Sveriges Facesfestival kan man väl kalla Urkult, som i år firade 30-årsjubileum i natursköna, men leriga Näsåker.
Först till den som fixar vädret: riktigt så här mycket regn och följaktligen lervälling vill vi inte ha nästa år. Redan på väg mot festivalen Urkults 30-årsjubileum möttes vi av den värsta av hagelskurar som tycktes säga: Kom inte hit, åk inte längre! Men vädermotståndet började redan där, i bilen, det är nämligen bara att skratta åt eländet. Haha! Vi åker vart vi vill! Vill vi åka till den natursköna nipan kring den vindlande Ångermanälven för att möta musik från snart sagt hela världens utposter och dansa tills bena blir blå, stövlarna bruna och skallen … genomskinlig, så gör vi det. Trotsar naturens krafter genom att själva bli natur.
Hela karusellen inleddes av skitungen Åsa ”Shitkid” Söderqvist från grannorten Kramfors. Skönt avigt, knäppt och släpigt punkigt. Shitkid firar i år tioårsjubileum som artist, vilket både märktes och inte märktes. Det märktes i meningen att glädjen och – den nonchalanta – närvaron var påtaglig – en närvaro där det inte är några problem att lämna scenen för toalettbesök och inhämtande av alkoholhaltig dryck. Men å andra sidan kan man inte påstå att fröken Söderqvist har utvecklats särskilt mycket, varken som sångerska, gitarrist eller scenpersonlighet. Det kan tyckas rätt torftigt efter ett decennium som harvande artist, förvisso med ett väsentligt uppehåll. Således vederkvickande för stunden, men inte för en hel konsert. Den första dagens största upplevelse var istället brittiska duon Omega nebula, som efter klockan ett på natten mitt i ett spöregn skapade frenetisk dubstep med vänsterpolitisk nerv. Ett dröminbäddat glädjerus av peace, love and unity.
På fredagen var det sol och älvdopp för den hugade. Vädret svänger sannerligen kvickt i det fagra Näsåker, det har stått i stadgarna sedan 90-talet. Musikaliskt sett slog skånska Helt off in takten med sin rootsreggae av Peps Persson-typ, vars låtkatalog de också botaniserade uti. ”Ibland i hamsterhjulet kan man tro att det är livet. Men det är här bland tallarna vid älven. Det är det här som är livet”, mässade sångaren från scenen. En sympatisk tanke i en förvriden värld. Annat som sjöng i träden var rätt standardiserade rytmer från Balkan, Anatolien och Argentina, musik som inte riktigt tog ut svängarna. Ingen nämnd ingen glömd. Men det gör å andra sidan ingenting, bara att glida omkring på festivalområdet eller sitta på campingen i glada vänners sällskap är ändå mer än hälften av vad Urkult innebär och utgör. Själv träffade jag på flertalet folk som struntat i det faktum att festivalen var slutsåld men ändå åkt dit. Stämningen även utanför inhägnaderna var ändå på topp.
Själv gjorde jag gissningsvis mitt fjortonde Urkult under dessa trettio år av saronger, batik och tatueringar. Dessa alkoholinsvepta kulturyttringar, denna vackra illusion av frihet. Jag kan tycka att det stundvis finns en storvulen självgodhet från scenpresentatörernas sida där det exempelvis kunde heta att ”världen är fantastisk och kvällens band är fantastiska. Krama och älska alla”, eller ”30 år av medmänsklighet”. Det är en sorts godhetens troper av ”fred, kärlek och hopp” som ständigt tydligen måste uttryckas och uttalas. Slentrianartade lockrop från en av hippiekulturens sista utmarker. Men det riktigt vackra finns snarare i de manifesta handlingarna, i mötena, omfamningarna, dansen, i de gemensamma språken. Urkult är en plats för kollektiv utopism och alternativ kollektivism, en bra bit från den rådande samhällsmakten. Talande är att både Miljöpartiets Amanda Lind och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt närmast hör till inventarierna här, så också i år.
Under festivalens sista dag och kväll regerade de finska banden. Både Tuuletar och Värttinä gjorde kort sagt kanonspelningar. Sprudlande energi och ös! Det finns onekligen kopplingar mellan de två banden, den karelska sångtraditionen inte minst, så möjligen helt följdriktigt att de låg efter varandra i spelordningen. Först sittdansade jag till Tuuletars förinspelade rytmsektioner och mångfacetterade stämmor. Sött, svängigt och trivsamt. Värttinä har funnits sedan 1983 och själv har jag lyssnat på dem sedan tidigt 90-tal, men även om gruppen har bytt ut många medlemmar genom åren och omdanat sin musik så är det fortfarande ett suveränt liveband. Vokaltrion Susan Aho, Karoliina Kantelinen tillsammans med urmedlemmen och medgrundaren Mari Kaasinen är smittsamt spralliga, skönsjungande och förbluffande skickliga. I avslutande ”Seelinnikoi” – deras bästa låt? – fick de också med sig den lättflörtade urkultspubliken i refrängen; jag både dansade och fick tårar i ögonen.
Lördagskvällen bjöd även på musik från Benin (BIM), Togo (Nana Benz) och hur man nu ska beskriva Ganna & Laura Robles (från Ukraina respektive Peru). Mycket musik på Urkult tenderar av vara, med ett modernt begrepp ”generisk”, härrörd ur sin egen form, att man håller sig till ett säkert uttryck, en van genre, vilket jag vill hävda att de två förstnämnda gör. De sistnämnda med den livliga sångerskan Ganna försöker dock göra något annat, som festivalprogrammet säger skapar de en ”ljudvärld av ukrainska folktraditioner, jazzinfluerade arrangemang, elektroniska ljudlandskap, live-looping och rytmiska solopartier”. Det ni, det är i sanning eklektiskt. Vilket får mig att tänka på Fire! Orchestra, saxofonisten Mats Gustafssons stor(-fet, -grym, -frijazz, -groove-)band som skulle passa ypperligt på Urkult. Ett tips till er, kära festivalledning.
Värttinä.
Nämnda ledning hade den goda och nästan självklara smaken att bjuda in fioldrottningen och supervokalissan Sara Parkman, enligt sina egna ord ”uppvuxen på Urkult”, för att avsluta festivalen. Det är, som sig bör, stora gester, mycket kvinnlig energi, rå intensitet och Gamla testamentet. Men det vackraste, och mäktigaste, är ändå utandningsångan som svävar ur Parkmans mun som små moln efter varje strof. Detta, tillsammans med trampet som gungar igång på Stora scenens dansgolv redan innan Parkman säger att hon ska göra en gammal polska. Det är hjärtskärande manifestationer inte bara mot den sexgradiga temperaturen, och mot ösregnet som hela tiden hänger i vinden. Det är mot den springande tiden, det är mot den bleka döden. Mot mot. Mot, vidare, mot.
Foto: Johan Nyberg
Urkult arrangerades 30.7–1.8 i Näsåker, Sollefteå
