Petra Packalén är chefredaktör för tidningen Tiedonantaja och partisekreterare för Finlands kommunistiska parti. Att vara radikal är inte något som hon är rädd för, tvärtom. Packalén hoppas att Tiedonantaja kan fungera som en motvikt mot mediernas högervridning.
Intressena och ämnena är breda även om vårt gäng är litet.
Det säger Petra Packalén, chefredaktör för den kommunistiska arbetartidningen Tiedonantaja (Sv.: Informatören) som trots opinions- och kulturtidskrifternas tuffa läge har hankat sig fram och vill bidra med vänsterdebatt och -analys i Finland.
Tidningen grundades 1968 och ursprunget kan härledas till Finlands kommunistiska parti (FKP) och närmare bestämt partikretsen i Nyland som inledningsvis gav ut den. Så gott som genast trasslades tidningen in i partiets inre stridigheter, som bland annat hade med händelserna i Tjeckoslovakien att göra. Tiedonantaja kom att bli den taistoitiska minoritetens språkrör. Med andra ord fick DFFF:s tidning Kansan Uutiset en utmanare. Under många år gavs Tiedonantaja ut av samma förening som också gav ut Arbetartidningen Enhet, som i sin tur startades på grund av ett missnöje med Folktidningen Ny Tid; de finlandssvenska taistoiterna (med bland annat Nils Torvalds) ansåg att de inte fick sina röster hörda i Ny Tid.
Under 1970- och 1980-talet höll sig Tiedonantaja tätt till Sovjetunionens linje och publicerade flitigt material från nyhetsbyrån TASS och fick också ekonomiskt stöd av det sovjetiska kommunistpartiet.
Under stora delar av 1970-talet utkom tidningen fyra gånger i veckan, men takten skruvades ner och numera är Tiedonantaja, idag FKP:s huvudorgan, en månadstidning. Den röda stjärnan i partiets och tidningens logga leder tankarna till historien, medan innehållet, som också finns tillgängligt på webben för betalande prenumeranter, på många vis påminner om Kansan Uutiset och Ny Tid – som ju även båda har ett Sovjetkramande förflutet. Lagstiftningen om visstidsanställningar, trimmade mopeder, estniska lärare som kämpar för bättre villkor, barnkultur ute i kommunerna – detta är exempel på artiklar som publicerats i Tiedonantaja på sistone. Tonen är helt klart politisk, ibland frän.
Lång bana inom FKP
Utanför Petra Packaléns hem i Pispala, Tammerfors, dundrar tågen förbi. Här har hon bott länge, och trivs med att vara omgiven av stadens arbetar- och industrihistoria. Packalén är för tillfället föräldraledig men återvänder till jobbet på tidningen i höst (som vikarie fungerar Juha-Pekka Väisänen).
Under intervjun kvittrar dottern Aini, ett år gammal och helt tydligt intresserad av toner och klanger.
Packalén har varit chefredaktör i över åtta år. Innan det arbetade hon bland annat en lång period på Posten. Hon har fungerat som FKP:s partisekreterare i två års tid och har lång erfarenhet som aktiv inom partiet, också i ungdomsförbundet, som hon ledde 2007–2008, och som nuförtiden heter Kommunistinuoret.
– Jag är prole, jag har ingen universitetsutbildning eller något sådant.
Petra Packalén är alltså inte bara journalist utan synnerligen politiskt aktiv i FKP. Hon har även bland annat ställt upp i EU-valet. Någon konflikt mellan rollerna ser hon inte och motiverar detta med att det är så tydligt för läsarna att Tiedonantaja helt öppet är FKP:s tidning. Hon förstår ändå att det för journalister som inte arbetar för partianslutna tidningar (som exempelvis Ny Tid är sedan länge ) finns delikata gränsdragningar mellan journalistik och politik.
Vi vill föra fram rörelser som gör sitt allt för att också själva systemet ska förändras. Tiedonantaja intresserar sig för aktörer som ifrågasätter hela det sätt som samhället idag är uppbyggt.
Radikalitet med nytt ansikte
Jag berättar för Packalén att temat för detta nummer är ”det radikala”. Hon skrattar till:
– Som jag uppfattar saken binds mångfalden av ämnen som behandlas i Tiedonantaja samman av just det radikala. Personligen är jag inte rädd för ordet radikal. Här på Tiedonantaja har vi till och med helt officiellt haft formuleringen ”ett radikalt alternativ” som slogan.
Vilken plats finns det idag för radikalitet inom politiken? Finns det en beställning på det?
– Det gör det. Och vad som innefattas i det har breddats. Om det på exempelvis 1960-talet betydde hippies, fredsrörelse och vänstermobilisering handlar det idag om andra frågor. Miljörörelsen är ett exempel, för där finns ju det radikala just nu.
Också aktivism kring jämställdhet och mänskliga rättigheter kan nämnas. Däremot har de pacifistiska rörelserna minskat – för tillfället, alltså, säger Packalén. I den militarisering som pågår har de maginaliserats fastän fredsrörelserna verkligen skulle behövas bland de andra formerna av aktivism, säger Packalén.
