelle från 1973, en lurig sak i murrig paketering som flyr iväg åt alla möjliga håll. Det vimsiga fantasteriet föll jag pladask för. Bulle Ogier, som spelar en av rollerna i denna snurriga film, är på plats, och jag ser också den nya vågen-aktiga La salamandre (1971), regisserad av Alain Tanner, där Ogiers roll i filmens erotiska triangel befriande nog blir mer än att vara objekt för männens åtrå. Trots de många manéren dras jag med i den lojt upproriska stämningen.

Bland mera udda äldre filmer såg jag Kuba-filmen Memories of Underdevelopment (regi: Tomás Gutiérrez Alea), om en livstrött playboy, samt den västtyska civilisationskritiska Jonas (regi: Ottomar Domnick) som sömngångaraktigt dissekerar det teknokratiska samhället och den moraliska kollaps som det tyska samhället befinner sig i. I båda fallen är det filmer jag antagligen inte skulle komma över för egen maskin. Det fina med Sodankylä är att det finns publik nog för att en rätt stor grupp människor ska fly eftermiddagssolen för att försjunka i en torr tysk röst som maler på om det efterkrigstida Tysklands moraliska skuld.

Utbudet i Sodankylä var så rikt att jag hade svårt att välja vad jag skulle gå på för filmer. I efterhand grämer jag mig lite över allt som jag missade. Jag skulle exempelvis gärna ha gått på de akademiskt orienterade seminarier som ordnades i samband med festivalen, bland annat med temat “avaruuden äänet elokuvissa”. Jag skulle också gärna ha gått och sett A moment in the reeds (regi: Mikko Mäkelä), något så ovanligt som en finsk film med queer-tema. Men i motsats till de flesta filmer som visas under festivalen i Sodankylä är det här en film som går att se på bio, där den lär gå upp i slutet av juni.

JUBEL OCH SNARKNINGAR

Filmer visas som sagt dygnet runt. Åker du till Sodankylä ska du se till att gå på en föreställning under morgonnatten. Jag uppskattar särskilt att ta en kaffe på småtimmarna i biografen Lapinsuus café, för att därefter parkera mig i biografens relativt bekväma stolar (på andra raden, som vanligt), andas in den kalla nattluften och se någon film som jag nu kanske inte skulle springa benen av mig för att se i vanliga fall. Vanligtvis har olika typer av musikfilmer visats den här tiden på dygnet. I år ser jag bland annat dokumentären om Grace Jones, som består av konsertklipp och en del scener där hon åker för att hälsa på sin familj på Jamaica. Hälften av publiken somnar under filmen. Men snarkningarna dränks i det spontana jublet som får fritt utlopp när klockan är fem på morgonen. Jag vacklar ut ur salongen, tar en titt på den låga solen med sitt eviga sken ovanför horisonten, och lovar mig själv att återvända nästa år.

Text & foto: Mio Lindman

Film, Kultur, Samhälle

Ett ögonblick i vassen

Lämna en kommentar

Boodi Kabbani är den första syrier som porträtterar en homosexuell person på film. Den inhemska filmen A moment in the Reeds hade Finlandspremiär under filmfestivalen i Sodankylä i mitten av juni.

– Det är inte en film om kärlek. Den handlar om känslor, inte bara kärlek utan allt det andra man känner runt kärleken, förvirring, ilska, rädsla och lycka. Jag ser det mer som ett möte mellan två människor som kommer nära och lär sig av varandra, säger Boodi Kabbani. Han är iklädd en tröja med regnbågstryck och ett diadem med blommor. Hans naglar är målade i en djupröd nyans och från hans ena öra dinglar ett svart örhänge. Om några dagar ska ha resa till Sodankylä, där filmen A Moment in the Reeds har Finlandspremiär under Midnight Sun Film Festival.

Mikko Mäkeläs romantiska drama om Leevi som träffar den syriska Tareq har visats på festivaler runt om i världen. Filmen har besökt ställen som Sydney, London, Berlin, Chicago, Boston, Madrid, Warszawa, Köln, Toronto och Gdansk. Senast visades den på Seattle International Film Festival, men dit var en av huvudrollsinnehavarna inte välkommen.

