Åsa Simma har blivit känd för sitt arbete med scenkonst rotad i den samiska kulturen, bland annat genom ett verk som utgår från Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket. Nu har hon lämnat sitt uppdrag som chef för Giron Sámi Teáhter.
Åsa Simma är en hyllad och prisbelönt scenkonstnär, regissör och dramaturg. Under decennier har hon varit en ledande figur inom den samiska och internationella teatervärlden.
”Med förankring i den samiska kulturen och språket har Åsa Simma skapat utrymme för dekoloniala och urfolkscentrerade perspektiv. Hennes teaterverk, regiarbeten och föreläsningar har gett röst åt frågor om identitet, kulturarv och språklig rättvisa.”, skrev Stockholms universitet i samband med att Åsa Simma utnämndes till hedersdoktor där 2025.
Efter elva år som konstnärlig ledare för Samiska teatern, Giron Sámi Teáhter, i gruvstaden Kiruna hoppar hon av uppdraget. Ny Tid har träffat Åsa Simma för en pratstund om betydelsen av samisk scenkonst och om hur hon som nioårig jojkare upptäcktes av den finsk-samiska kulturikonen Nils-Aslak Valkeapää/Áillohaš.
Simma föddes 1963 i en nomadisk renägarfamilj och växte upp i den näst nordligaste samebyn, Lainiovuoma, på den svenska sidan av -Sápmi, nära den norska gränsen. Genom historien har många samebyar tvångsförflyttats, men Simmas sameby tillhör en av de få som än i dag får röra sig fritt över traditionella renbetesområden i Sverige och Norge.
Som liten var hon omgiven av språken samiska, finska och svenska och inte minst jojken. Hennes mamma och morfar var skickliga jojkare och lärde tidigt Simma traditionell samisk jojk, under en tid då jojken var förbjuden.
– Jag undrade varför de lär mig något jag inte får göra, men jag är tacksam för det i dag, säger Simma, som har mellanlandat i Stockholm efter att ha tillbringat större delen av sommaren på renbete i de nordnorska fjällen.
Vill förmedla samisk kultur
Det var alltså tack vare jojken hon ”upptäcktes” av den finsk-samiska multikonstnären och kulturpersonligheten Nils-Aslak Valkeapää (1943-2001), eller Áillohaš, som han också kallades.
– Han hade hört talas om den jojkande flickan och kontaktade mina föräldrar, som uppmuntrade mig att resa. Det ledde till en jätteturné i Finland och Norge på 70-talet. Vi gjorde bland annat dokumentära barnprogram på Yle som handlade om att väcka intresse för vilka vi är och vilka våra värderingar är.
Simmas liv som scenkonstnär stakades ut redan under den tiden.
– Den tidiga erfarenheten drog mig till att förmedla. För det är så jag ser på det. Jag säger inte ”stå på scen”, utan förmedla vår samiska kultur.
Simma kom sedan att som första icke-inuit studera teater på Tukaq teaterskola i Danmark, en scenskola för inuiter från Grönland. Det var under en period då den internationella urfolksrörelsen växte, och hon var mycket aktiv inom den globala urfolksrörelsen som tog fart på 1980-talet.
– Det hade mest varit politiska samarbeten fram tills dess, men under de här åren skvätte det över på kulturen och efter mig, under mina år på teaterskolan, kom de första internationella urfolksstudenterna dit från Kanada.
Efter teaterutbildningen blev Åsa Simma konstnärlig ledare för teatergruppen Dálvadis, en fri teatergrupp som bildades 1971 i Jokkmokk. Teatern har beskrivits som banbrytande. De spelade på samiska, budskapen var politiska och de turnerade i samiska områden i Norden och utanför. Ur denna teatergrupp föddes Giron Sámi Teáhter 1992.
Simma kom även att jobba med Nils-Aslak Valkeapää flera gånger under karriären. För att kunna göra det på ett bra sätt inledde hon tidigt ett samarbete med den finlandssvenska skådespelerskan Ida-Lotta Backman och ljus- och ljudkonstnären Ilkka Volanen, två personer som med tiden kom att bli hennes ”konstnärliga familj”, säger hon.
– De förstod det samiska.
Vändpunkt i karriären
Simmas scenkonstnärskap har varit banbrytande, gränssprängande och i ständig rörelse.
