Hellsinki Metal Festival fyller fyra år och domineras inte längre av death och black metal. Mindre band som Cryptopsy och The Kovenant hörde till festivalens bästa konsertupplevelser, skriver Wim Zilliacus.
Efter två års paus är jag tillbaka för att lyssna på metal i sommarvärmen. Hellsinki Metal Festival börjar bli en stammis i Finlands festivalrepertoar, och att den tycks ha fått mer synlighet utomlands reflekterade jag över då jag träffade ett flertal fotografer och kulturjournalister från andra länder. Fortsättningsvis ordnas Hellsinki vid Helsingfors ishall, där festivalen har byggts runt en inomhusscen och området omfattar även den breda parkeringsplatsen utanför. Förutom konserterna på tre scener fanns det allt från ansiktsmålare och skivförsäljare till tatueringsstudior på ”Brutal Bazaar”-området. Även FCF Wrestling-scenen gjorde repris i år, men den hann jag inte bekanta mig med eftersom det fanns många konserter att se och foton att ta.
Vad för slags musik kan man höra på Hellsinki? Festivalens promotor Toni Törrönen har fortsatt arbeta för att musikutbudet ska bli så varierat som möjligt på en festival där det huvudsakligen bjuds på extrem metal. Death och black metal hör till de främsta genrerna, men det finns också elektronisk musik, folk metal och artister som deltagit i UMK.
En av de största skillnaderna mellan Hellsinki och den större Tuska-festivalen syns främst i urvalet band; Tuska satsar på kända band som särskilt drar med de yngre generationerna, medan Hellsinki bjuder in både nya och gamla favoriter från alla tänkbara metalgenrer.
Hellsinki har också satsat på att inte ha ett utbud där samma artister roterar år efter år, som det varit på Tuska med bland annat amerikanska fenomenet Lorna Shore och flera finska band.
Själv har jag mest lyssnat på symfonisk metal och elektronisk musik den senaste tiden. Kommer denna festival få mig intresserad av några nya band och genrer?
Carcass.
Finslipad death metal
Fredagen började med death metal av olika slag. Svenska Unleashed körde med 90-talets toner från genrens begynnelse medan finska Omnium Gatherum blandade in progressiva och melodiska element i sin musik. Särskilt sångaren Jukka Pelkonen och gitarristen Markus Vanhala skapade en festlig energi som passade perfekt för veckosslutets sensommarvärme.
Engelska Carcass hör till dödsmetallens största innovatörer och bandet fyllde festivalområdet med sågtandade riff och finslipade versioner av sina nästan 30 år gamla låtar. Publiken blev särskilt entusiastisk då spår från albumet Heartwork (1995) framfördes. Jag märkte under festivalen att äldre klassisk extreme metal-grupper som Carcass börjar visa sin ålder, men flera fortsätter än idag spela in nya album och genomföra liveuppträdanden.
Cryptopsy.
Dödsmetallens goda form kulminerade då kanadensiska Cryptopsy intog en av utomhusscenerna. De hade inte spelat i Finland på över 20 år och efter soundcheckproblem satte gruppen igång en riktigt laddad spelning med teknisk death metal. Det var häpnadsväckande att se kombinationen av sångaren Matt McGradys vrålande och dirigentaktiga gester, gitarristernas sylvassa riff och trummisen Flo Mounier som lät som en överhettad traktormotor. McGrady tillkännagav att deras nyaste skiva handlar om beroende av sociala medier, vilket han säger sig tampas med då han sköter bandets konton. Det var en samtida och mänsklig insikt som avviker från den traditionella death metal-lyriken som ofta kretsar kring religion, döden och katastrofer.
Mental hälsa och jämställdhetsarbete hör till de viktigaste samhälleliga ämnena som festivalen satsar på; både Kvinnolinjen och Mieli r.y. hör till de främsta samarbetsorganisationerna. Promotorn Toni Törrönen nämner i Kaaoszines videointervju att han vill skapa trygga utrymmen för kvinnor och hjälpa folk som behöver mentalt stöd.
