Teaterfestivalen CPH Stage i Köpenhamn utforskade i år AI och kritiska perspektiv på perfektion. Hilda Forss tog del av performanceverk som påminde henne om att mötet mellan teknologi och kropp inte är ett möte mellan motsatser utan är ofta en ständigt pågående förhandling.
I månadsskiftet maj-juni ordnas Danmarks största teaterfestival, CPH Stage. Festivalen har sedan starten 2013 profilerat sig som en festival som vill visa scenkonstens bredd och utforska teaterns möjligheter. I år spelas över 60 scenkonstföreställningar på såväl klassiska institutionsteatrar som mindre undergroundställen av både internationella och danska ensembler. En av festivalens satsningar är platsspecifika föreställningar – i årets program ingår bland annat föreställningar på Rosenborgs slott, i ett hotellrum, i skogen, på en sightseeingbåt och i privata hem.
CPH Stage utgår i år från två tematiska helheter: AI och Den (u)perfekte människe. Under temat kring artificiell intelligens spelar föreställningar som ofta använder sig av AI som en del av föreställningen på olika sätt, till exempel AI Cure You, en intim föreställning för fem personer åt gången som utspelar sig i en ambulans (”artbulance”), där en AI-doktor försöker bota publiken. Den andra temahelheten har fokus på människans strävan mot ständig förbättring, och den perfektionismhets som präglar samtiden.
Analog distribution
Festivalens tre fokusområden – teknologi, mänsklighet och det platsspecifika – är alla starkt närvarande i performanceckvällen Ex Machina, kuraterad av David Sebastian Lopez Restrepo. Genom fyra performanceverk och ett avslutande DJ-set undersöks den mänskliga kroppen i möte och sammanflätning med teknologin. Evenemanget ordnas i Live Art Zine, en källarlokal på en innergård invid den livliga Nørrebrogade.
Live Art Zine, som drivs av föreningen Live Art Denmark sedan 2025, har grundats med ett starkt anti-teknokapitalistiskt anslag. Information om deras evenemang sprids huvudsakligen genom ett zine som cirkuleras i Köpenhamn. Zinet är i klassisk DIY-anda: några vikta A4 i svartvit utskrift med en kollageaktig estetik.
Den analoga distributionen till trots är nyare teknologi ändå mycket närvarande i verksamheten – bland annat kan man under lokalens öppettider se över hundra olika performanceverk med VR-glasögon. Samma ambivalens speglas i Ex Machina-helheten: kvällen visar på teknologin som ett material och en plattform att undersöka, ifrågasätta och samspela med.
Miikka Mallow och Marcos Nacar i ”Car Piece”.
Bilen blir alltmer levande
Kvällen startar i Live Art Zines lokaler, där Lopez Restrepo introducerar programmet. Snart blir ändå publiken uppmanad att ta med sig sina drycker och röra sig några kvarter bort till Blågårds plads, där den första föreställningen, Car Piece av dansarna och performancekonstnärerna Mikka Mallow och Marcos Nacar, äger rum.
Vi slår oss ner på torget, där en bil står parkerad, modell äldre, med ett överdrag i silver. Småningom tar sig dansarna som legat under bilen ut, och börjar utforska bilen – både som rekvisita och som medaktör. Dansarna rör sig runt den avstängda bilen, tar sig in genom dörrar och baklucka. De skjuter bilen fram och tillbaka på en rak axel längs med torget. Jag blir överraskad över hur lätt det ser ut, även om det ibland även känns stuntaktigt, till exempel när en av dansarna ligger framför bilen och snabbt rullar undan när den kommer riktigt nära – några flämtningar hörs från publiken.
Bilen blir här något som konkret formar rörelsen. Dansarna sätter den i rörelse, och får hela tiden anpassa sig till dess materia. Det uppstår en växelverkan mellan de mänskliga kropparna och maskinens kropp. Ju längre föreställningen pågår, märker jag också att jag upplever bilen som allt mer levande. När vi applåderar efter showen, och dansarna gestikulerar mot bilen som deras kollega, tycker jag mig närmast se en vänlig uppsyn i de sneda billyktorna.
Bistu Ryx.