Kabbani spelar Tareq i A Moment in the Reeds, och precis som sin rollfigur kom han till Finland från Syrien som asylsökande. På grund av sin härkomst är han inte välkommen i USA.

– Jag borde ha varit i USA och Kanada nu, men jag fick inget visum till USA. För att jag är syrier. Men seriöst, jag vill inte ens åka till ett ställe som behandlar mig som … Ja, du förstår vad jag menar, säger Kabbani när vi träffas på ett café i Helsingfors.

Egna erfarenheter skiner igenom

När Kabbani fick rollen som den syriske Tareq i A Moment in the Reeds, insåg han att mycket av huvudkaraktärens liv följde hans egen historia. De delar hemland, sexuell identitet och det nya hemlandet.

– Jag ville ändå inte göra Tareq till en 3D-figur av sej själv, jag ville vara så inkluderande som möjligt. Jag gjorde mycket research och pratade med asylsökande som kommit till Finland på andra sätt än jag, men det var svårt att inte göra det personligt. Tareqs historia berörde mig otroligt och trots att han inte är jag, känner jag så väl till hans person. Det var svårt att inte lägga sina egna erfarenheter i Tareqs bagage, för jag vet ju precis hur det är.

I stort sett all dialog i filmen improviserades fram under den två veckor långa inspelningen. Det var utmanande för skådespelarna men Kabbani menar att känslan efteråt blev mer sann och äkta än om allt hade varit manusskrivet.

– Visst gjorde det att alla uttal inte är perfekta och att man ibland kunde ha formulerat sig annorlunda, men nu är det så mycket mer genuint.

Första i sitt slag

I tidningsintervjuer har filmens regissör Mikko Mäkelä sagt att han tycker det är viktigt att gaykaraktärer spelas av skådespelare som är själva är gay. Det är en diskussion som också förts i olika medier de senaste åren, bland annat efter att filmerna Dallas Byuers Club (2013) och The Danish Girl (2015), som båda porträtterar transkvinnor som spelas av cismän, kom ut.

Kabbani ser representationen av både hbtiq-karaktärer och speciellt rasifierade hbtiq-karaktärer som angelägen.

– Representationen är väldigt viktig för mig, men jag tycker ändå att heteroskådespelare visst kan spela gay på duken. Jag tycker det är rätt viktigt att det är så också, det betyder att det blivit mer populärt och mainstream att ens porträttera hbtiq-personer på film. Men det handlar inte bara om representation för mig, det handlar också om delaktighet. Vi vill inte bara bli representerade, vi vill delta. Delta i samhället.

Queera teman på film må ha blivit vanligare och till och med mainstream, men något som fortfarande varken porträtteras eller representeras nästan alls på film är den homosexuella mannen från Mellanöstern. Nu har han blivit levande på filmduken och fyller också kravet på deltagande.

– Jag är troligen den första syriern som spelar en roll som homosexuell på film.

Det var inget Kabbani reflekterade över när han tackade ja till rollen. Och väl så, för hade han tänkt tanken till slut, hade det kanske inte blivit av.

– För bara ett par år sedan hade jag inte känt mej bekväm i rollen, varken i min egen kropp eller med att jag kommer från den kultur jag kommer ifrån. Jag älskar min kultur, men i den finns en tanke om att jag inte borde existera i den form jag är. På grund av bristen på både representation och deltagande finns det människor i mitt hemland som inte ens vet om att lyckliga queera människor som är ute ur skåpet existerar.

Hur känns det då att vara den första syriern som spelar en homosexuell på film?

– Whoa, det är stort! Jag väljer ändå att inte tänka på vad det egentligen betyder, för ingen har gett mig auktoritet att representera någon. Som individ, för mig själv, är att vara skådespelare det jag älskar och jag vill se ett samhälle där människor gör det de älskar, utan några som helst förväntningar, varken från öst eller väst.

En självklar aktivist

Rasifierade queera förebilder är något det finns ett skriande behov av i världen, men Kabbani vågar ändå inte gå så långt som att kalla sig förebild.

– Förebild är alltför stort. Att vara förebild innebär ett enormt ansvar. Jag skulle hellre kalla mig aktivist, en aktivist i den bemärkelsen att jag alltid försöker vara mej själv och därigenom uppmuntrar andra att också vara sej själva.