Förändra systemet
Packalén beskriver Tiedonantaja som en röst för olika samhällsengagerade rörelser.
– Vi vill föra fram rörelser som gör sitt allt för att också själva systemet ska förändras. Tiedonantaja intresserar sig för aktörer som ifrågasätter hela det sätt som samhället idag är uppbyggt. Det kan handla om det småskaliga och lokala, om att stå upp för att ett daghem eller en hälsovårdscentral ska få finnas kvar på orten, eller de stora och globala frågorna, som att protestera mot Nato–övningar. Det viktigaste är att visa hur problemen hänger ihop med det befintliga samhällssystemet.
Och systemet är alltså kapitalismen?
– Absolut. Och det inkluderar alltså alla de former som kapitalismen tar, från industrin under Marx tid till imperialism och förstörelse av naturen.
En annan viktig uppgift för Tiedonantaja både bland medierna och i samhället är att genom ett samarbete med till FKP:s Demokratiska bildningsförbund bidra till förnyelsen av och uppdaterandet av den marxistiska teorin. Genom ett teoretiskt perspektiv närmar sig skribenterna nationalekonomiska, filosofiska och sociologiska frågor som också ramar in konkreta spörsmål.
– Att förstå mekanismerna som är grundläggande i ekonomin gagnar också aktivister.
– Kapitalismen är inte hållbar på något sätt och den måste upphöra att existera. Som Marx sade: av nödvändighet kommer den att göra det. Frågan är ju sedan om detta kommer att ske innan vi helt och hållet har förstört naturen.
Fackföreningsrörelsen avpolitiseras
Enligt Packalén är själva linjen i Tiedonantaja i stort sett den samma som den varit sedan starten. Men samhället förändras och rörelserna också, vilket påverkar tidningens innehåll.
En sak som ändå förändrats är att fackföreningsrörelsen under lång tid var rikligt förekommande i tidningens innehåll.
– Visserligen finns det rum för radikalitet också där men kanske har den rörelsen blivit mindre politisk, det var något jag upplevde när jag arbetade på Posten. Men facken borde inte vara rädda för att ta ställning politiskt, exempelvis till det pågående folkmordet i Palestina. Fackföreningsrörelen måste kunna förhålla sig till angelägenheter också bortom den egna sektorn, det har den ju också gjort genom tiderna och till det bidrog också Tiedonantaja.
Däremot får andra rörelser större plats i tidningen, som miljörörelsen. Och fredsrörelsen lyfts fram på ett sätt som är unikt, säger Packalén.
Hur hårt knutet till FKP är Tiedonantaja? Skulle du säga att tidningen ändå är förankrad i vänstern på ett bredare sätt?
– Vi är FKP:s röst men vill också vara en bredare tidning för kommunismen och vänstern.
Med en upplaga på 4000 rör man sig inte bland de stora tidningarna, men det går att jämföra med Ny Tid som har en upplaga på 1600 exemplar. Finansieringen kommer huvudsakligen från läsarna. Några stöd från staten eller fonder får tidningen inte. Kulturtidskriftsstödet från Kuvi (tidigare Taike) fick vi länge, men inte längre.
– Det är helt klart ett ideologiskt ställningstagande att sådana här tidningar inte längre får stöd, säger Packalén, som suttit i styrelsen för Kultti r.f., en intresseorganisation för kulturtidskrifter.
Motvikt mot högervridning
– Vår uppgift är, helt som tidningens namn anger, att informera och skapa kunskap. Och då handlar det inte bara om partiets verksamhet utan om aktivistfältet på bredare front. Vi vill bevaka det så brett som vi bara kan. Som ett exempel: vi uppmärksammar vilka nedskärningar som regeringen gått in för och hur aktivister svarat på detta.
Packalén betonar att journalistiken behöver en motvikt mot den högervridning som hon anser att medierna numera präglas av och att det är de tydligt högerorienterade medierna som har mest ekonomiska resurser.
Samtidigt är retoriken om att medierna snarare blivit vänstervridna väldigt stark?
– Så påstår de men sedan kan man kolla hur nyhetsrapporteringen faktiskt ser ut och hur olika fenomen beskrivs. Jag vill själv hävda att det inte finns någon opartisk journalistik. Alltid präglas den av ett visst sätt att berätta, av en viss stil.
Det här blir tydligt när det gäller samhällsrelevanta frågor, säger hon, och det uttrycks exempelvis i vilka experter som kallas in till diskussioner och analyser. Ofta är det de svurna marknadsliberalerna som får uttala sig om ekonomiska frågor.
Hur ser du på framtiden för Tiedonantaja och vänster-journalistiken i allmänhet?
– Tiedonantajas innehåll kommer inte att försvinna någonstan. Däremot kommer de plattformar där detta innehåll förmedlas utan tvekan att förändras. Det här är den stora utmaningen för alla papperstidningar idag. Vi vill gärna fortsätta trycka vår tidning på papper men vi får se hur länge det är möjligt.
