“Kan man gå på Flow i år utan att stödja folkmord? Vad är det egentligen som förändrats?”
“En dysfunktionell kult!” “Fattigmans Coachella, men så får man inte ens vara fattig när biljetten kostar nästan 300!” “Nåja, åtminstone så brukar artistutbudet vara riktigt bra…” “Men det bästa händer ändå utanför festivalen!”
Mina anonyma vänner och bekantas utlåtanden är inte särskilt nådiga då jag passar på att göra en liten online-gallup på vägen till årets Flow-festival. Även om jag själv senast i min recension av Kneecaps spelning i somras optimistiskt förkunnade att förra årets Flow Strike-bojkottkampanj lett till seger och haft avsedd effekt så måste jag också erkänna att jag drabbas av vissa dubier då jag lusläser kampanjens och festivalens gemensamma pressmeddelande på nytt i jakt på något mer konkret än flummiga löften för framtiden.
Då jag anländer till festivalområdet på fredag eftermiddag är stämningen ändå stimmig och glad, få av de besökare som själva haft råd med, eller på något annat sätt trixat till sig, ett armband tycks vilja distrahera sig med obekväma tankar om oetiska techjätte-sponsorer eller israeliska investeringsbolag. Och för den som oroar sig över plånboken finns det beprövade sätt att dryga ut festivalbudgeten:
– Hur ligger det i dagens läge? Får man 15 euro för att returnera en tom skumpaflaska?, frågar min kompis.
Själv noterar jag att den stora och framträdande Youtube-loggan som hängde över festivalområdet senast jag besökte festivalen för två år sen lyser med sin frånvaro. Google, en av de ofräscha samarbeten som också utpekades av Flow Strike-kampanjen, närvarar på ett mer diskret sätt genom en liten panel om “AI och kreativitet” undangömd i Tiivistämö.
Masterminttu, eller Minttu Vesala, arrangerade modeshow i samarbete med designern kboy.
Fredagen, då festivalfolket ännu är fräscht och utvilat, är den dag man besöker Flow-festivalen för att se och bli sedd, och visa upp sin snyggaste säsongsmässiga outfit för en sista gång innan höstvindarna blåser in och tar med sig den flyktiga finska sommaren. I år domineras estetiken av det slagkraftiga och karakteristiska visuella uttryck som fredagkvällens huvudakt, svenska Zara Larsson, så effektivt lanserat i samband med sitt färska album Midnight Sun. Det är pasteller, glitter, blom- och fjärilstryck så långt ögat kan nå, åtminstone tills man hittar in till de mer avskilda elektroniskt betonade scenerna som Front Yard eller Back Yard där svarta crop tops och solglasögon oavsett tid på dygnet fortfarande dominerar.
Den lugnare eftermiddagsstämningen ger mig chansen att slå mig i samspråk med några festivalbesökare i väntan på att musikprogrammet inleds. Jag frågar den rullstolsburne Aku hur han tycker att festivalen lyckats med tillgängligheten i år.
– Bättre än förra året! Då var det mer lådor och skräp som av någon anledning blivit liggande på vägen mellan porten och huvudscenen. Nu är vägen rakare och mer framkomlig!
Taina som håller på att manövrera sitt elektrifierade ekipage mot den upphöjda rullstolsplattformen i publikens mitt inför nästa spelning är delvis av annan åsikt:
– De tillgängliga publikplatserna är sämre placerade än på andra festivaler jag besökt i sommar, som till exempel Qstock i Uleåborg. De ligger onödigt långt från scenen och är ändå svåra att ta sig fram till, säger hon.
Jag hinner också pejla stämningen med ordningspersonalen. De två väktarna som föredrar att vara anonyma med hänvisning till sin arbetsroll säger ändå ingenting kontroversiellt, tvärtom är deras utlåtande om Flow-festivalen som arbetsplats nästan ordagrant vad jag förväntat mig:
– Den lugnaste festivalen att jobba på som väktare på är ju Tuska, men inte kommer Flow långt efter heller. Festivaler dit människor kommer främst av intresse för musiken är allmänt taget alltid lugnare än festivaler där utbudet består av “radiomusik” och dit folk främst kommer för att festa, säger den ene väktaren och får medhåll av sin kollega.
Ibes scenshow innehöll bland annat en massiv gonggong och bolmande sjok teaterrök.
Fredagens första artist för mig blir den finske rapparen Ibe, som intar huvudscenen klockan 18:15. Ibe har tampats med problem med sin mentala hälsa, som han öppet diskuterat och behandlat i sin musik, och som också tvingat honom att ta långa pauser från musicerande och uppträdande. För mig är han en relativt ny bekantskap, men det är lätt att se varför intresset för honom inte falnat trots hans oregelbundna närvaro i rampljuset. På scenen påminner han vagt om Heath Ledgers Joker i sin vita kostym och spöklikt bleka makeup. De tjocka vällande kaskaderna av teaterrök som dränker publiken och bolmar ut över det solstekta och dammiga festivalområdet är en hisnande effektiv visuell inramning för honom och hans tajta och energiska ensemble av bakgrundsdansare.