Kabbani tror och hoppas ändå på att A Moment in the Reeds och hans medverkan i filmen stärker tanken om representation och delaktighet, speciellt gällande hbtiq-personer och framför allt i arabiska länder.

– Där är det fortfarande inte accepterat att vara jag. Nu känns det konstigt att jag skulle bli behandlad så, jag har nästan glömt hur det kan vara.

Efter snart fyra år i Finland ser Kabbani ingen återvändo.

– Jag kommer inte att kunna gömma min identitet längre, för jag tycker inte längre att jag är fel.

Nätverk blir hem

Sedan Kabbani kom till Finland har han snabbt hittat en gemenskap och ett sammanhang. Han har bland annat jobbat på Teater Viirus och som skådespelare på Saimaan Teatteri. Han samlar människor med bra energi runt sej för att klara av det finska, ibland hårda, klimatet. Kabbani menar att det inte finns likadan gemenskap i samhället som till exempel i Syrien. Här är livet mer individuellt.

– Jag är en “people person”, jag har svårt för att vara ensam. Därför är jag så glad att jag träffat så många underbara människor i Finland, de får mitt liv här att fungera. Jag hade en gemenskap i Syrien också, men på grund av hur samhället ser ut där kunde jag ändå inte vara mig själv till hundra procent. Det är det som gör ett hem, gemenskapen.

Nu har också Finland börjat kännas som hemma, trots att han hade svårt att tro att skulle bli så. Efter veckor på resande fot kan Kabbani komma på sej själv med att längta hem – till Finland.

– Det är en märklig känsla! Alla människor här har varit så snälla mot mig och Finland har också förändrat mej mycket som människa.

I midnattssolens rike

Nyligen erbjöds Kabbani en roll i en Londonbaserad film men kunde inte ta emot den eftersom han inte blev beviljad arbetsvisum.

– Det känns jättetråkigt, det var en huvudroll, säger den självlärda skådespelaren.

Om några år hoppas han att hans svenska ska vara så pass bra att han kan söka till Teaterhögskolan, eller någon annan teaterutbildning.

– Jag har jobbat som skådis ett tag och jag märker att det är min stora passion, jag har nog egentligen alltid velat göra det här. Jag är så lycklig över att jag fått möjligheten att utforska den här sidan av mig själv.

Men före det blir utbildningar och andra framtidsplaner ska Kabbani för första gången ta sej norr om Polcirkeln. Att för första gången få se A Moment in the Reeds tillsammans med en finländsk festivalpublik är något han väntar ivrigt på. Och förstås att besöka Lappland.

– Filmen visas två gånger under filmfestivalen i Sodankylä, efter det blir det biopremiär den 28 juni. Äntligen visas den i Finland, den har ju åkt runt resten av världen redan. N

Text & foto: Catariina Salo

Film, Kultur, Recension

Brett, men manligt, i Sodankylä

Lämna en kommentar

Filmfestivalen i Sodankylä ordnas i år för trettioförsta gången. Förra året var det storslaget jubileum och många kända regissörer var på plats, bland andra den (fantastiska) brittiska regissören Mike Leigh. Många filmvisningar var slutsålda och året var också såtillvida avvikande, att en av festivalens grundare och eldsjälar, Peter von Bagh, inte var där (han avled 2014). I år är programmet kanske inte lika stjärnspäckat, och under de första dagarna är publiken lite gles. Men så småningom strömmar folk till, och Sodankylästämningen infinner sig. Tillresta människor och en del ortsbor ägnar sig åt film, all slags film, både dag och natt. När de inte sitter på lokalhaket Revontuli och sjunger karaoke, eller njuter av en tillfällig solstråle vid öltältet, vill säga. I filmväg bjuds det i år på allt från glada musikaler till kontemplativa dokumentärer.

