Trådarna från Döda trakten/Kvinnor i revolt går tjocka bakåt i Fagerholms författarskap, skriver Hanna Lahdenperä om en roman där skrivandet och skapandet står i centrum.
I centrum av Monika Fagerholms prisbelönta roman Döda trakten/Kvinnor i revolt (2025) står Alice, arton år och på fagerholmskt vis Flickan i Historien. Hon har flyttat från sin mamma i hembyn med det påhittade namnet Dårars och in hos sin pappa och styvmamma i dockhuset i en förort utanför huvudstaden. Där ska hon gå sista året på kvällsgymnasiet men också läsa, tänka, skriva, bli någon annan. För den som har läst sin Fagerholm är det liv och landskap som klingar bekant – mer om det senare – även om ärende och perspektiv är romanens egna.
Döda trakten/Kvinnor i revolt är också ett porträtt av en tid och en tidsanda. Berättelsen placeras konkret i 1977, och titelns döda trakt är inte ett av romanens landskap, utan syftar på de isoleringsceller där tyska Röda armé-fraktionen torterades genom fullständig isolering från sinnesintryck. Tidsandan klingar också i såväl indirekta anspelningar på litteratur och musik som i nästan didaktiska reflektioner kring och samtal om författarskap: böcker har påverkat liv, ”utan den här hade jag inte varit den människa som jag är idag”.
Berättandets villkor
Alice vill, på kanske mindre fagerholmskt vis, bli ”en läsande och skrivande människa” och hon säger det högt, även om uttalandet destabiliseras med citattecken också i romanen. Och Alice gör det verkligen. Hon gör det vi drömde om när vi högtidligt öppnade våra splitternya anteckningsböcker som vore de löften om framtida stordåd – innan vi förstod att skrivande oftast är en föga romantisk verksamhet. Alice skriver (och skriver och skriver), och inte bara det, hon skriver färdigt, hennes roman blir antagen av ett förlag.
Där Diva, protagonist i Diva (1998), gång på gång säger att hon inte har något skrivande (och att hennes förhållande till litteraturen = nonexistent), befolkas Döda trakten/Kvinnor i revolt av gestalter som vill vara skrivande på olika sätt: Alice själv, förstås, men också väninnan Honecker, vars kvarglömda anteckningar utgör stommen för Alices roman, och Evelyn, likaledes väninna, som vill leva skrivande, ”göra bara”. Medan berättelsen om Alices skrivande är en ganska prydlig historia om den begåvade flickan i sitt flickrum, är deras strävanden mindre självklara, mindre framgångsrika – och också mer performativa. Bilden av skrivandet som existentiellt förankrat byggs ut till en bredare tematik om konstnärlig verksamhet, om viljan att vara en skapande människa.
Redan i Rudan, vanten och gangstern. Essäer om finlandssvensk litteratur (red. Michel Ekman & Peter Mickwitz) från 1995 skriver Pia Ingström om Fagerholms sätt att skapa ett textens och metatextens kretslopp, detta att romanen vad gäller både form och innehåll är en reflektion kring själva berättandet. Det är en tankegång man kan följa vidare, via den alldeles bokstavliga leken med berättelser i Den amerikanska flickan (2004) och frågan om berättandets etik i Vem dödade bambi? (2019). Nu består lagren av berättelser bland annat av Alices romanprojekt som utgör en del av berättelsen, en verklighetsbaserad fiktion-i-fiktionen om stadsgerillan, av bland annat Saul Bellows och André Gides skrivmödor – och av styvmamman Siris avbrutna doktorsavhandling i litteraturvetenskap.
Trådarna från Döda trakten/Kvinnor i revolt går alltså tjocka bakåt i Fagerholms författarskap, och romanen speglar framför allt Diva. Förutom det tematiska – olika sätt att vara flicka och kvinna i världen, berättandets betydelser och villkor – handlar det om alldeles konkreta fraser och formuleringar som återförankras i den nya romanen.
Spegelbilder av Diva
Trådarna från Döda trakten/Kvinnor i revolt går alltså tjocka bakåt i Fagerholms författarskap, och som jag läser romanen speglar den framför allt Diva. Förutom det tematiska – olika sätt att vara flicka och kvinna i världen, berättandets betydelser och villkor – handlar det om alldeles konkreta fraser och formuleringar som återförankras i den nya romanen. Upprepningarna som karaktäriserar Fagerholms berättande på både strukturell och språklig nivå sker den här gången inte enbart romaninternt, utan mellan de olika verken. ”Man måste med sitt eget liv inlösa det man tror på”, säger Alice och Honecker åt varandra, och det är en fras som också Diva levererar, återkommande. Också den dolda läroplanen, dubbla budskap som man ”också lär sig men som inte sägs högt”, figurerar i båda romanerna.
Alices begåvade och bortskämda styvbror Prinsen och hans lite riktningslösa tonårskonstnärlighet klingar av Divas bror Mellanbjörn, men ett intressantare eko kommer i form av Alices pojkvän Pelle. ”Pelle-som-i-skolboken” med Marcuse uppstickande ur parkasfickan: ”I varje skolbok finns det en Pelle – en sådan där driftig gosse som gör en massa saker hela tiden”, som en illustration av den dolda läroplanen. I Diva finns Pelle bokstavligen i skolboken, han är ett beläte som får stå för allt det fyrkantiga och förväntade. Och, framför allt: Divas granne Kari, som förlorat talförmågan, lär sig tala igen genom att upprepa så kallade Pelle-meningar, ”den renaste svenska man någonsin har hört i Värtbyhamn med överallt”, det vill säga en fundamental kontrast mot Divas vildsinta språk. Alices förkroppsligade Pelle har en fot i revolutionen och den andra, den betydligt stadigare, i etablissemanget. Ett tag får han vara den stora kärleken, men precis som Pelle-meningarna är hans räckvidd begränsad.
I väntan på fortsättningen
I Ny Tid 1/2026 eftersökte Trygve Söderling den revolt titeln utlovar och menade att romanens medelklass egentligen inte har något att göra uppror mot, förutom leda och möjligen den traditionella kvinnorollen. Själv har jag ingen invändning här, för nog revolteras det (som om den dolda läroplanen inte är friktion nog!), och ett positivt utfall omintetgör inte utfört uppror. Jag förhåller mig märkligt neutral till Döda trakten/Kvinnor i revolt och har svårt att sätta fingret på varför, för det är lika njutbart som alltid att befinna sig i det fagerholmska idiomet, i idéerna, jag känner igen mig utan att det blir för bekvämt. Kanhända blir linjen tydligare vartefter den aviserade trilogin får sin fortsättning.
Det är Alices halvsyster Lilija som liksom väcker romanen för mig. Lilija är oroande, självupptagen, absolut – för Alice, som Alice framställer henne. Lilija hör hemma i Dårars på ett annat sätt än Alice själv, men slinker oinbjuden in i dockhusvärlden som Prinsens flickvän och med kaos i släptåg. Eftersom jag redan läser Döda trakten/Kvinnor i revolt med paralleller till Diva funderar jag länge på om det är så här Diva skulle framstå från utsidan, om man inte hade tillgång till hennes emancipatoriska sätt att jagberätta hela världen och kryddad med någon form av våldskapital.
Monika Fagerholm:
Döda trakten / Kvinnor i revolt.
Förlaget, 2025.
