Etik, politik och fiskenäring i Sodankylä

av Mio Lindman

Filmfestivalen i Sodankylä växer och växer. Det är glädjande, eftersom det visar att det finns ett intresse för film bortom HBO och Netflix. Publikrekord slås nästan varje år, och i år märkte man att många föreställningar var slutsålda. Under den första dagen under festivalen som i år ordnades för 34:e gången ringlade kön evighetslång, och flera konstaterade att de snopet fått finna sig i att inte få biljett till vissa filmer (själv blev jag utan biljett till stumfilmerna). Kanske bidrar det varma vädret som fick filmtälten att förvandlas till heta kittlar också till att publiken är något mera festglad än vanligt, och det traditionella ölburkspyset innan filmen kör igång blir mera karnevalistiskt än tidigare år. I övrigt är det mesta som det brukar: man springer från film till film, försöker hinna äta och snabbreflektera däremellan. Vi bockar av stammisarna, människorna vi skymtar varje år och som vi i vissa fall under våra café och barsessioner i den lilla staden underhåller oss med att spekulera om: vem är den där ena människan som skrider fram över festivalområdet med en orubblig värdighet?

En av de kändaste gästerna i år är Mohsen Makhmalbaf från Iran, en regissör som varit aktiv sedan åttiotalet och vars filmer röner stor uppskattning under festivalen. Alla föreställningar jag besöker är fullpackade, mottagandet entusiastiskt. Makhmalbafs filmer rör sig mellan det vardagligt realistiska och det poetiska. Många filmer har en uppenbar politisk udd, och under den traditionella morgondiskussionen beskriver regissören hur han började göra film som en sorts aktivism; han märkte att konstens uttryck passade hans politiska engagemang. Före revolutionen tog aktivismen sig andra uttryck. Som tonåring var han med i en grupp som planerade att mörda shahen, men när han försökte stjäla ett vapen av en polis för att genomföra dådet blev han själv skjuten, sedan fängslad och torterad. ”Min film fungerar som en spegel”, säger Makhmalbaf och tillägger att han vill rikta denna spegel mot det iranska folket och kulturen i Iran. Som exempel nämner han Salaam cinema (1995), som visas under festivalen. Filmen är en blandning av dokumentär och fiktion och utgångspunkten är en filmaudition som lockat en osannolik mängd människor. I filmen uppträder regissören, som spelas av Makhmalbaf själv, som en auktoritär person som kommenderar och förnedrar dem som kommit dit i hopp om en skådespelarkarriär. I en scen ber regissören två av de hoppfulla skådespelaraspiranterna att komma och sätta sig på regissörens plats, och agera på samma sätt som han själv nyss har gjort. De två unga kvinnorna sätter sig ner och börjar först på ett ironiskt ge instruktioner åt skådespelaraspiranterna, men stilen blir allt mer kommenderande. Under morgondiskussionen påpekar Makhmalfbaf att han genom denna scen ville visa att det inte bara är ledarna i Iran som är korrupta. Också folket låter sig ledas in i samma mönster. Han ville visa det bräckliga i oss alla.  

Salaam cinema är en tankeväckande film. Vad innebär det att manipulera två amatörer på ett sätt så att de i filmen får fungera som ett exempel på det iranska folkets korrupta tendenser? Makhmalbaf låter i sina filmpresentationer tvärsäker på sin sak. Jag begrundar huruvida det är så etiskt otvetydigt som han får det att verka. Antagligen var poängen också att visa en spänning inom filmen – å ena sidan att filmen tillhör alla, och å andra sidan filmens makthierarkier. 

Marzieh Meshikini och Mohsen Makhmalbaf. Foto: Sanna Larmola.

Att det alls finns rum för sådana här funderingar är också det som är så givande med Sodankylä-festivalen. Inte bara får man möjlighet att titta på filmer som man sällan annars har chans att se. Att olika regissörer får presentera sina filmer är förstås självklart på en filmfestival, men när det sker på det anspråkslösa sätt som Sodankylä-festivalen inbjuder till kan man få oväntade ingångar till filmer och själva festivalens arrangemang skänker ett benådat lugn kring själva tittarupplevelsen, hur fullsatta lokalerna än må vara.