Häri ligger – tycker den här Sodankyläfrälsta personen – festivalens styrka: bredden på film och inbjudna gäster gör att publiken som samlas i den lilla staden är väldigt brokig. Det här gör att festivalen känns vital, att det inte blir långrandigt att hänga i Sodankylä under fem dagar. Människor av olika åldrar, människor från olika bakgrunder, sitter packade i myggstinna tält för att kolla på film. Ofta uppstår spontana möten där folk pratar med varandra, om film eller annat. På det här viset är festivalen något mer än bara en samlingsplats för bra film; den är också en mötesplats som präglas av en lite sällsam form av stillsam festgladhet där folk är igång mest hela tiden, oavsett om klockan är nio på morgonen, fyra på eftermiddagen eller fyra på natten. Jag är här för fjärde året, och bekanta ansikten dyker hela tiden upp. Människor som är återkommande festivalbesökare börjar hälsa på varandra, byter några ord. En väldigt otvungen atmosfär råder.

filmtyper

Programmet präglas, förutom av specifika teman (i år är filmmusik ett tema), av de regissörer som gästar festivalen. Bland de utländska regissörerna som bjudits in ser jag filmer av skotten Bill Forsyth och tjecken Jiri Menzel. Den tidigare räknas till ett av de stora namnen i Tjeckoslovakiens nya filmvåg under sextiotalet. I synnerhet filmen Låt tågen gå! (1966) sätter tonen med en glad, anti-auktoritär anda. Filmens huvudperson är en ung man som valt att bli stins eftersom han tror att det är ett jobb där han tillåts göra ingenting. På tågstationen händer det inte mycket, trots att andra världskriget är alldeles nära inpå. Den unge mannen möter pilska stinsar och nitiska chefer – men också den första kärleken. Jag ser också en annan film av Menzel, Jag har betjänat kungen av England, från 2006. Det visar sig vara en av de mest sexistiska verk jag sett. Också här är huvudpersonen en naiv ung man som lär sig av livet. Under största delen av filmen åker kameran fram och tillbaka längs attraktiva, kvinnliga kroppar. I båda filmerna är det kvinnor som är något slags ledsagare i unga mäns liv.

*

Också Bill Forsyth talar om sitt intresse för att skildra vilsna unga män. En av hans kändaste filmer, Gregory’s girl (1981), är en vardagsnära historia om en Glasgowkille som kärar ner sig i tjejen som börjat träna i pojkarnas fotbollslag. Filmen tillhör i någon mån den romantiska komedins genredomäner, men utmärker sig genom osmyckade miljöer och ungdomarnas ofta lite tafatta sätt. Under den traditionella morgondiskussionen, där de inbjudna regissörerna får frågor om sin karriär och sina verk, talar regissören om sin egen drabbning med film. Han säger att själva filmandet begränsar och snävar in den ursprungliga filmidén. Det är skrivprocessen som är den viktigaste, säger han, det är där saker händer. Intressant nog uttrycker han sig väldigt starkt: när filmen går från manus till inspelning är det något som dör på vägen. Men vad innebär det att tänka så där om sina egna filmer, att inspelningen delvis är en sorts död?

Jag funderar på det här när jag ser Housekeeping, en filmatisering av en roman av Marilynne Robinson som enligt honom själv varit utmanade just eftersom den inte är ’filmatisk’ och att han inför sina filmer alltid funderar på hur materialet kan omvandlas till filmens språk. Ändå får jag inte när jag ser den här filmen känslan att han skulle kämpa särskilt mycket med formen. Även om historien – ett par tonåriga systrar som lever i ett hus tillsammans med en excentrisk faster – är berörande, är filmen formmässigt knappast mer än ett slags tv-drama, där kameran tycks riggas upp för att följa med det som händer, medan dramatisk musik klistras på för att markera emotionellt omvälvande passager.

*

Midnattssol.
Midnattssol.

Jag ser Housekeeping sent på kvällen, efter en lång filmdag. Filmen visas i en skolas gymnastiksal. Publiken sitter på enkla trästolar, och nu och då hör man hur en ölburk pyser diskret. Det är intensiva dagar, och jag behöver pauser för att orka hänga med i filmerna och filmsamtalen. I år har festivalarrangörerna satsat extramycket på matutbudet. Också för vegetarianer finns det en hel del att välja mellan. Själv blir jag i något skede nästan lite bergtagen av den intensiva lunk som dagarna vaggar in mig i. Men bergtagen på ett positivt sätt; tidsmedvetandet försvinner, jag slukas upp av att vandra Ishavsgatan upp&ner och springa från ungdomsdrama om Glasgowkids till dokumentär om diktaturen i Chile. Det är som om jag alltid är i Sodankylä, som om året som förflyter mellan festivalerna bara är ett kort, kort ögonblick. Det är en märklig, fin upplevelse. Men trots det är det nog saker som förändras. I år har ett moderniseringssprång tagits i en festival som allmänt taget är old school, eventuellt lite nostalgisk – man har nämligen gjort biljettköpen elektroniska! Numera printas biljetterna ut ur en apparat, och det är till och med möjligt att betala med kreditkort.