Medvetenhet om det kroppsliga
Även nästa performance inleds på Blågårds plads, där konstnären Bistu Ryx, barfota iklädd kimono, börjar packa upp en sliten shoppingkärra. Han går runt med en låda och vi får alla plocka åt oss en kub av kol. Med kolet ritar vi cirklar i luften – solsystemet, säger han – och sedan bildar vi en procession bakom honom tillbaka till Live Art Zine.
Källarlokalen är utsmyckad som en artificiell djungel, med eklektiska föremål, aluminiumfolie och plast. Små aluminiumklädda robotvarelser rör sig på golvet, en av dem styrs av konstnären med en fjärrkontroll, som en leksaksbil. Vi får alla en pappmugg som han fyller med vatten, och sugrör, som vi blåser luftbubblor med.
Verket, med titeln Techno Gods – The Future is Still Unwritten, beskrivs som en undersökning av modern shamanism. För mig rör sig ändå associationerna inte så mycket mot religion och shamanism som mot det kroppsliga, mänskliga och vår plats i världen. När jag sitter där med en kolbit i ena handen och en vattenkopp i den andra – kroppens egna byggstenar – blir jag väldigt medveten om min egen kroppslighet, min andning som knappt räcker till för att skapa ett hörbart ljud, min plats bland de andra i publiken.
Ada Ada Ada.
Kön som performativ akt
Den tredje föreställningen görs av algoritmkonstnären Ada Ada Ada, en vinkning till den första programmeraren Ada Lovelace. Ada kommer ut klädd i bh och rivna nätstrumpbyxor, och sätter sig ner vid ett skrivbord framför en laptop med ringljusstativ, som en youtuber som ska börja en livesändning. Hon tilltalar datorn direkt, som om hon var ensam med maskinen och inte framför en publik. ”Det är ett tag sen vi sågs senast, jag kan inte direkt säga att jag har saknat dig”. Programmet som hon pratar till är en könsbestämmande algoritm som utifrån bildmaterial gissar sig till huruvida hon är man eller kvinna. Genom olika modifikationer undersöker Ada hur programmet reagerar – vad händer om hon har håret löst, om hon ser allvarlig ut eller ler. Hon tar på sig läppstift och ritar sedan en mustasch med kajal. Hon har även skapat en generativ ljudvärld som anpassar sig enligt hur algoritmen tolkar hennes bild – mörkare toner när det är mer manligt och ljusare för kvinnliga. Stereotypt, säger hon, jag vet, men jag vill följa din logik.
Programmet reagerar enligt förväntan. När den ser långt hår flyttas punkten mer mot det kvinnliga, en seriös min tolkas manligt. Ada kommenterar ofta – hela tiden riktad mot maskinen – hur hon tror att den kommer till sina tolkningar. Om datan som den tränats på visar mest kvinnor som ler, så är det också så som den kommer att tolka hennes bild.
Performancen blir en tydlig konkretisering av kön som en performativ akt, som skapas av inlärda uttryck och beteenden. Den stereotypa synen på kön har varit binär, precis som också datorns logik är binär – kvinnor och män, ettor och nollor. Jag slås ändå av att även programmet representerar kön som en skala, där Ada representeras av punkter som flyttas på en axel mellan man och kvinna, men aldrig helt och hållet det ena eller andra. Även om punkterna kanske står för hur säker maskinen är på sin tolkning i binära kategorier, blir det en intressant visualisering av kön som något glidande och instabilt.
Pågående förhandling
I den sista performancen, Sól Eys Hreyfð, förvandlas kroppen bokstavligen till ett instrument. Den isländska konstnären har utvecklat en utstyrsel bestående av mikrofoner, högtalare och sensorer som tolkar rörelse i ljud. Under performancen rör sig Sól Ey organiskt, men också glitchigt. Det finns ett utforskande i hennes rörelser, hon testar gränserna för vad kroppen kan säga och hur den låter när den medieras av teknologi.
Föreställningen påminner mig om hur teknologi inte bara handlar om effektivisering eller kontroll, utan att det också är redskap som hjälper oss att kommunicera med varandra och att förmedla våra subjektiva upplevelser. Hreyfð destillerar det som präglat alla fyra verken: att mötet mellan kropp och teknologi inte är ett möte mellan motsatser, utan en pågående och ofta oavgjord förhandling.
Foto Andreas Aicka Thomsen
CPH Stage pågick 28.5-6.6.
