Bredd och djup i Sodankylä

av Mio Lindman

Vi var många som hade längtat efter en riktig filmfestival i Sodankylä efter de två trista åren med streamade filmer hemma i vardagsrummet. Trots detta strömmade publiken inte till på samma sätt som rekordåret 2019. Staden kändes inledningsvis om än inte tom, så inte lika livad som tidigare år med långa köer till filmerna och stimmiga öltält. Eventuellt hade det kalla vädret något med saken att göra. Hur som helst var det angenämt att vara tillbaka i alltid lika mysiga Sodankylä. Jag uppfattar att pandemiåren varit svåra för många näringsidkare, vilket bland annat syns genom att flera restauranger och caféer har stängt.

Stämningen är det ändå inget fel på. Precis som vanligt hamnar man i spontant samspråk över ölstop och kaffemuggar. På det här sättet är Midnight Sun Film Festival en helt annan sorts upplevelse än exempelvis Rakkautta ja anarkiaa i Helsingfors, där den sociala öppenheten saknas.

Efter några mulna dagar får vi mot slutet av festivalen också se midnattssolen. Det är en säregen känsla att efter en film som slutar vid tre eller fyra vandra längs Ishavsgatan, se solen reflekteras på byggnaderna och under tiden fundera på vad filmen jag såg egentligen handlade om.

Egensinne och bildkomposition

Framför allt var det enastående att än en gång få se film i festivaltälten, i Kitisenrannan Koulu och framför allt i Sodankyläs stämningsfulla biograf Lapinsuu. Gästerna i år var som vanligt ett brokigt gäng regissörer och skådespelare.

Jag gladdes åt att få ta del av Ildikó Enyedis filmer. Den udda kärleksfilmen Om kropp och själ (2017) har för mig varit en av de senaste årens stora filmupplevelser. Under festivalens q&a-stunder gav Enyedi ett sympatiskt och befriande egensinnigt intryck. Bland annat visades My Twentieth Century (1989), en oväntat sprallig film med inbakade referenser till Otto Weiniger och Kropotkin. Stilen ger prov på en mästarregissörs öga. Jag såg också The Story of My Wife (2021), ännu ett säreget kärleksdrama där den ena parten, en kapten, sjunker till botten, oförmögen att klara av en tillvaro där han saknar orientering. Med litterär förlaga och tjugotalets Europa i fonden är det kanske inte något väldigt nytt som levereras, helhetsintrycket är väl styltigt. Bildkompositionerna är däremot underbara.

Restaurerade klassiker

Klassikerna – både etablerade och udda – har en given plats i festivalens utbud. I år hade man bjudit in Cecilia Cenciarelli från Cineteca di Bologna, som i samarbete med The Film Foundation restaurerat Mika Niskanens Kahdeksan surmaluotia (1972). Filmen om en småbrukare som ägnar sig åt hembränning producerades i tiden av Yle och har visats som tv-serie. Cenciarelli betonar att restaurering inte bara handlar om tekniskt arbete – det kräver förståelse av ett konstverk och dess etik. Hon beskriver också hur restaureringens uppgift dels förstås är att bevara och återskapa sköra gamla filmrullar, men en viktig sida av detta är att göra filmer tillgängliga för en större publik. Niskanens film ser jag för första gången, och det visar sig vara en existentiellt omtumlande upplevelse. Mer om det i min Tankar om film-kolumn i nästa nummer (8/2022) av Ny Tid.

Cineteca di Bologna har också restaurerat en annan film som visades under festivalen, Sambizanga (1972). Filmen beskriver på ett poetiskt sätt befrielsekampen i Angola. Regissören Sarah Maldoror bygger upp en berättelse som genom kraftfulla bilder och suggestiv musik skildrar en hustru som försöker söka reda på sin man. Denna har tagits till fånga av polisen. Mannen anklagas för att vara revolutionär och polisens brutalitet vet inga gränser. Filmen restaurerades inom ramen för World cinema project, där Martin Scorsese är en tongivande person. Cenciarelli framhäver att urvalet som görs vad gäller vilka filmer som ska restaureras inom ramen för detta projekt skedde genom att filmfolk i Afrika fick ta beslut om vilken film som skulle väljas. Att Midnights Sun Film Festival på det här sättet inte bara fokuserar på filmregissörer och skådespelare utan ibland också låter publiken få en glimt att själva ekosystemet – det berikar.

Produktiv skådespelare och regissör

Mathieu Amalric är både regissör och skådespelare. I intervjuerna i Sodankylä gav han, liksom många andra inbjudna gäster, ett intryck av att vara överförtjust över att vara på plats i Sodankylä, på en filmfestival som blivit kult bland filmfolk i världen. Ett veritabelt ordflöde rinner ur Amalric när han ställer sig framför den roade publiken i Lapinsuu.

Av hans regiarbeten såg jag La chambre bleue (2014), ett slags lek med den klassiska romantiska thrillern, elegant och ödesmättad. Ett lyckat experiment med form är också Barbara (2017), som tar ut svängarna genom att spränga den traditionella biopicens ramar. Jeanne Balibar, ex-partner till Amalric, är skådespelerskan som försöker hitta in i rollen som Barbara, den kända chanteusen med sina melankoliska sånger. Amalric själv spelar den koleriska regissören. En fin nattfilm. Sodankyläfestivalens charm består bland annat i att jag där ser filmer jag knappast annars aktivt skulle söka upp, men som ändå visar sig vara givande upplevelser.

Även som skådespelare har Amalric många strängar på sin lyra. Jag ser bland annat den av Olivier Assayas regisserade Fin août, début septembre (1998), en stämningsfull film om struliga vänskapsband och den långsamma processen att bli vuxen på riktigt.

