Från barndomens somrar i skärgården minns jag den guldskimrande blåstången, den mjuka grönslicken och pungräkorna vi lekte med i strandpölarna. Havsbottnen och stenarna hade olika färger. I somras simmade jag nästan varje dag runt olika skär och kobbar både i Skärgårdshavet och i västra Nylands skärgård. På de flesta ställen var allt under ytan täckt av ett brunt lager av luddigt trådslick. Trådalgerna, liksom den tynande blåstången, är tydliga tecken på övergödningen.
Östersjön är ett av världens mest förorenade hav: ett grunt innanhav med bräckt vatten, som bara sällan får syrerikt saltvatten från Atlanten. Länge sågs havet som en självrenande soptipp. Först på 1970- och 80-talet vaknade man till insikt och började rena avloppsvattnet. Men en ny belastningskälla hade redan etablerat sig. Efter andra världskriget togs effektiva konstgödselmedel i bruk i stor skala. Ännu i dag finns tiotals miljoner ton fosfor lagrade i finska åkrar. Med andra ord: fosfor som väntar på att sköljas ut i havet, där den göder giftiga cyanobakterier.
Det finns ändå skäl till försiktig optimism. Enligt Seppo Knuuttila från Finlands miljöcentral tillförs Östersjön för första gången på flera decennier mindre fosfor än vad som avlägsnas. Modellerna pekar på att fosforhalter och algmängder sakta kommer att minska, även om effekten syns med stor fördröjning eftersom så mycket fosfor redan cirkulerar. Ett konkret exempel på vad riktade åtgärder kan uppnå är avloppsreningsverket i S:t Petersburg, som brukar lyftas fram som den enskilt viktigaste insatsen för Östersjön: fosforbelastningen på Finska viken har minskat med omkring 30 procent.
Utvecklingen går alltså åt rätt håll, men för långsamt och den hotas av klimatförändringen, då ökande regn riskerar spola ut mer näring från åkrar medan varmare somrar gynnar cyanobakterierna. Jordbrukets diffusa fosforbelastning har inte minskat nämnvärt. Regeringen Orpo har för sin del förvärrat situationen genom att förlänga undantaget för fosforgödsling, som tillåter gårdar att sprida mer fosfor via stallgödsel än annars. Enligt Naturresursinstitutet (Luke) skulle ett slopande vara fördelaktigt för vattendragen, och detta dessutom till en låg kostnad, men nu har förlängningen alltså istället fördröjt återhämtningen.
Tvärtemot vad man ofta tror är Östersjöns tillstånd alltså inte helt hopplöst: ihärdigt arbete för att skydda havet har faktiskt fått näringshalterna att minska. Förändringen syns dock långsamt, och mycket återstår att göra. Var och en kan bidra: mindre animaliebaserad mat minskar jordbrukets belastning direkt. Minst lika viktigt är att betona beslutsfattarnas ansvar och kräva verkliga åtgärder för Östersjön.