*

Det regissörbesök som jag framför allt engageras av är den italienska dokumentärfilmaren Gianfranco Rosi. Han vann guldbjörnen i Berlins filmfestival för sin senaste dokumentär Fire at Sea, som utspelar sig på Lampedusa. Filmen visas naturligtvis också i Sodankylä i den knökfulla salongen i biografen Lapinsuu. I nyheterna figurerar Lampedusa som en tragediernas plats, och havet runtom ön som en dödsfälla för tusentals migranter. Rosis dokumentär närmar sig dessa tragedier genom att låta oss få glimtar av Lampedusa och dess invånare, fast boende och tillfälliga. På ett sätt får vi bilden av två olika världar som aldrig riktigt möts. Öborna lever sina liv, och lever sin vardag. Vi ser en jaktgalen pojke leka med en slangbella, en äldre dam önska en sång till lokalradion, en familj som äter middag. Men vi ser också räddningsbåtar, människor som räddas ur havet. I en kort scen ser vi också människor som räddats ur en båt, men som inte överlevt. De dör inför kameran.

Att de här världarna ändå inte är åtskilda blir också klart. Det mest tydliga exemplet på det är en läkare som förekommer i dokumentären diagnosticerar Lampedusabornas krämpor. Han rycker också ut när människor i sjönöd kommer till ön. Läkarens vardag, märker vi, innehåller numera också kontakt med migranter i sjönöd. Vi hör honom fundera kring sin insats. Genom läkaren förmedlas det enda som framstår som ett vittnesmål om dagens Europa. Men det här sker på ett situationsförankrat, personligt sätt.

Det som gör dokumentären så drabbande är att den inte påstår något; den visar upp olika sidor av öns liv, och det är vår uppgift att binda ihop dem, länka dem samman. För vissa är havet något du under flera års tid lär dig av din far att navigera. Den lilla pojken som är ett slags huvudkaraktär i filmen är sjösjuk och gör sina första stapplande försök att styra en båt själv (han törnar in i vad som ser ut som ett räddningsfartyg). För andra är havet något att helt enkelt ta sig levande över i rangliga, överfulla gummibåtar.

Gianfranco Rosi.
Gianfranco Rosi.

På frågestunden efteråt säger Rosi att Fire at Sea är ett slags nödrop, ett försök att nå ut, göra människor medvetna om det som händer i Europa. Han framhåller också att det är viktigt för honom att under en lång tid vara på plats utan kamera, så att han kan gå runt och prata med människor, sätta sig in i omgivningen. Det här beskriver han inte bara som en teknisk förberedelseprocess, utan också som en etiskt förankrad dimension av filmskapande: att gå ut och filma är ett slags förvaltande av människomöten, där dokumentärfilmaren bär ett ansvar för de relationer hen etablerar, och vad hen gör med dem i sin film. Tillit är en grundläggande och skör dimension.

Han berättar om hur han under sin vistelse på Lampedusa är med på ett av räddningsfartygen. Det är uppenbart att alla i den sjunkande farkosten inte längre är vid liv. Rosi vill stänga av kameran, men kaptenen på räddningsbåten säger åt honom att han ska filma, att det är hans uppgift att filma. Efter noggrant övervägande väljer han sedan att ta med sekvensen, där människor dör ombord på fartyget, i filmen. När jag ser filmen är jag lättad över hur migranterna som finns med i filmen skildras på ett sätt som inte på något sätt exploaterar någons nöd. Migranternas närvaro i filmen, parallellt med ortsborna, är stark, men den bygger inte på att vi lär känna personliga öden.

Tillit är en grundläggande och skör dimension. Dokumentärfilm är en komplex relation till verkligheten, säger Rosi. Att filma innebär att också ändra verkligheten, genom att försöka förstå den; han fräser att han verkligen hatar tjatet om huruvida dokumentärfilmaren kan vara ”osynlig”. I sitt eget filmskapande betonar han vikten av att jobba självständigt, utan yttre intressen. Att vara självständig – t.ex. att som Rosi själv filma helt ensam – innebär en frihet att kunna vänta, att vänta på det som blir ett viktigt ögonblick.

