Varje sommar har jag nöjet att på mitt utedass i Dragsfjärd om och om igen läsa denna vers av den fantastiske Lennart Hellsing:
Syrenen kom med turkarna till Wien/ till glädje för oss människor och bin./ Kring alla torp och stugor nu den bär/den sekelskiftesdoft som vi har kär./ En sörgårdsdoft som Astrid Lindgren minns,/ Kort sagt det allra svenskaste som finns.
Genialiskt perspektivöppnande i sin lågmälda ironi. Ett inlägg av – dessvärre – kontinuerlig aktualitet.
Nu läser inte Sannfinländare vare sig Hellsing eller Lindgren. Sverigedemokraten Richard Jomshof gör det kanske. Han registrerades nyligen på den politiska richterskalan när han kallade Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg quisling på grund av dennes, och socialdemokratins, påstått liberala attityder till invandringen.
Jomshofs signalord är ”muslim”. Han kan efter valet vara minister. På DN:s fråga vilket budskap han har till fredligt levande muslimer lyder svaret: ”De kan ju sluta vara muslimer för det första.”
Partiet finns med i Ulf Kristerssons ”lag”. Inte för att Kristersson inte vet vad han gör. Cynismen ligger i att han vet.
Quisling är ett laddat ord, inte bara i Norge. Tyngre anklagelser än landsförräderi finns inte. Nu har termen klivit in i politiken. Det är ingen slump, men mera om det nedan.
Jomshof gav S-ledaren Magdalena Andersson samma epitet – med denna argumentering:
”Även Magdalena Andersson är en quisling. De kryper ju alla för islamisterna, vars mål är att ta vår demokrati och vårt land ifrån oss.”
SD och Sannfinländarna laddar kontinuerligt debatten med rasistiska uttryck.
Statsminister Kristersson säger pliktskyldigast ”så säger man bara inte”. Sedan fortsätter han leda Tidökaravanen vidare mot valet – med SD som fjärde hjul.
Liberalernas ordförande Simona Mohamsson har för sin del kramat in Sverigedemokraterna i ”laget”. Liberalismen har stackarn vräkt överbord. I panisk skräck för att utplånas som parti utplånar hon partiets identitet.
SD:s broderparti i Petteri Orpos regering fortsätter den retorik som skulle motas med det famösa rasismmeddelandet från 2023, då som nu ett värdelöst dokument.
Mera av liknande dynga: Sannfinländarnas Mauri Peltokangas slog nyligen in på den Jomshofska vägen i ett inlägg på Facebook där han varnade för att SDP efter valet kan ”tillsätta sin egen kvotmuslim som minister om de vinner valet.”
Han avsåg, även om han naturligtvis förnekar det, Nasima Razmyar som har flytt undan talibaner i Afghanistan.
För Peltokangas är ordet muslim den symboliska murbräckan, i kombination med ordet invasion.
Ärkecynikern i finländsk politik Jani Mäkelä, gruppordförande i riksdagen, försvarar Peltokangas med att ingen har brutit benet. Trumpism på finska.
Mäkelä undrar varför man inte skulle få diskutera frågan. En tröstlöst bekant retorik.
Den sannfinländska retoriken är så mycket mera än bara ord.
Borgerligheten i Sverige, Finland, Tyskland, Storbritannien etc duckar. De vågar inte ta fajten med nationalextremismen. Gömmer sig bakom ansvaret för ekonomin, matthörnet där man sopar in rasismen tillsammans med vidgade samhällsklyftor (i sig ett samlingspartistiskt mål).
Och vad gör socialdemokratin? Kopierar de nationalistiskt insnöade extrempartierna. Sticker huvudet i buskar där borgerligheten redan leker extremnationalister.
Det undandrar sig min bedömning varför Moderaterna och Samlingspartiet vägrar se var vi hamnar om vi bygger våra länder på det mörker som följer på nationalextremismen:
Nej till klimatåtgärder. Nej till allt främmande. Nej till mångfald. Nej till höjd blick. Nej till argumentation baserad på vetenskap. Nej till den kraft som springer ur det oväntade när människor, oberoende av hudfärg, religion etc tillåts mötas på jämlik basis.
Det finns naturligtvis en förklaring. Sannfinländarna sprider mörker för att de vet att det appellerar till cirka 20 procent av väljarkåren.
Men övriga partier borde kunna räkna ut att det återstår 80 procent. Och dra enda möjliga slutsats: Att vi bygger framtiden på ambition. Där finns inte rum för ängslighet byggd på rädsla för det främmande.
Vad vi ser i Sverige och Finland inför och efter våra nationella val inom en tidsrymd på cirka sex månader är ett vägval av gigantisk betydelse. Vill den moderata borgerligheten se mörkret i den extremnationalistiska människosynen?
Är Moderaternas Ulf Kristersson modig nog att välja samarbete med socialdemokraterna framför SD-politikens mörker och brist på nationella ambitioner?
Historien dömer Moderaterna hårt om Kristersson ges chansen att tilldela SD centrala departement vad gäller migrationsfrågor och hithörande sektorer.
SD har ju inte stuckit under stol med att man som regeringsparti ämnar föra ännu radikalare politik – med målet att stänga gränserna och fortsätta att deportera etablerade och integrerade personer som gjort ”misstaget” att födas i ett annat land.
Svenska partier skrävlar tvärtom i kör med att man har Europas lägsta invandring.
Partibrodern Orpo verkar vara lika beredd att sälja ut Finland till en sannfinländsk politik som devalverar människovärdet.
Minister Wille Rydmans försök till kupp kring STEA-pengarna illustrerar med oönskvärd tydlighet var vi hamnar om Sannf ges möjlighet att radera tredje sektorn per dåligt dold politisk styrning med identitetspolitiska element.
Den moderata borgerligheten måste inse att extremnationalismen representerar en huvudet-i-busken-mentalitet som raserar vad vi byggt upp under decennier.
Den sannfinländska retoriken är så mycket mera än bara ord. Den ska urholka det nordiska urberget.
I praktiken borde de vara uträknade. Men den moderata borgerligheten behöver dem i sin civilisatoriska vilsenhet.
Ingenting tyder på att vare sig Kristersson eller Orpo inser vidden av de misstag man begått. Man fortsätter på den inslagna vägen av gigantisk cynism.
Det är legitimt att eftersträva makt. Men det finns gränser. Gränser för vad uppställda mål – Finland på rätt bog (”Suomi kuntoon”) – kan motivera.
Inser Orpo inte det – och ingenting tyder på det – är det vår sak som väljare att visa honom på porten. Deportera honom – politiskt.
