I senaste numret av Bamse sätts Småköpings demokrati i gungning. När en meteorit faller ner utanför staden ser den opportunistiske Reinard sin chans. I maskopi med Krösus låtsas han kunna kommunicera med stenen och erbjuder missnöjda invånare tröst, enkla svar och löften om bättre tider. Snart vallfärdar väljarna till hans bisarra kampanjmöten medan den sittande borgmästaren hjälplöst ser på. Först när Bamse och hans vänner avslöjar bluffen återställs ordningen.
Därefter får Småköpings skolelever välja elevrådsrepresentant. Här går det betydligt bättre. Trots mutor, valfusk och populistiska lockbeten från andra kandidater väljer barnen den förnuftige Kurra. Till skillnad från de vuxna behöver de ingen Bamse som räddar demokratin för dem.
I Bamses värld är reglerna tydliga, likaså brotten mot dem. I vuxenvärldens sandlåda är det betydligt rörigare. Reglerna är fler, motsägelsefulla och öppna för tolkning. Men en regel framträder allt tydligare: den som har makten kan också tänja på reglerna.
Det gäller både internationellt och nationellt. Idén om gemensamma regelverk och institutionella ramar har försvagats dramatiskt. I stormaktspolitiken syns det i sin brutalaste form. Rysslands invasion av Ukraina, förödelsen i Gaza och USA:s bombningar av Iran visar med blodig tydlighet hur snabbt folkrätt och internationella institutioner kan skjutas åt sidan.
Man kan med fog invända att talet om en ”regelbaserad världsordning” alltid innehållit ett betydande mått av hyckleri. Reglerna har aldrig tillämpats lika för alla, och stormakter har knappast tidigare varit främmande för att bryta mot dem. Men något har ändå förändrats.
När USA och Storbritannien ledde en invasion av Irak 2003 försökte de åtminstone konstruera ett sken av legitimitet. De diktade ihop lögner om massförstörelsevapen och bemödade sig om att övertyga människor om att invasionen kunde förenas med någon form av internationell rätt och moral. Det gjorde inte invasionen mindre olaglig eller katastrofal. Det sade ändå något om den politiska ordningen. Makten ansåg sig fortfarande behöva legitimera sig. I dag är själva demonstrationen av makt allt oftare en del av budskapet. Makten får tala för sig själv. Det är inte bara ett regelbrott utan en politisk stil: att visa att man kan göra något därför att ingen förmår hindra en.
Också i Finland har sättet att bedriva politik förändrats. Orpos regering har med bulldozer kört över mycket av den konsensus- och förhandlingstradition som länge präglat ett litet nordiskt land. Socialskyddet har skurits ned, fackföreningarnas ställning försvagats och medborgarorganisationer har fått se sina verksamhetsförutsättningar krympa. Beskattningen har samtidigt lättats för dem som har mest, medan barnfamiljer och människor med små inkomster fått bära en betydande del av anpassningen. De utlovade jobben har uteblivit och arbetslösheten har stigit. Barnfattigdomen har ökat. Det centrala är ändå inte bara innehållet i politiken, utan också förhållandet till makt och ansvar.
När konsekvenserna blir andra än de utlovade fortsätter regeringen i stort sett som förut. Ödmjukheten inför resultatet är påfallande liten. Själva valvinsten har tolkats som ett mandat att driva igenom så mycket som möjligt så länge den parlamentariska matematiken tillåter det.
Därför är SFP nyfunna tal om ”socialt ansvar” både välkommet och märkligt. Det är bra om partiet anser att nästa regering måste ändra kurs. Ett trovärdigt kursbyte kräver också att man erkänner sitt eget ansvar för den kurs man varit med om att sätta. Det går inte riktigt att först sitta vid ratten och därefter förvånat konstatera att bulldozern kört åt fel håll.
Det handlar om något större än enskilda reformer. Finland har byggt mycket av sin politiska styrka på föreställningen att stora samhällsförändringar bör förhandlas fram och att också vinnaren måste ta hänsyn till förloraren. Arbetsmarknadens parter, oppositionen, medborgarsamhället och olika delar av landet har haft institutioner genom vilka konflikter kunnat hanteras.
Den modellen har naturligtvis innehållit spänningar. Men i ett litet land är kompromissen också en form av samhällelig självbevarelsedrift. Om varje tillfällig majoritet använder sin makt till det yttersta blir följden lätt att nästa majoritet gör samma sak åt andra hållet. Till slut återstår bara misstroendet.
Nästa regering kommer att ha ett betydande arbete framför sig. De värsta misstagen måste korrigeras, men förtroende återställs inte enbart genom att vrida tillbaka några budgetbeslut. Människor som upplever sig ha blivit överkörda måste få se att deras röst faktiskt spelar roll. Det vore värdefullt om regering och opposition kunde enas om åtminstone någon stor gemensam uppgift. Ett nationellt program för att avskaffa barnfattigdomen vore en sådan. Finland är trots allt betydligt rikare i dag än när välfärdsstaten började byggas. Frågan är inte om vi har råd, utan vad vi väljer att prioritera.
Min dotter förstår fortfarande inte hur någon kan rösta på Reinard. Kanske är det en nyttig utgångspunkt. Demokratin fungerar nämligen bara så länge tillräckligt många vägrar acceptera att lurendrejeriet, bulldozern och den starkes rätt är politikens naturlagar. Och till skillnad från i Småköping kommer ingen Bamse att dyka upp och ordna saken för oss.