Jag ser också en annan av Rosis filmer, Sacro GRA, en poetisk dokumentär som gör avstamp i människor som bor nära en sexfilig ringled i Rom. Jag läser att filmen inte grundat sig på Rosis egen idé, och att processen inneburit en massa ångest. Men ändå finns här en liknande känslighet för människors mångskiftande liv som han uppvisar i Fire at Sea. En liknande förmåga att binda ihop saker på ett sätt som gör att vi själva som tittare står inför uppgiften att sätta saker i relation till varandra. I den här filmen möter vi en lite skum biolog som försöker utrota parasiter i palmstammar som växer invid trafikleden. Vi möter bl.a. en man som fiskar ål, ett par prostituerade som bor i sin husbil och en ambulanskille som hälsar på sin gamla mor. Några mera abstrakta scener låter oss betrakta den massiva trafiken på ringleden, låter oss sjunka in i det likaledes massiva trafikbullret. Filmen stannar upp mitt i livet. Vi vet sällan exakt var, och vart vi är på väg härnäst. Personerna i bilden är inte avsedda – tror jag – att bilda en enhetlig mosaik som ska få oss att säga: ok, så här ser Roms periferi alltså ut. Livsfragmenten vi ser för istället tankarna och associationerna åt olika håll, och precis som i Fire at Sea är det inte någon ordnad, på förhand given helhet som Rosi tycks vilja gestalta. Det som skiljer filmerna åt är att den nya dokumentären är inplacerad i en befintlig politisk och etisk diskussion – trots att den på ett bra sätt tar avstånd från viljan att leverera svar, och istället försöker ge upphov till frågor.

lapinsuu midnight sun film festival sodankylä foto mari liindman

Jag skrev att Sodankyläfestivalens filmer uppvisar en imponerande bredd. Men det är år efter år något som skaver (jag är alltså där för fjärde året). Jag kan inte säga att jag vet särskilt mycket om filmindustrin, varken internationellt eller i Finland. När jag åker till Sodankylä är det en utpräglat manlig filmbransch som visas upp. Festivalens grundare är män. De flesta regissörer som bjuds in är män – även om det må sägas att man gjort en viktig insats under de senare åren att också bjuda in kvinnliga regissörer (häromåret var Claire Denis med). Men det som fortfarande är en uteslutande manlig arena är den ”master class” där filmkritiker och andra filmgurun väljer ut filmer som de introducerar. Under de fyra år jag varit på festivalen tror jag att alla som introducerat filmer i mästarklassen varit män. Det här skapar en väldigt trist kultur där det är män som förstår sig på film sådär riktigt på riktigt – där det är män som är experter, djupingar, som kan sin filmhistoria och som ivrig gräver efter förbisedda skatter och bortglömda guldkorn. Please, please Sodankylä, också här behövs det större mångfald. I ett land där filmkulturen är liten och ofta beroende av stora inhemska blockbusters är det oändligt viktigt att öppna upp filmsamtal så att de just inte blir sådant som bjuder in en sluten grupp bestående av spränglärda filmgrabbar. Sodankylä är en så otroligt fin festival; jag hoppas att saker förändras åt ett mindre gubbigt håll såsmåningom. 

Text & foto: Mari Lindman 

Film, Kultur

Filmfestivalen i Sodankylä fyller 25

Lämna en kommentar

“Filmen, som en gång hälsades som det tjugonde århundradets egen konstart, tycks vara en konstart i förfall när århundradet nu siffermässigt tar slut”, skriver Susan Sontag i sin essä Ett århundrade av film. Främst polemiserar hon mot filmer som görs enbart som underhållning för kommersiella syften. “Men”, skriver Sontag, “Kanske är det inte filmen som nått sitt slut utan bara vår cinefili – namnet på den speciella sorts kärlek som filmen framkallar. Varje konstart föder sina fanatiker. Den kärlek filmen väckte var mera imperialistisk …

Fortsätt läsa Filmfestivalen i Sodankylä fyller 25 →