USA bombar mjölkgårdar i Ecuador och vill lägga under sig hela Latinamerika i ett försök att mota Kina i grind. Donald Trump verkar nu också hota Kuba militärt. Jon Weman reder ut den nya Monroedoktrinen.
I mars kallade Donald Trump till toppmöte i Florida för ytterligare en av de hastigt hopskrapade allianser han försökt forma runt om i världen – ”Shield of the Americas”. Bland de som svarade på anropet fanns Argentinas Javier Milei, El Salvadors Nayib Bukele, Ecuadors Daniel Noboa, nyvalda Jose Antonio Kast från Chile och Bolivias Rodrigo Paz Pereira, samt ett halvdussin andra ledare från mindre länder som Panama (trots att dess högerpresident varit i ordkrig med Trump efter att han publicerat bilder på sociala medier med Panamakanalen under USA-flagga) och Guayana. Märkbart frånvarande var regionens två största och tyngsta länder, Brasilien och Mexiko, det senare landet också USA:s största handelspartner.
De församlade presidenterna kunde där höra Trump bland annat kalla narkotikartellerna för en ”cancer” och tala om att ”utplåna” dem med militära attacker, snarare än genom rättsväsendet, eftersom ”kartellerna skrämmer polisen” medan ”en missil genom fönstret” fungerar bättre. Han kritiserade indirekt Colombias Gustavo Petro, också frånvarande, och hans försök att förhandla med gerillagrupper, fast i ett relativt lågt tonläge jämfört med en del av deras tidigare ordväxlingar – Petro har själv en förkärlek för våldsamma utspel på sociala medier. Mer ambivalent var han i sina uttalanden om Mexikos Claudia Sheinbaum; han kallade henne ”en mycket bra person” men hävdade samtidigt att Mexiko ”kommit efter andra länder” i brottsbekämpning eftersom de inte gjort ”vad som krävs”.
I Latinamerika och Karibien verkar ”kampen mot narkotika-kartellerna” fylla mycket av samma funktion som ”kampen mot terrorismen” gjort i andra delar av världen – att rättfärdiga att USA ökar sitt inflytande. Attackerna mot påstådda kokainbåtar trappade upp spänningen mot Venezuela och möjliggjorde kidnappningen av president Nicolas Maduro- i januari.
Latinamerika som USA:s bakgård
Många observatörer tolkar satsningen som ett led i att försöka stänga ute framförallt Kina – som under senaste årtiondena utvidgat sitt ekonomiska inflytande i regionen enormt – från Latinamerika och Karibien. ”USA försöker få länderna att acceptera att Kina inte ska vara en av deras främsta handelspartners, och det kan de inte gå med på i dagsläget. För de flesta har Kina antingen toppositionen eller är den näst eller tredje viktigaste”, kommenterar Gimena- Sanchez- från forskningsstiftelsen Washington Office on Latin America för Al Jazeera.
Trump deklarerade själv det mer eller mindre öppet när han i ett X-inlägg kallade evenemanget ”ett historiskt möte för att förstärka Donroe–doktrinen”. Den för honom typiskt medvetet provocerande termen anspelar på Monroe-doktrinen – det anspråk dåvarande presidenten James Monroe gjorde i början av 1800-talet på att ha Latinamerika som ”USA:s bakgård” från vilket andra världsmakter, på den tiden främst europeiska, skulle vara utestängda. Den var ett centralt hat-objekt för 60- och 70-talens latinamerikanska vänsterrörelser, liksom andra nationalister, och fungerade som rättfärdigande för rader av öppna eller hemliga interventioner genom årtiondena.
”Det större Nordamerika”
I Latinamerika och Karibien verkar ”kampen mot narkotikakartellerna” fylla mycket av samma funktion som ”kampen mot terrorismen” gjort i andra delar av världen – att rättfärdiga att USA ökar sitt inflytande. Attackerna mot påstådda kokainbåtar trappade upp spänningen mot Venezuela och möjliggjorde kidnappningen av president Nicolas Maduro i januari. Efter det upphörde de – trots att ingen förklarat hur och varför den påstådda smugglingen från Venezuela skulle upphört. I själva verket tyder det mesta på att Venezuela aldrig varit någon viktig knutpunkt för de internationella narkotikanätverken. Däremot kom en ny president till makten som var betydligt mer villig att följa USA:s direktiv.
USA:s försvarsminister – eller numera ”krigsminister” – Pete Hegseth gav mer detaljer i en presentation för Pentagons Kommando Syd i april. Han talade där om ”Doktrinen det större Nordamerika”, enligt vilken alla länder norr om Ekvatorn hör till en ”utvidgad säkerhetszon” (Grönland var också markerat på kartan i presentationen). Det betyder att USA i dessa regioner anser sig ha rätt att agera militärt utan godkännande och vill placera ut permanenta baser.
Bara en mjölkgård
Ett av de länder som snabbast accepterat är Ecuador, som utvecklats till ett stort transitland och sett mordfrekvensen mer än femdubblas på bara några få år när de lokala filialerna för transnationella karteller kämpar om territorium. Några av de största smuggellasterna har hittats på bananbåtar – tillhörande presidenten Noboas eget företag (deras bananer åtefinns i europeiska affärer under märket Bonita), bland annat flera försändelser till serbisk maffia, enligt en rapport från Organized Crime- and Corruption Reporting Project i december.
Noboas högerregering förlorade i november en folkomröstning där 62 procent röstade nej till att acceptera utländska styrkor inom landets gränser. Men den har försökt kringå resultatet genom ett ”utvidgat militärt samarbete”. Den 6 mars prövades detta för första gången, när Hegseth på sociala medier publicerade en video på en missilattack och en massiv explosion som påstods visa en gemensam militäraktion och en attack mot ”ett träningsläger för narko-terrorister”.
Men New York Times avslöjade ett par veckor senare att målet i själva verket bara varit en mjölkgård – ägaren- och hans två söner förklarade att de kidnappats och hållit fängslade av soldater strax innan bombningen och medan ruinerna filmades.
När och om kriget mot Iran så småningom tar slut, kan det första mer seriösa målet för ”Donroedoktrinen” bli Kuba. Den 13:e april förklarade Trump att önationen ”skulle bli nästa fokus” och ”det är möjligt att vi gör ett stopp på Kuba när vi är klara med det här”.
Foto: Andy Roth/Flickr
Texten publicerades i Ny Tid 4/26 6.5.2026