Det var också fint att inte endast se gamla gubbar på scen; band som som tidigare UMK-deltagaren Cyan Kicks med Susanna Alexandra i spetsen och det äldre, schweiziska folk metal-bandet Eluveitie levererade energiska set, och borde ha fått betydligt större publik. Den genreskiftande duon Ikinä hade med sig en stor kör och ägnade i ett skede en tyst minut för offer för sexuellt våld. Med tanke på genusperspektiv är det en positiv utveckling att se många fler band med kvinnliga musiker än tidigare och att samhällsproblem också uppmärksammas, vilket stärker Hellsinkis mål att bjuda in artister från flera genrer och samhällsgrupper.
Sofftorn och en elektronisk twist
Då jag såg fredagens band märkte jag att festivalområdet kändes överfullt i år, trots att gränsen på 16 000 besökare gällde för två år sedan också. Särskilt inomhus var det trångt. Även om Tuska är en nästan dubbelt så stor festival så är Söderviks områden luftigare att navigera. Att köa till matställena tog dock inte så länge, trots att maten i allmänhet inte var av lika god kvalitet som på Tuska. Kebabställen och thaimat fick duga.
Till mina favoritställen under festivalens båda dagar hörde två utsiktstorn med soffor som både var sköna att vila vid och man fick god utsikt till båda utomhusscenerna. Bara 12 personer kunde vara på dessa sofftorn samtidigt, men jag slapp nästan alltid in då det råkade sig. Gällande festivalens i övrigt fungerande infrastruktur: det var illa att det verkade saknas möjligheter att tvätta händerna vid utomhuswc:na, folk förväntades tydligen tvaga sina händer med desinfektionsmedel, som under covid-tiden.
Stämningen på festivalen var i allmänhet ganska festlig. Många hade klätt ut sig till olika figurer och monster, ofta i kombination med ansiktsmålningar. Intressant nog märkte jag att samvaron var gladare och lugnare på lördagen; kanske fredagens otaliga moshpits och allmänna trötthet efter de intensiva death metal-banden gjorde folk på dåligt humör men att de sedan med friskare tag kunde vakna upp till andra genrer på lördagen?
En av de finaste stunderna på festivalen var då en rullstolsbunden åskådare fick en varm välsignelse av en person klädd som Jesus under The Kovenants spelning.
Många metalfans har under det senare 2010-talet börjat digga elektronisk musik med tunga sound eller videospelsaktiga melodier, en trend som i år representeras av franska Carpenter Brut, som avslutade fredagskvällen med ett cyberpunkigt set på inomhusscenen. Det var roligt att artisten istället för att tacka publikens hurrande med mikrofon spelade upp samplingar där en djup röst sade ”thank you”. Att känna det basiga synthwave-ljudet inspirerat av 80-talet bredvid högtalarna var en av mina höjdpunkter under festivalen, det var som att bli en del av ljudvågen. Ny Tids chefredaktör Janne Wass såg Carpenter Brut på Tuska år 2015, och från albumet Trilogy som kom ut samma år spelades många spår denna gång också.
Gotik och synthig black metal
På lördagen hade schemat mer fokus på black metal, precis som på festivalen för två år sedan, men nu med fler inslag av andra genrer. Denna gång fanns det inte några politiskt kontroversiella band, som då Mayhem med sin våldsamma historia uppträdde 2024. Genren har i dagens läge flera i politisk mening progressiva band som representerar olika urfolk. Mawiza är ett av banden jag missade under veckoslutet, men i efterhand såg jag att medlemmarna från Mapuchefolket hade spännande masker och dräkter på sig. Och pluspoäng till festivalens arrangörer för avbokningen av nu-metal-bandet Ill Niño då det upptäcktes att de har turnerat i Ryssland på sistone.
En återkommande gäst på festivalen har varit engelsmannen Nick Holmes, som i år uppträdde både med det gotiska Paradise Lost och ”supergruppen” Bloodbath som spelar death metal. Holmes morrande röstläge kom mer fram under Bloodbaths konsert, där låtarna hade en speciell rebellisk attityd från det tidiga 2000-talet. Av dessa band var ändå Paradise Lost en fullträff; särskilt flera av de äldre fotograferna njöt av bandets angstiga sånger från olika epoker i det snart 40 år gamla bandets historia. Musiken hade åldrats som gott vin i detta fall.
