Mio Lindman lyfter fram fem höjdpunkter under Espoo Ciné, en filmfestival som blivit allt ambitiösare med åren.
- Bogancloch
I en kort intervju med Ny Tid sa filmfestivalen Espoo Cinés verksamhetsledare Tytti Rantanen att festivalen i år har velat skapa möten mellan flera olika konstarter. Den nya satsningen Cinéstesia som har just sådana element sjösattes med både filmvisningar och seminarier. Gäster var kuratorn Erika Balsom och konstnärerna Ben Rivers och Nour Ouayda. Filmer av de senare visades, liksom också ett par spännande helheter som bestod av arkivmaterial med inriktning på filmexperiment och materialitet.
Ben Rivers är bekant för mig genom den underbara kortfilmen Now, At Last! (2018) som spjuveraktigt vill få oss att vila i en sengångares tidsuppfattning. Trots en hektisk vecka tog jag mig tid att se Bogancloch (2024) en dokumentär där Rivers redan för andra gången följer enslingen Jake Williams och hans liv i civilisationens marginaler i Skottland, i Clashindarroch-skogen. I kontemplativa scener frammanar Rivers genom sin 16 mm-filmkamera tillvarons och naturens skönhet med en målares (mestadels) svartvita palett.
Efteråt berättar Rivers om sin hybridteknik, avsikten var inte att stanna i någon dokumenterande realism utan han ville få tittaren att stanna upp inför livets egenart och den gåtfullhet som finns för den som vill öppna sig för det. I en sublim scen besöker Williams av någon anledning en skola. För eleverna försöker han åskådliggöra hur solsystemet ser ut. Det som följer är en koreografisk scen som omedelbart påminner mig om Béla Tarr. Boganclock är en märkvärdig film där olika infall och experiment får det hela att, till slut, bokstavligen lätta från marken.
- Meine Frau weint
Som vanligt bjuder festivalen på en mängd samtida europeisk film. I år hade jag turen att se flera pärlor och något bottennapp behövde jag inte utsättas för denna gång. På tal om gåtfullheten i Bogancloch såg jag en film som också vilar i det icke-förklarade, men som på ett helt annat sätt än hos Ben Rivers bjuder in till djupare reflektion. Det är frågan om Angela Schanelec och hennes Meine Frau weint. Schanelec har gjort sig känd just för sina stilrena experiment, där hon skalar bort mycket av det som vanligtvis kännetecknar en spelfilm, som drivande handling och fylliga karaktärer. I sin senaste film finns det mer dialog än man är van vid hos Schanelec. Först hör vi en byggarbetare, Thomas (Vladimir Vulević) , tala med två kvinnor inne på ett kontor. Han väntar, han är rastlös, han försöker få tag på sin fru Clara (Agathe Bonitzer) men hon svarar inte i telefon. Mer eller mindre banalt prat flyter fram, men under det tycks finnas något annat. Senare i filmen förstår vi att Clara varit med om något. Det banala chit-chattet övergår i scener där allt hänger på orden, berättandet är allvarligt och innerligt.
Schanelec bygger allt kring dissonanser, kring hur skådespelarna uttalar replikerna (ofta med en viss brytning), och kring hur omgivningen skapas, oavsett om det är ett ganska naket kontor eller en grönskande plats i Berlin. En dansscen med Leonard Cohens “Lover, lover, lover” i bakgrunden visar sig vara märkligt förslösande – för om den här filmen handlar om något är det just det oförlösta, oron, och försöken att nå fram till andra, hur styltigt det än kan vara. Och filmens främmandegörande metod gör på något sätt detta än mer akut. Det är som att vi som åskådare precis liksom karaktärerna (och skådespelarna!) smakar på orden som uttalas, och innebörden dallrar mellan oss alla. Som recensenten i TAZ skriver: det enkla och genuina i replikerna är förbluffande. Det är därför som den där dansscenen blir så drabbande: från språket i munnen, mellan människor, som oförutsägbara avtryck, till den dansande kroppens hängivelse och utomsighet. Det finns en annan liknande scen också, som nästan får mig att brista ut i skratt eftersom den är så oväntad, men den tänker jag inte avslöja här. Ni får se själva. Schanelec är inte direkt känd som någon som odlar humor i sina filmer, men kanske något glimmar till här?
- La belle année
Två syskon dödsstädar i ett hus i Frankrike. Deras pappa har gått bort, nu återstår ett hus proppfullt med prylar, skrot och obetalda räkningar. Det här är utgångspunkten i svensk-franska Angelica Ruffiers dokumentär / hybridfilm La belle année (Det vackra året). Vi blir snabbt varse att pappan har varit en aggressiv och svår människa. Detta får vi veta på små, varligt hanterade vis (en hemvideo exempelvis). Detta understryks inte, men genljuder i hela filmen. Det framgår att syskonen tillsammans med sin mamma flyttade bort, till Sverige, och att pappan blev kvar i sitt hus. Gräset växer högt utanför och vi ser syskonen stå med en trimmer. Brodern tänker sig lära sin syster hur man ska gå till väga. “Man borde slå med lie, kanske det finns en sådan i farfars skjul….”, säger hon lite skämtsamt, ändå på allvar. Det här enkla utbytet blixtbelyser närheten mellan syskon och en bottenlös tyngd som vilar över situationen. (Javisst associerar jag till Jarmuschs Father Mother Brother Sister och den vackra sista episoden!)
