Köttätande, bluessjungande plantor, sadistiska rock’n’roll-tandläkare och drömmar om pastellfärgat förstadsliv är ingredienserna i Åbo Svenska Teaters kultföreställning Den lilla skräckaffären, som visar att musikal inte behöver vara glitter och glamour.
Åbo Svenska Teaters ensemble verkar ha roligt på scenen då de uppför kultmusikalen Den lilla skräckaffären. Den känslan smittar av sig på åskådaren på ett sätt som gör det svårt att värja sig för denna uppsättnings subversiva humor, skruvade karaktärer och medryckande musiknummer.
Allting började 1959 med en liten B-film inspelad på två dagar och en natt med en budget kring 30 000 dollar. Skräckkomedin The Little Shop of Horrors producerades och regisserades av kungen av B-filmer, Roger Corman, över julhelgen 1959.
Skräckkomedin förtäljde historien om Seymour (Jonathan Haze), en hunsad assistent i en blomaffär som finner ära och berömmelse då han kommer över en ovanlig, köttätande blomma som över en natt gör honom till kändis. Blomman börjar en dag tala och kräver: “Feed me!” – och får aptit för människokött. För att hålla blomman vid liv måste Seymour inleda en parallell karriär som mördare.
Från film till scen till film
Ett av filmens fans var musikalförfattaren Howard Ashman i New York. 1981 pitchade han idén om att göra en musikal av den till sin kreativa partner, kompositören Alan Menken. Ashman och Menken utvidgade den köttätande plantans roll till en mer aktiv aktör, för att göra det hela till ett slags satirisk moralpjäs med faustiska undertoner. Seymour ingår i musikalen ett djävulens kontrakt med krukväxten – som han döper till Audrey II, efter kollegan som han är förälskad i – och förbinder sig att fixa fram lik till blomman i utbyte mot de rikedomar och den berömmelse som den ger honom. Ashman och Menken skar med hård hand i persongalleriet och utvidgade både den kvinnliga huvudrollen och historiens romans, samt lade till en motown-sjungande grekisk kör. Filmen fick premiär off-Broadway och blev genast en succé.
Ett internationellt fenomen blev musikalen 1986, då Warner Bros. producerade en stjärnspäckad filmversion. Såpass spred sig Audrey II:s tentakler över världen att Åbo Svenska Teater satte upp föreställningen 1990.
Satiren funkar än
ÅST återskapar med Teemu Loikas sinnrika scenografi och Marjo Haapasalos kostymer ett sunkigt Skid Row från 60-talet. Det är inte bara en geografisk plats, utan också en mental sådan – en plats där framtidstron har hamrats ur invånarna av fattigdom och misär. Mitt sällskap konstaterar att 60-talets Skid Row allt mer börjar likna 2020-talets Finland: hopplösheten lägger sig som ett lock över befolkningen då välfärdsstaten urholkas och inkomstklyftorna ökar.
Tomas Jansson skriver i sin recension på Svenska Yle att tiden tematiskt har kört förbi musikalen: “Jag kunde nog klara mig utan en historia där Seymour föreställer sig motorcyklar och stjärnstatus för att som man kunna bli sedd, medan Audrey drömmer om en tradwife-tillvaro med vackert kök i en vacker förort där hon kan göra sin man lycklig.”
Jag tycker tvärtom att föreställningen i sin satir träffar lika rätt i det i det 80-tal som den skrevs i som det 2020-tal som den nu spelas i. Både under 80-talets Thatcher-Reagan-era och under dagens nyliberala, nyfascistiska världsordning blickas det bakåt mot ett mytiskt förflutet som betyder stereotypa könsroller och materialism, kanske motorcyklar och förortshus med vita staket. Att förebilden för många av dem som lever i hopplöshet i olika metaforiska skidrows är tradwife-tiktokare konservativa manfluerare som Andrew Tate är symptomatiskt.
Teaterchefen som väggblomma
Som Jansson skriver är det dock underhållning som Den lilla skräckaffären erbjuder i första hand, och samhällssatiren framträder snarast som en subtext som publiken själv kan, eller kan låta bli att, befatta sig med.
Ändå känns ÅST:s val av storuppsättning för hösten som ett medvetet val, både ideologiskt och konstnärligt. Där Svenska Teatern i Helsingfors publikmaxar med KAJ-lockbete och stormusikal riktad till en Sverigesvensk publik, sätter ÅST upp en subversiv kultmusikal med antikapitalistiska undertoner om en köttätande växt.
Något särskilt sympatiskt är det också med ÅST, då teaterchefen själv, Kira-Emmi Pohtokari, är den skådespelare som tillbringar större delen av föreställningen inuti den jättelika plantan som dockförare. Är det ett utslag för den ÅST-anda som man talar om i teaterkretsarna, och som utan tvekan förmedlas till publiken?
Som hand i handske
Regissören Emilia Nyman får ut det bästa av ensemblen. Julia Korander som Audrey II:s röst är makalös, Samuel Karlsson är utmärkt som den tafatta Seymour och den alltid glimrande Saga Sarkola imponerar än en gång – inte minst i sångpartierna – i rollen som original-Audrey. Peter Kanerva hotar dock ställvis att stjäla showen i sina festligt komiska (och ställvis skrämmande) biroller, i första hand som sadistisk, lustgasknarkande och läderklädd tandläkare. Jerry Wahlforss är som vanligt pålitlig i sin roll som Seymours chef. Nämnas bör också den festliga, proffsiga grekiska kören, bestående av Matilda Kruse samt de svenska förstärkningarna Amanda Lindgren och Johanna Kylberg, som hjälper till att hålla hög nivå på de musikaliska inslagen tillsammans med Tony Sikströms orkester.
Den här typen av uppsättningar sitter som hand i handske för ÅST. Med sina knappa resurser kan teatern inte tävla i glitter och glamour med större teaterhus – däremot har teatern under årens lopp visat att den ofta är som bäst då den tar ut svängarna i det mer okonventionella. I början av 2000-talet skördade den lagrar med The Rocky Horror Show. Den lilla skräckaffären förtjänar att bli en likadan succé. Visst är det underhållning, men det finns underhållning och så finns det underhållning.
Bonustrivia: sångtexterna är översatta av Ebbot Lundberg från The Soundtrack of Our Lives.
Foto Pette Rissanen
Åbo Svenska Teater: Den lilla skräckaffären. Manus & sångtexter: Howard Ashman. Musik: Alan Menken. Översättning: Joel Nordström (dialog), Ebbot Lundberg (sånger). Regi: Emilia Nyman. Koreografi: Jack Johansson. Scenografi: Teemu Loikas. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Ljuddesign: Jaakko Savela. Dockdesign: Heini Maaranen. Maskdesign: Sabina Segerström. Kapellmästare: Tony Sikström. På scenen: Samuel Karlsson, Sara Sarkola, Jerry Wahlforss, Julia Korander, Kira-Emmi Pohtokari, Peter Kanerva, Matilda Kruse, Amanda Lindgren, Johanna Kylberg, m.fl. Spelas till 31.12.2026.