Triptykon.
Precis som i fallet Nick Holmes har många metalband gemensamma medlemmar. En annan märkbar sak i metalvärlden är att nästan alla band har en hög uppskattning för genrers pionjärer. Ett exempel på det under denna festival var schweiziska Triptykon som spelade flera låtar av Celtic Frost, vars musik under 80-talet skapat en grund för death, black och doom metal.
Sångaren Tom Gabriel Warrior har varit med sedan Celtic Frosts början, och när de gamla låtarna spelades väcktes säkert minnen hos många i publiken som i högre eller lägre grad var bekant med Celtic Frosts historia. Medlemmarna i huvudakten Opeth, som gjort covers på Celtic Frost, syntes till i bakgrunden då “Circle of the Tyrants” spelades. Sen fanns det ett extatiskt fan i publiken som visade upp sin nyligen signerade Celtic Frost-skiva och som nonchalant drack öl från andras flaskor, vilket antagligen ledde till trubbel senare. Vanja Šlajh hörde till de bästa basisterna under festivalveckoslutet, hon spelade med vemod, tuffhet och precision.
Festivalens headliners Opeth och Accept är inte det första jag minns då jag tänker på festivalweekenden. Progressiva metalbandet Opeth hör ändå till mina gamla favoriter; första gången jag såg dem var i samma ishall år 2020. De verkade lite trötta under denna spelning och hade dessutom tekniska problem med sina gitarrer, vilket var lite synd med tanke på att de ibland spelar fullständiga showstoppers, som på Tuska 2024. Publiken var också helt besatt av att bandet nuförtiden har en finsk trummis, Waltteri Väyrynen, och hejade på honom som under en hockeymatch efter nästan varje låt trots att det är över fyra år sedan han joinade bandet.
Accept.
Accept från Tyskland har hållit på sedan 1971, dock med olika konstellationer. Det var ganska mycket fokus på show och pyroteknik och det blev lite mycket gubbrock för mig då gitarristerna och sångaren samlades för att göra en unison ”å hej o hå” à la gruvarbetargest. Det bör noteras att jag inte är bekant med bandets diskografi sedan tidigare, så kanske var det därför sångerna inte tilltalade mig så mycket. Den nyligen avlidne legenden Ozzy Osbournes långvariga gitarrist Zakk Wylde gjorde en mer övertygande spelning i genren klassisk heavy metal på fredagen. Hos honom fanns mer genuin publikkontakt och varierande sånger.
The Kovenant.
Sista bandet för denna upplaga av Hellsinki Metal Festival var melodiska och symfoniska The Kovenant från Norge. Bandet har haft paus i över 15 år, men har nyligen börjat turnera igen och ska snart släppa ett nytt album. Det är intressant att se hur mycket musikerna förändrats sedan bandets aktiva tid i början på 2000-talet; den cybergotiska klädseln har tonats ner och bandet ser mer ut som ett typiskt black metal-band. De gjorde ändå ett magnifikt framförande av klassikern Nexus Polaris som vann Spellemanspriset i Hardrock & Metal 1998. En stor betydelse för bandets sound innehar syntharna som Steinar Sverd Johnsen använder, i kombination med gitarriff i medeltempo skapas en enastående stämning.
Många av de ovan nämnda banden, men också musikdiskussioner med andra fotografer, har inspirerat mig att efter festivalen söka upp nya album att lyssna på och fler konserter att gå på, vilket är ett fint avtryck av denna festivalupplevelse. Särskilt The Kovenant-aktiga Arcturus och Paradise Lost har snurrat på repeat. Kontakten med de andra fotograferna hade upprätthållits efter två års paus. Jag tackar dem för trevlig gemenskap och umgänge. Inför framtiden hoppas jag att Hellsinki fortsätter bjuda på ett lika varierat utbud av metalkonserter, och att man sätter lite extra resurser på hygien. Hellsinki och Tuska skapar oförglömliga kulturupplevelser i Helsingfors som jag starkt rekommenderar att läsare som är ens lite nyfikna på metal bekantar sig med.
Hellsinki pågick 7 – 8 augusti 2026