Angelica rotar bland sina grejer och hittar sina gamla dagböcker. Hon förvånas över hur hon sida och sida ner tecknat ned sina heta känslor för franskalärarinnan i gymnasiet, vars röda läppar och mjuka stämma trollband Angelica. Nu börjar dokumentären ta ut svängarna, den frammanar förälskelsen, drömmarna, de irrande bilderna som tonåringen målar upp. En del kritiker har klagat på att filmen här splittras i två lite märkligt ihopsatta delar. Själv är jag av helt motsatt åsikt. Det är så här vi begriper den unga Angelicas situation, men sidledes. Skuggan av pappan dröjer filmen inte vid, utan här ser vi istället det hopp och det ljus som tonåringen behövde.
Inte minst slutet är oerhört rörande, den vuxna Angelica far iväg för att träffa sin gamla lärare i ett möte som präglas av trevande försök att förstå vem den andra varit och vem hon är nu. La belle année är en ovanlig film, den närmar sig sitt ämne med ömhet och försonlighet och får nog alla som ser den att ställa sig frågor om sitt eget liv. Ruffier var gäst under festivalen, men dessvärre missade jag den paneldiskussion som hon deltog i.
- Le journal d’une femme de chambre + Enjoy Your Stay
Visst fanns det andra höjdpunkter också under Espoo Ciné. Jag ser två filmer som närmar sig den europeiska arbetsmarknadens gråzoner som vetter mot det moderna slaveriet. Le journal d’une femme de chambre (regi: Radu Jude) skildrar hur en rumänsk hushållerska (eller piga, kunde man väl säga) passar upp en fransk familj. Mamman i familjen uppmanar henne att gå med i universitetets teatergrupp där hon är med och spelar Mirabeaus pjäs med samma namn som filmen har. Det här blir ett nattsvart hopkok där humorn gör allt bara värre (på ett bra sätt). Trots att filmen badar i överdrifter träffar giftpilarna rätt och ingen människa går säker. I Enjoy Your Stay (regi: Honeylyn Joy Alipio och Dominik Locher) pressas städerskor från Filippinerna att arbeta för dålig lön under förhållanden som blir bara mer och mer vidriga i en schweizisk turistby. Utpressningen och skuldlogiken är brutal och här gestaltas kapitalismens beroenderelationer i deras mest nakna former som också påminner oss om de globala maktförhållanden vi så gärna trollar bort ur vårt medvetande. Enjoy Your Stay är precis som den tidigare nämnda filmen inte en övning i subtilitet utan här kör man hårt hela vägen, men utan att förlora markkontakt. Den dramatiska bågen byggs liksom i Radu Judes film kring en mamma som önskar det bästa för sitt barn, men i ingendera av filmerna sentimentaliseras moderskärleken. Det är hårda bud och krass verklighet, där drömmen om något annorlunda blir allt dimmigare.
- Tristan Forever
Om vi fortsätter på Schweiz-tråden överraskades jag av hybridfilmen Tristan Forever (regi: Loran Bonnardot, Tobias Nölle). Jag kastade mig ner i biofåtöljen utan några större förväntningar och under de första tio minuterna ångrade jag mitt val; det här ser ju ut som en billig National Geographics-produktion, tänkte jag. Vi får nämligen se Loran Bonnardot på en fraktfartyg, han är på väg till en av öarna på detta klot som ligger mest isolerad. Loran har besökt Tristan da Cunha (2800 kilometer från Kapstaden, c:a 230 invånare) i många år och nu vill han bosätta sig permanent där. Som läkare vill han inte arbeta efter att ha jobbat med Läkare utan gränser runtom i världen (och traumatiserats?) så han hittar ett kneg i butiken. Han verkar hoppas på lugn och ro, en tillvaro utan omvärldens ondska och svårigheter.
Där jag i början reste ragg och tänkte att fan också, här exotiseras ö-samhällen av gammal vana, fick jag under filmen lov att revidera mitt intryck. I början ser vi ön med Lorans förhoppningsfulla blick, sedan gradvis får vi syn på skevheten i hans förhållningssätt. Det är inte så lätt att en plats, att stå ut med isoleringen, att möta motgångar. Till slut blir det här en bitterljuv beskrivning av drömmar om öar och om de speciella förhållanden som råder på dem. Journalklippen från andra världskriget, med invånare som flydde till Storbritannien för att sedan återvända till ön som i varje fall inte styrs av penningens övermakt, är kongeniala.
För mig som vuxit upp i ett skärgårdssamhälle som är betydligt mindre isolerat än Tristan bjuder filmen ändå på många påminnelser om vad det betyder att bo på en ö som kan kännas som en boning ytterst i havet.
Foto: La belle année
Espoo Ciné pågick 21-30.8 2026.