Av Makhmalbaf visas en handfull olika filmer. Jag passar på att se de flesta av dem. Visst är detta en dynamisk regissör med sinne för filmens möjligheter och komplicerade relation till den verklighet som skildras. Särskilt slående fann jag A Moment of Innocence (Nūn o goldūn, 1996) som knyter an till Makhmalbafs egen historia. Enligt regissören själv är det hans bästa film. Några skådespelare ska för en film rekonstruera incidenten då den unge Makhmalbaf försökte avväpna en polis. En av skådespelarna är faktiskt den polis som knivhöggs, som dök upp under filmauditionen som sedan blev Salaam Cinema. På ett poetiskt sätt ställer filmen frågor om vad det innebär för en ny generation att spela upp en sådan scen, och vad det alls kan betyda att försöka återskapa det förflutna och sedan ännu att göra det genom en film (som i många andra iranska filmer från den här tiden finns det ett stort mått av reflektion kring vad film är). A Moment of Innocence härbärgerar djup och skönhet i den till synes enkla ramen. På frågan om hur blandningen av det dokumentära och det fiktiva förhåller sig till iranska kollegor som Kiarostami och Panahi fnyser Makhmalbaf att dessa två – medelklassherrar, kallar han dem – fastnat i ett visst sätt att göra film, medan han själv säger sig värna om att pröva sina vingar som regissör genom att ständigt kasta sig ut i det okända. 

Numera bor Makhmalbaf i Storbritannien. Han kallar sig ”a refugee of cinema”. Det har sedan länge varit omöjligt för honom att verka i Iran, där censuren ständigt grep in i hans produktioner. Makhmalbaf har under många år ägnat sig åt sin filmskola, genom vilken han bland annat undervisat sin dotter Samira Makhmalbaf (bekant genom t.ex. den fantastiska Äpplet) och sin fru Marsieh Meshkini. Den senare är med under festivalen och av hennes filmer visas The Day I Became a Woman (2000) och Stray Dogs (2004). 

Filmfestivalen i Sodankylä har varit bra på att bjuda in intressanta yngre regissörer. Från förra året minns jag Thomas Stuber och hans lysande arbetsplatsdrama In den Gängen. Också i år bjuder festivalen på ny film av mycket hög kvalitet. Mark Jenkin var på plats med Bait, en minst sagt originell skildring av en rural ort i södra England. Med hjälp av stumfilmens estetik har Jenkin byggt upp en film som på många sätt träffar mitt i prick. Filmen utgår från några dagar under en sommar i en fiskeby. En latent spänning råder mellan fiskarna i byn och de som är sysselsatta genom turismnäringen. En av huvudpersonerna har inte råd med fiskebåt, utan fiskar med ryssjor. Han är en bitter man som vill hämnas på världen och särskilt på det London-par som köpt hans släkts stuga, som nu används som Airbnb. En annan man har förvandlat sin väderbitna fiskebåt till turbåt för turister. Ungdomarna på orten glider runt på stränderna och i puben. Livet ser ut att gå sin gilla gång, men skenet bedrar. Jenkins användning av stumfilmsinfluerade närbilder och Eisensteinsk montageteknik får relationernas explosiva karaktär att träda fram. Bait förenar på ett underbart sätt melodramat med samhällsskildringen och istället för att vara en nostalgisk stilövning delar filmen den nykläckta filmens ostyriga upptäckarglädje. 

Jenkin berättar om hur han under många år finslipat en teknik som utmynnade i Baits svartvita, processerade bilder. ”I’m a control freak”, skrattar han och det framgår att han till och med stått för musiken (i form av hotfulla drones) själv. Filmen spelades in på flera platser runtomkring den egna uppväcktsorten, Cornwall. Det blev ju inte direkt någon PR-film, och därför oroar sig Jenkin lite över att visa filmen för hemmapubliken. 

På frågan om varför filmen inte visas med engelsk text – flera i publiken klagar på att de missat saker p.g.a. karaktärernas dialekt – berättar regissören en anekdot. När filmen visades i Berlin ingick textning. I en scen rör sig två av karaktärerna i ett kök, där de småpratar och pysslar, medan radion i bakgrunden skvalar ett program om Brexit. Radioprogrammets röster ingick i textningen, och i frågestunden efteråt fick Jenkin frågan om hur han hade tänkt angående radioprogrammets Brexitkommentar, var det avgörande för tolkningen av filmen? Jenkin förundrade sig över kommentaren, och insåg hur mycket textning kan påverka förståelsen av filmen. Själv antydde regissören att det kanske är en del av upplevelsen av verket att vi måste anstränga oss för att lyssna på vad som sägs, att texterna kanske har en förenklande effekt. 

Fiskeritema har också portugisiska Hálito azul, en dokumentärfilm som utspelar sig på azorerna. Rodrigo Areias material är intressant, och han lyckas fånga fina scener mellan ortborna som fiskar, spelar teater och hänger på puben. Men tyvärr är detta en av de dokumentärer som uppvisar det besvärliga draget att regissören inte riktigt förmår lita på att människorna i filmen är intressanta nog Man har lagt till en poesiuppläsning i början och i slutet som får mig att skruva mig i stolen – varför satsa på patetik när det finns hur mycket liv som helst att rikta uppmärksamheten mot?