Innan sommaren lämnade hon alltså uppdraget som teaterchef för Giron Sámi Teáhter.
Det främsta skälet var teaterns osäkra framtid i gruvstaden Kiruna. Inte långt efter att kyrkan i Kiruna flyttades med pompa och ståt fick även den Samiska teatern besked om att den ligger i rivningsområdet för den utvidgade gruvan och att staden inte hade någon ny plats att erbjuda.
– Jag hade då 1,5 år kvar på mitt uppdrag och vi hade precis avslutat en fantastisk tid med föreställningen Sii bivde ándagassii – Ursäkten,, som fyllt kyrkor runtom i Sápmi och resten av Sverige, och jag kände att jag inte ville ägna resterande tid åt att bråka med gruvjätten LKAB, säger Simma.
Från början var Åsa Simma skådespelare. Vändpunkten kom i samband med en soloföreställning 1998, som kom att bli vad som kan beskrivas som både toppen och slutet på hennes skådespelarkarriär: en konsert med en mongolisk röstkonstnär, Sainkho Namtcylak.
– Det var makalöst. Hon stod helt stilla och sjöng medan svetten lackade. Hon var fantastisk med rösten och kunde göra enorma ljud. Hon kunde få fåglarna in i sin strupe. När jag såg henne tänkte jag att hon måste komma och jobba med oss.
Det resulterade i att Simma gjorde sin första soloföreställning. Hon beskriver det som en visuell röstkonsert som turnerade i Finland, Sverige och Norge.
– Det blev en banbrytande avantgardistisk föreställning, lite crazy, besläktad med jojken, vilket är en konstform i sig – och samerna gillade det.
Efteråt kände hon att hon var färdig som skådespelare.
– Då sade jag: aldrig mer på scen. Det här är ett jobb för galningar. Det var ett så detaljerat arbete, fysiskt och med rösten och det krävde så otroligt mycket. Jag var tvungen att fasta ett dygn innan varje föreställning för att klara av det och jag isolerade mig helt från omvärlden för att uppnå den koncentration som krävdes för att få den kvalitet som vi var ute efter.
Tårarna trängde fram
Och så blev det. Inte förrän 25 år senare, under tiden som konstnärlig ledare på Samiska teatern, blev hon ombedd att komma tillbaka upp på scenen igen. Detta i den uppmärksammade föreställningen Sii bivde ándagassii – Ursäkten, ett sceniskt verk baserat på den högmässa under vilken dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén framförde Svenska Kyrkans ursäkt till det samiska folket för de övergrepp och kränkningar som kyrkan begått genom historien och som har skadat det samiska folket. Ursäkten för Svenska kyrkans delaktighet i koloniseringen av det samiska folket framfördes för första gången i Uppsala domkyrka i november 2021.
– Jag hade inte varit så intresserad av kyrkans arbete med sanningskommissionen, men när jag väl tog mod till mig att lyssna igenom hela högmässan i efterhand fick det tårarna att tränga fram. Alla övergrepp listades så i detalj, allt som orsakat stora trauman hos det samiska folket fanns med.
– Då tänkte jag att om jag blir så emotionellt berörd, måste det ju kunna bli bra teater.
Under tiden på den Samiska teatern handlade det om att stärka och flytta fram gränserna för den samiska teaterns position och utveckla den samiska kultursektorn. Samiska institutioner förankrade i samiska värderingar stod då i fokus för Simma.
Andlighet och utmaningar
Att okunskapen om det samiska är så utbredd i Sverige menar Simma kan vara både en nackdel och fördel.
– Nackdelen är när man diskuterar med kulturdepartementet, Kulturrådet eller kommuntjänstemän om finansiering och de inte har kunskap om eller förstår det samiska. Vid ett tillfälle hade vi ett möte som varade en timme och tjänstemannen inleder med frågan ”Varför får man inte säga lapp?” Helt plötsligt hade vi pratat 40 minuter, tills jag sade, ”Du vet inte ens varför vi är här”.
Eftersom kunskapen om det samiska är ringa i Sverige lockas dock publiken av konst som handlar om detta ämne.
– Vi skapar ett enormt intresse och väcker hungern hos den icke-samiska publiken.
Hon säger att ju mer Samiska teatern har producerat och spelat föreställningar, desto större har publiken som besökt föreställningarna blivit för varje år. Inte minst gällde det Ursäkten som spelades upp i kyrkor runtom i landet.