Det är viktigt att påpeka att människor idag inte har jämlika möjligheter att komma åt de digitala medierna, säger Packalén. Tiedonantaja kan man idag prenumerera på digitalt och hemsidorna har nyligen förnyats.
Skakiga år
Många av oss har säkert starka, men ändå grumliga, föreställningar om vilken sorts parti FKP är. Relationen till Sovjetunionens totalitära stat dyker antaligen upp, konflikterna jag nämnde i början av texten, mellan partiets majoritet och taistoiterna, gör det antagligen också. Dessa konflikter var också tongivande efter Sovjets fall i början av 1990-talet. Det gamla FKP gick i konkurs (med några märkliga investeringskatastrofer i bagaget), medan ett nytt parti med samma namn grundades av minoritetskommunisterna som några år innan detta hade bildat ett eget parti. Det krävdes en del organisatoriskt trixande för att gå iland med detta.
Partiets (ny)start var skakig. Det försvann ur partiregistret ett antal gånger (senast 2019) för att dyka upp igen som gubben i lådan. Någon ledamot i riksdagen har FKP inte haft under den nya regimen, och sedan kommunalvalet 2021 inte heller någon direkt invald i kommunfullmäktige i Finland. Man kan notera att nio av FKP:s kandidater blev invalda i vardera kommunalvalen 2008 och 2012.
För oss är det viktigt att spektret av åsikter och engagemang är så brett som möjligt. I vårt parti kommer människor från väldigt olika bakgrunder och våra medlemmar intresserar sig för väldigt olikartade samhällsfrågor.
I riksdags- och EU-val har man trots motgångar fortsatt att idogt ställa upp kandidater och på olika sätt deltagit i debatten, även om små partier i dagens läge inte får speciellt mycket medialt utrymme.
Hurdant parti är FKP idag?
– För oss är det viktigt att spektret av åsikter och engagemang är så brett som möjligt. I vårt parti kommer människor från väldigt olika bakgrunder och våra medlemmar intresserar sig för väldigt olikartade samhällsfrågor. Därför blir den här typen av personintervjuer där enskilda representanter kommer till tals lite skeva; vi är ju många och vi är olika.
Eftersom FKP i dagsläget inte har invalda politiker i fullmäktige, riksdag eller EU-parlament blir partiet istället en sorts samlingspunkt för aktivister som genom sin plats i marginalen har en betydande frihet att kritisera förehavandena i den parlamentariska politiken.
– När jag talar om aktivism gör jag det i en mycket bred bemärkelse. Också att ha en bokrelease för en bok om klasskriget 1918 ser jag som en form av aktivism, att tillsammans undersöka historien.
Vad gäller politiska skiljelinjer i relation till andra vänsterpartier, närmast då Vänsterförbundet, går Packalén varsamt fram och undviker helt tydligt polemik. En sak hon lyfter fram som är både konkret och ideologisk är dock att SKP är aktivt inom Europeisk vänster (European Left), ett europeiskt politiskt parti där även Vänsterförbundet tidigare varit medlem.
Men finns det ideologiska skillnader?
– Tveklöst finns det sådana, annars skulle det inte finnas behov av två olika partier. Och det är ju mindre skillnad mellan oss och Vänsterförbundet än FKP och Sannfinländarna…
Ohållbart ägande
Efter att jag, envis som en åsna, fortsätter fråga om skillnaderna i politisk linje ger Packalén ett exempel: sex timmars arbetsdag har i FKP blivit en stort uppslagen fråga som man satsar på. Inom Vänsterförbundet finns den också, men inte lika framträdande.
– Att förkorta arbetstiden har varit ett historiskt viktigt tema som går som en röd tråd genom arbetarrörelsen. Vi vill hålla den levande.
Nu kommer vi in på FKP:s kapitalismkritik, där partiet mera tydligt ställer sig bortom den typ av vänstersocialdemokrati som Vänsterförbundet kunde sägas representera. Den marxistiska kritiken, med dess sammanhängande vision om systemförändring, värnas på ett annat vis än i den socialdemokratiska tradition som präglar de övriga vänsterpartierna i Finland.
– Inte kommer föresatsen att försöka förhandla med kapitalet att fungera i längden!
Det gäller att tänka på de större helheter och vi måste enligt Packalén kunna föreställa oss en förskjutning av makten, bort från storkapitalet och i riktning mot arbetarklassen. Att i praktiken gå in för sex timmars arbetsdag är ett steg på vägen mot ett sådant ideal, anser hon.
– Och så måste ägandet nämnas. Vem äger naturrikedomarna? Vem äger järnvägarna? Vem äger hälsovården? Detta utgör kärnan i FKP:s engagemang.
Att produktionsmedlen ägs av privata aktörer är helt och hållet ohållbart, framhåller Packalén. Det finns ingen rationell grund för att produktionen av det som vi alla behöver i samhället, livsviktiga resurser och tjänster, ägs av privata aktörer. Produktionsmedlen borde vara i gemensam ägo, antingen genom större enheter eller lokalt, som genom andelslag.
– Det som förenar oss inom FKP är att vi alla vill få förändring på ett systemplan till stånd.
Foto: Mio Lindman
