Sputnik, Tigern Rf.:s essätävling för unga, hade i år temat Krig och fred. Hampus Koskelo vann andra pris med en text som enligt juryn är en passionerad plädering för pacifismens sak som ger uttryck för frimodigt tänkande. Ur den personliga erfarenheten synar Koskelo krigsargumenten i sömmarna och undersöker de implicita antagandena.
När jag första gången som barn fick höra att jag måste ”gå i armén” eller ”göra civiltjänst” opponerade jag mig instinktivt mot idén om att ägna minst ett halvt år av mitt liv åt att lära mig döda andra människor. Sedan dess har jag hoppats på att den allmänna värnplikten skulle slopas innan det någonsin blev aktuellt för mig. Sedan den dagen har jag även fått höra – av näst intill alla jag pratat om ämnet med – att jag är naiv. Kanske inte direkt, men mellan raderna har jag alltid kunnat skönja ett visst förakt för min ståndpunkt. Speciellt har folk rynkat på näsan då jag sagt att jag inte vill lära mig att döda människor.
Eufemismerna kring militärtjänstgöring har gått så långt att det rentav betraktas som lögn, eller i varje fall skamligt, att kalla det vad det är: att lära sig döda andra människor. Man väljer hellre att ignorera det totalt och framhäva andra sidor av tjänstgöringen, speciellt de sociala aspekterna. ”Man får en sådan gemenskap med de andra”, ”vi gjorde en massa roliga grejer under min tid i milin”, ”man får verkligen utvecklas som människa”. Det behöver förhoppningsvis inte understrykas att det här är ett totalt misslyckat sätt att försvara sin ståndpunkt eller överhuvudtaget besvara kritik.
Krig är inte jämlika
Om man faktiskt får ett riktigt svar med riktiga argument låter det oftast likadant. Först kommer en hänvisning till världsläget (läs Rysslands anfallskrig mot Ukraina) och sedan kommer det jag finner mest intressant och talande: ”vill du inte försvara ditt land?”.
En enkel, slagkraftig mening som använts av regimer på alla håll i världen och av alla sorter. Premissen är att det finns något i sig värdefullt med det egna landet och att det bör försvaras, vilket låter rimligt. Argumentet, om man riktigt synar det i sömmarna, är att någon som inte vill försvara sitt hemland är självisk och sätter sitt eget liv före alla andra och framförallt före hemlandet. Argumentet är att pacifism är egoistiskt, medan det är altruistiskt att kriga. Att det är osjälviskt att offra sitt liv för landet.
Vissa tänker sig att krig är jämlika. Att de drabbar alla och att alla drabbas av det, alla i lika mån. Ifall krig drabbar alla på ett jämlikt är det av naturen själviskt att försöka undkomma det; det är att motsätta sig jämlikheten; att ställa sig utanför och göra sig själv mer värd än andra.
Fastän tanken är logisk, håller inte argumentet. Verkligheten är inte funtad så att alla har samma förutsättningar i krig, så har det aldrig varit och jag förstår inte varför vi tror det. De som dör i krig är de som dödar mest. De som är lägst i rang. De som bär på sina axlar den minsta andelen skuld för det brott mot mänskligheten som krig innebär. Ju högre upp på kommandokedjans pyramid man tar sig, desto säkrare är ens liv, desto mindre behöver man själv döda, desto mindre behöver man utsätta sitt liv för fara. Om krig vore rättvisa skulle de olika nivåerna i pyramiden bestå av ett representativt sampel av befolkningen. Det är inte realiteten. Egentligen är toppen på pyramiden en samling äldre, vita män.
Pyramiden, som i sig är en ojämlik institution i ett så kallat ”jämlikt samhälle”, är inte ens rättvis utan skyddar vissa grupper i samhället mer än andra. Vårt öde i krig beror till stor del på faktorer vi inte kan påverka, eftersom våra möjligheter att ta oss upp längs kommandokedjan hindras av systematisk diskriminering.
På andra sidan
Argumentet att det är altruistiskt att kriga förbiser grunden för vad krig är. Krig är att genom våld försöka ändra sitt lands tillgångar och förutsättningar. Krig är våld. Krig är att döda andra människor bara för att de råkar bo i ett annat land.
Hela grundförutsättningen för krig är dehumanisering. För att soldater ska skjuta mot fienden bör fienden på något sätt vara annorlunda än jaget och det bekanta, helst sämre. Soldaterna på andra sidan skottlinjen kan inte vara människor. Annars skulle ingen frisk person gå med på att avfyra sitt vapen. På grund av det skapar krig förutsättningar för en rad andra brott mot mänskligheten och nedmonteringen av det demokratiska samhället.
Alla eufemismer kring militärtjänstgöring och krig är del av denna dehumanisering. Ifall utgångspunkten är att man inte dödar, utan försvarar, att folk överhuvudtaget inte dör, utan stupar, att soldater inte har namn utan grad och efternamn, att man inte skjuter mot människor, utan mål och fienden, är det plötsligt mycket lättare att svälja. Inte för att det är lätt då heller; det är hemskt, men lättare. Det är nödvändigt att dehumanisera fienden för att kunna kriga.