Hon beskriver en lyckad uppsättning föreställningar, men efter det upplevde hon att det var dags att ta en paus.
– Det är bäst att stiga av när man har väldigt fina minnen med sig. Det var dock otroligt svårt att få materialet och det laddade kyrkorummet att passa ihop. Vår andlighet är ganska enkel. Du behöver inte komma till kyrkan varje söndag, utan den samiska andligheten finns i naturen, vilket vi som är födda i kulturen förstår.
För Simma är andlighet kopplat till hennes uppdrag här på jorden. Och det svåra – motstånd, rädslor, depressioner – som vi alla går igenom.
– När jag som människa känner att jag möter ett motstånd, att det blir svårt och förvirrat, då tar jag till andligheten och får läkning från naturen.
Hon beskriver sin konstnärliga gärning som att gång på gång gå tillbaka till teaterns rötter.
– Urteatern är ritualerna. När man deltar i en ritual så vet man att den görs med en riktning. Det har drivit mig väldigt mycket i tron om att det är teaterns rötter, säger hon.
– Vårt folk kan kommunicera på flera nivåer, inte bara genom tal och dräkt. Att ta del av en teaterföreställning har för mig inget med recensioner och kritik att göra. Det handlar istället om att försöka nå det omedvetna och greppa det osynliga.
Enligt Åsa Simma är en konstnärs jobb just detta, att göra det osynliga synligt.
Hon menar också att upphovsrätt bygger på tradition och att allt är till låns.
– Upphovet till ett kreativt verk kommer ur en idé och det som har inspirerat dig. Det har varit min drivkraft. Jag äger inte det som kommer till mig, utan det är på tillfälligt besök, medan jag har ett uppdrag.
Kulturkraft och utveckling
Under tiden på Samiska teatern handlade det om att stärka och flytta fram gränserna för den samiska teaterns position och utveckla den samiska kultursektorn. Samiska institutioner förankrade i samiska värderingar stod då i fokus för Simma.
Hon drev också frågan om att ge Sverige en samisk nationalscen, vilket skulle säkra långsiktig finansiering.
– Hade vi lyckats med det uppdraget så hade inte Kiruna kommun kunnat flytta på oss så lättvindigt utan att erbjuda en alternativ plats att vara på.
Varför behövs en samisk teater och samisk scenkonst?
– Det behövs samiska institutioner med kulturkraft, både för att vårt eget folk och vår personal ska kunna utvecklas.
Under åren på Giron Sámi Teáhter samarbetade Simma med pedagoger och många av skådespelarna har utbildats under arbetet med föreställningarna. Det vore synd att förlora dessa talanger till svenska teatrar, menar Simma. Hon menar också att det är en samisk teaters skyldighet att göra scenkonst av de litterära verk som skapas i den samiska kulturen.
– Det är väldigt lite som skapas och översätts och det är vår skyldighet att omsätta det till scenkonst. Och vi har varit ganska bra på det.
Ett fritt rum
Hon beskriver också den Samiska teatern som ett vidsynt och kreativt rum där det finns stor tolerans hos de anställda.
– Jag har aldrig mött en homofob person på Samiska teatern exempelvis. Och vi har haft folk som hjälpt till med psykisk ohälsa. Det är helt enkelt ett fritt rum med känsliga öron och ett stort hjärta.
Redan när hon började på teatern sade Simma alltid: ”Ni tror att jag är teaterchef, men jag är socialarbetare.”
– Jag ser att det samiska samhället behöver en enorm utveckling. Det är så mycket som har hänt i modern tid och som håller på att falla bort. Jag tror att vårt arbete med det kreativa kan ha en läkande effekt.
Vad ska du göra härnäst?
Åsa Simma säger att hon lyssnar inåt.
– Det har kommit tydligt i mina drömmar att jag ska vidare på något annat sätt. Men jag vet inte hur. Jag har mina trollpackor som jag pratar med.
Under tiden samarbetar hon med Samiska filmförbundet och har också ett långfilmsmanus att bearbeta.
När jag frågar om vi kommer att få se en föreställning om Åsa Simma skrattar hon och tar fram en anteckningsbok ur väskan.
–Det här är mina Greatest hits. Alla föredrag jag har gjort – det som gick bra, det som var klokt – allt är samlat här.
Foto: Privat