Lakonisk landsbygd

En intressant gäst i Sodankylä i år är Jonas Selberg Augustsén, en regissör som i flera lång- och kortfilmer utforskat Sveriges minoritetsspråk. I Sophelikoptern (2015) åker tre syskon genom Sverige för att leverera en klocka till sin mormor. I filmen, som är en roadtrip i Aki Kaurismäkis, Roy Anderssons och Jim Jarmuschs anda, är det huvudsakliga språket romani. Humorn är torr och lågmäld. Rasismen i Sverige sammanfattas med en återkommande replik: “vi talar svenska” – människorna som syskonen möter på sin bilresa börjar genomgående tala engelska med dem, med antagandet att de ju inte kan vara svenskar. Det är en melankolisk och humoristisk film där filminfluenserna integrerats i en egen vision.

Lika övertygad är jag inte när det gäller Den längsta dagen (2020), som utspelar sig i en finskspråkig by i Norrland under midsommaraftonen. Några scener är slående, annat blir sökt och kanske lite patetiskt. Selberg Augustsén är ändå en regissör att hålla ögonen på. Det är inte alldeles vanligt att landsbygden skildras överhuvudtaget i svensk film.

På tal om landsbygdsskildringar ser jag Garage (2007), regisserad av en annan av årets gäster, Lenny Abrahamson. Huvudpersonen Josie (Pat Shortt) är en snäll men vilsen man som jobbar på en bensinmack någonstans i Irland. En dag börjar en praktikant på macken, och Josie knyter genast an till den unga, nästan lika vilsna, mannen. Utgångspunkten är lovande, och jag gillar det långsamma berättandet och scenerna där djur får en närmast magisk roll (något som för övrigt förekommer också i Den längsta dagen och Enyedis Om kropp och själ). Men filmen blir på hälft, den verkar sakna tro på det specifika i platsen och människorna och irrar runt lite på måfå, det riktiga engagemanget uteblir – synd.

Uppdiktad och verklig fasa

Bland de mera politiska filmerna som visades i år ser jag en amerikansk propagandafilm. Varför bänka sig för att titta på propaganda? I det här fallet rör det sig om en film som skrevs och skapades för att påminna om kärnvapenkrigets fasor. Under det kalla krigets åttiotal åtog sig Nicholas Meyer att regissera The Day After (1983), en samtidigt på ett amerikanskt sätt sentimental men även skoningslös skildring av ett samhälle i Kansas före och efter ett kärnvapenkrig mellan NATO och Warszawapakten. Filmen sågs när den kom av en enorm mängd amerikaner, bland dem president Reagan. Som propaganda fungerar det säkert utmärkt, men som konstnärligt verk – tveksamt.

Till sin samtid talar också Sergej Loznitsas dokumentära collage Babi Yar. Context (2021). Regissören, som är ukrainare, utforskar sitt hemlands våldsamma förflutna i form av andra världskrigets långa trauma, där först Tyskland utlyste sig som befriare, sedan Sovjetunionen. Det är obarmhärtiga bilder, ibland är det fysiskt plågsamt att hålla ögonen öppna. Babi Yar åsyftar platsen där 33771 judar avrättades av nazisterna, i samarbete med ukrainska kollaboratörer. Förtvivlan, likgiltighet, uppror – allt kan ses i människors ansikten i de många parader och marscher som finns med på bilderna i dokumentären. Det är en hemsk och obekväm film. Loznitsa själv har blivit utesluten ur Ukrainas filmakademi, anklagad för att vara en “kosmopolit”. Hur det än är med den saken, Babi Yar är omöjlig att skaka av sig och påminner en om att det ännu finns människor som upplevt två brutala krig i Ukraina, med ockupanter som vill utlysa sig som befriare.

Ett filmfönster mot världen

En sak jag ofta tänkt på i samband med festivalen i Sodankylä är hur väl man lyckas med att skapa ett program som består av produktioner från andra håll i världen än de stora filmländerna. Detta är uppfriskande. I år ser jag bland annat Lingui (2021), regisserad av Chad-bördige Mahamat-Saleh Haroun som besökte festivalen för några år sedan. Det rör sig om ett återhållsamt och välkomponerat drama om en dotter som vill göra abort och hennes mor som kämpar med sina idéer om anständighet. Utama (2021), en berättelse om ett äldre par som lever i nästan ökenliknande förhållanden i de bolivianska högländerna, ser livet förändras när vattnet börjar sina. Skickligt väver Alejandro Loayza Grisi samman klimatkrisen med frågor om åldrande, hopp och livsvillkor. Flera anknytningspunkter finns till en annan film som visades under festivalen, This Is Not a Burial, It’s a Ressurection (2021), vars utgångspunkt är ett dammprojekt i Lesotho och bybor som vägrar finna sig i att byn snart befinner sig under vatten. Regissören Lemohang Jeremiah Mosese har skapat ett kraftfullt drama om hotad men stark gemenskap.

Summa summarum – ännu en fullspäckad festival i Sodankylä. Programmet är faktiskt så utmärkt, att jag grämer mig över alla intressanta filmer jag helt enkelt inte hinner se. Just så ska det vara. I år har man också spridit ut visningarna så att de börjar redan på onsdag förmiddag och håller på till söndag kväll. Ett lyckat drag är också att biljettförsäljningen numera till stor del sker över nätet. På så vis blir det mindre strul och onödigt köande, och fokus ligger på det väsentliga: att hinna se så många filmer som man bara mäktar med.

Foto: Mio Lindman, Anniliina Lassila, Liisa Huima,

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.