En annan färsk film som lämnar djupa spår hos mig är Nora Fingscheidts Systemsprenger. Det bultande hjärtat i filmen heter Benni, en nioårig flicka som slussas från institution till institution eftersom ingen förmår hantera hennes våldsamhet och vredesutbrott. Hon anses vara en Systemsprenger, ett begrepp som regissören hörde användas av socialarbetare. Det finns en uppenbar risk att en film med det här temat kunde ha förvandlats till socialporr, men filmen är alldeles för mångbottnad för det. Den är dock svår att se. Jag kände flera gånger impulsen att stiga upp och gå. Det som är så oerhört tungt att se är vilsenheten bland de vuxna i filmen, vuxnas rädsla inför detta barn och deras svårigheter att visa sin sårbarhet. Benni är en urkraft. Hon är besviken på de vuxna, men när ett hopp om att mamman eller varför inte skolassistenten Mischa ska ta hem henne för gott. Institutions-, medikaliserings- och diagnoskritiken är skoningslös i filmen, men stämmer till eftertanke snarare än målar upp enkla lösningar. Det är det som gör Systemsprenger till en så stark film. Inte heller skapas några illusioner om att någon enskild vuxen förmår göra allting bra. Fingscheidts sätt att jobba med film för att fram desperationen får mig stundvis att tänka på Lukas Moodysons Lilja 4-ever

Nora Fingscheidt. Foto: Anna-Liina Lassila.

Fingscheidt (som för övrigt jobbat som volontär i Sodankylä för många år sedan) får, säkert inte för första gången och inte sista heller, ägna sin Q&A åt att beskriva processen med att jobba med skådespelerskan som spelade Benni, Helena Zengel. Regissören berättade att hon varit noga med att så mycket som möjligt samtala med den mycket unga Zengel om vad scenerna innehöll och att därigenom tydliggöra skillnaden mellan roll och eget liv. När jag själv hör om det bestämda och glada barnet som spelar Benni i filmen förundrar jag mig över hur det är möjligt att förmedla den förståelse som behövs för att kunna utföra en sådan rollprestation. Systemsprenger lär gå upp på bio också i Finland. Gå och se den! På egen risk. 

Ett av skälen till att jag återvänder till Sodankylä år efter år är också festivalens gedigna utbud av klassiker och udda äldre filmer. I år har man kallat in Kent Jones, amerikansk regissör & kritiker, som förutom att tala om sin egen film Diane har valt ut två skatter ur världsfilmens historia: Touki bouki (Djibril Diop Mambéty, 1973) och Revenge (Jerbek Shinarbajev, 1989). I synnerhet den första av dessa är jag mycket tacksam över att jag gick och såg. Mambétys Touki bouki är en anti-kolonialistisk ångvält som genom associativt filmspråk får det att spraka i huvudet på mig. Mory och Anta bor i Dakar. Mory vallar getter och Anta studerar vid universitet. Tillsammans drömmer de om en annan framtid. Närmare bestämt drömmer de om ett liv i Paris. Filmen följer deras knep och strategier för att försöka förverkliga denna dröm. Dakar skildras som ett vimmel av fattigdom och lyxkvarter, där det gäller att dra i varje strå, vilket är precis vad huvudpersonerna skrupellöst gör. Mot slutet av filmen ser vi dem susa fram längs gatorna i en gräll bil, klädda i lika grälla kläder, på väg till färjan som ska ta dem till Europa. Vad är drömmen om Paris värd, vilket är priset, vad händer med dem som när drömmen? Filmen trycker gasen i botten, det vi får se är begärens och fantasiernas ambivalenta flamboyans och solkiga glitter. Touki bouki lyckas med konststycket att vara upplyftande och oerhört deprimerande på samma gång, upplyftande genom sin djärvhet, deprimerande på grund av den skoningslösa bild som träder fram mot slutet. 

Midnattssolens säregna vita ljus glödde och solen stekte – fem fullspäckade dagar med massor av film, minimalt med sömn. På söndagen reser jag hem med nattåget just så vimmelkantig som jag alltid brukar vara efter festivalen. Ryggen är lite trög efter nätterna på madrass och benen är stela efter långa filmdagar – så ska det vara. Såklart återvänder jag nästa år.

Foto om inte övrigt nämns: Jukka Tarkiainen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.