Den dehumaniserande retoriken blir allt starkare ju närmare krig man kommer. Folket på andra sidan gränsen likställs med landets ledning och dess brutalitet. När det sedan är dags att ge sig ut på slagfältet är det fienden man dödar. Inte oskyldiga människor.
Att försvara en kultur?
Ordval och språk spelar en viktig roll i att dehumanisera folket på andra sidan, men det är inte hela pusslet. En stor bit är nationalism.
För att få folk att uppoffra sina liv för idén om sitt hemland måste man ställa det egna hemlandet framom andra alternativ. Det är det nationalism är. En rangordning av kulturer helt enkelt. Jag ser absolut ingen som helst orsak till varför vi skulle syssla med sådant dravel i vårt så kallade moderna samhälle.
Förstå mig inte fel: olika kulturer ska få existera och det är bra att skydda dem från att absorberas i något slags global majoritetskultur, men det finns absolut inget som säger att en kultur är bättre än en annan. Kulturer kan vara enskilt värdefulla, även om de är jämställda med varandra och lever sida vid sida.
Det är bakåtsträvande och totalt onödigt att försöka motstå att intryck från andra kulturer sipprar in. Det är inte meningen att våra kulturer ska vara stationära i en romantiserad bild av traditioner från 1800-talet. Vi behöver ta in influenser från andra för att utvecklas. Folk är rädda för att vissa seder ska försvinna, men om ingen är villig att kämpa för deras överlevnad är det inte meningen att de ska överleva. Det är också alldeles möjligt att seder som glömts bort återupplivas av senare generationer.
Det är också värt att komma ihåg att de drag i vår kultur som idag försvaras som historiska och livsviktiga att bevara från främmande intryck en dag var nya och främmande själva. En stor del av vår kultur idag har rötterna i kristendomen som kom till Finland på 1100-talet. I och med kristendomens ankomst byttes gamla traditioner till kristna, eftersom de kristna upplevde att deras kultur var bättre. Ändå är det näst intill ingen idag som får fnatt eftersom man inte firar Kekri längre, även om det skulle vara kulturhistoriskt värdefullt om vi hade kvar mer drag av de förhistoriska traditionerna.
Ett steg mot dehumanisering
Även om det borde vara allmänt accepterat att kulturer är jämlika är folk allt som oftast mycket puristiska gällande sin egen. Varför är det en så radikal tanke i en värld där vi redan är mer sammankopplade än någonsin att kulturer är jämlika? Det är eftersom rangordningen av kulturer är livsviktig för globala maktstrukturer och framför allt krig.
Ifall vi redan uppfattar vår egen kultur och vårt eget land som bättre än andra – om än på en så banal nivå som att motsätta oss till exempel Halloween – har vi redan tagit ett steg på väg mot dehumanisering. Då kan man börja tala om fienden som en klump, som något omänskligt, och inte som en människa. ”Det här är amerikanskt strunt”, ”varför ska vi äta rysk borsjtj soppa?”.
Den dehumaniserande retoriken kommer allt starkare ju närmare krig man kommer. Folket på andra sidan gränsen likställs med landets ledning och dess brutalitet. När det sedan är dags att ge sig ut på slagfältet är det fienden man dödar. Inte oskyldiga människor. Alla i den situationen är offer.
Vid det här laget ska det nämnas att det finns orsaker att opponera sig mot ett Finland styrt av Putins Ryssland. Det är inte en framtid jag vill ha. Jag motsätter mig Putins regim och statsskicket i dagens Ryssland, inte den ryska kulturen som gett oss oerhört mycket och berikat bland annat dramatiken, litteraturen och arkitekturen.
Jag vill inte och har aldrig velat kriga. Jag vill inte döda en annan människa. Jag tror helt enkelt inte på lögnen att man genom krig kan lösa konflikter. Det har aldrig fungerat så. Krig är endast onödigt våld som drabbar oskyldiga människor som blivit vilseledda av personer med makt. Våld som genom historien endast lett till mer våld och klyftor mellan människor och människor.
Krig är inte altruistiska. De är inte rättvisa, inte jämlika. Krig är resultatet av en förvrängd människosyn.
För att svara på frågan som antagligen kommer ställas på grund av den här texten: nej, jag skulle inte rycka ut frivilligt i ett krig mot Ryssland. Jag skulle göra mitt bästa för att rädda det jag kan av den kultur jag vuxit upp med, eftersom den skulle hotas att förgöras av Putins regim; märk väl, inte det ryska folket. Därtill skulle jag hjälpa människor, oberoende vem, på alla sätt jag kan. Jag skulle kämpa för att rädda framtiden, inte för att förinta fienden. N
Essätävlingen Sputnik ordnades första gången 2022, och har grundats av Tigern dels för att ge unga skribenter en verktyg och tillfälle att öva sig i att skriva analytiskt och reflekterande om världen, samhället och människan i lång form. Tävlingen ger också de unga en plattform att uttrycka sig på och en chans att göra sina röster hörda. De tre vinnaressäerna kommer alla att publiceras i Ny Tid under 2026 och är öppna för alla att läsa på nytid.fi.