Sedan blir det dags för modeshow. Tyvärr innebär svårigheterna att hitta fram till mitt avtalade sällskap i det hela tiden tilltagande kaoset att vi missar en del av modeskaparen och mångkonstnären Minttu Vesalas “modeperformans” i samarbete med designern kboy, och får platser rätt långt bak, men glimtarna vi ser av deras kreationer är onekligen fascinerande.
Fredagens huvudnummer för mig blir ändå den franska sångerskan, DJ:n och producenten Oklou. Hennes drömaktiga, kaleidoskopiska ljudlandskap och eteriskt klara röst känns som de lindar in min heta och överstimulerade festivalhjärna i ett svalt, mjukt täcke och förvandlar Silver Arena-scenen till en oas av lugn i det omgivande kaoset. Faktum är att spelningen försätter mig i en så pass meditativ stämning att kontrasten till Zara Larssons hyper-energiska spelning som börjar direkt efteråt blir lite för abrupt för mig. Jag lämnar Larsson och hennes pastellglittrande fans som ser ut att ha helt tillräckligt kul utan mig och lommar iväg mot utgången för lite välbehövlig vila.
Den inhemska sensationen Olga intog scenen flankerad av en synkroniserad ensemble bakgrundsdansare.
Lyckligtvis behöver jag ändå inte lida av någon popdiva-abstinens denna festival. Nästa dags huvudnummer blir nämligen inhemska Olga som håller fanan högt och gör mer än respektabelt ifrån sig. Olga slog igenom 2024 och har redan hunnit imponera på mig med sin självsäkra, aggressivt dunkande förfest-pop och campigt komiska lyriska formuleringar som etsar sig fast i minnet. Efter att ha sett en allt för kort glimt av hennes uppträdande på årets Helsingfors Pride är hon en av de artister jag väntat särskilt mycket på, och hon gör mig definitivt inte besviken. Hon har publiken i sin hand från första stund, och då jag vänder mig om under hitten “No. 1 Bämä” ser jag hela folkhavet hoppa i takt och skriksjunga med. Ett värdigt festivalminne.
Söndagen går i de tunga riffens och de politiska ställningstagandenas tecken. Efter ett kort besök vid Sompasauna för att förfriska kropp och själ (en för mig närapå obligatorisk del av festivalupplevelsen så länge festivalen ordnas så praktiskt nära) promenerar jag förbi Ylioppilasteatteris amfiteater på väg tillbaka mot området. Där håller ett sista gäng volontärer på att plocka undan och städa upp spåret efter den alternativa underground-festivalen Varjovirta som också i år presenterat ett digert program av inte bara musikaliska uppträdanden utan också diverse workshopar och diskussionstillfällen som jag själv tyvärr missat denna gång.
Jag anländer till festivalområdet lagom för att se det sista av den inhemska legenden J.Karjalainens spelning innan det är dags att bege sig till Silver Arena och New York-rocksensationen Geese. Bandets plötsliga explosiva genomslag har väckt förvåning och också gett upphov en viss kontrovers, då tidningen Wired år 2026 kunde avslöja att Geese anlitat PR-bolaget Chaotic Good Projects för att ge dem en publicitetsknuff i form av en online-kampanj som bland annat använde sig av fejkade konton för att manipulera TikToks och andra sociala mediers algoritm och ge deras musik större spridning.
Men kanske är detta, vilket bandets försvarare hävdar, bara tidens melodi, och en smutsig strategi som också talangfulla musiker måste anamma för att få en chans att noteras i det nya medielandskapet och underhållningsekonomin. Och Brooklynkillarna har i alla fall alls inget att skämmas för då de ställs inför en publik av riktiga fans av kött och blod. De tunga gitarriffen vibrerar tillfredsställande i skelett och muskulatur och det är lätt att förstå varför de tilldelats epitetet “rockens nya räddare” av The Guardians musikkritiker Huw Baines. En bekant till mig som själv är väldigt noga med produktion, och som under sina många besök på Flow ofta varit missnöjd med hur ljudet låter i specifikt Silver Arena, berömmer också särskilt bandets mixare.
Lambrini Girls eggade upp publiken med slogans mot transfobi och Israels folkmord på palestinierna.
Geese tunga, böljande sound blir en perfekt uppvärmare: följande spelning trappar nämligen upp energin rejält. Brittiska queerpunkarna Lambrini Girls levererar en blixtrande euforisk fuck you-energi. Såväl den palestinska flaggan som transflaggan blixtrar fram på deras videoskärm, och ämnena avhandlas också i mellansnacket. Min önskan som jag uttryckte i min senaste konsertrecension av Kneecaps spelning på Allas, nämligen att få skrika lite åt våra egna lokala makthavare i kör med resten av publiken, uppfylls också. När de trissat upp publikens energinivåer tillräckligt uppmanar tjejerna oss att skapa “Finlands största moshpit”. Kanske en lite arrogant ambition med tanke på att detta ändå är metallmusikens förlovade land, men resultatet blir ändå en tillräckligt bra pit för att jag själv ska glömma min ålder och lockas med på ett bar mörbultande men godmodiga och stämningsfulla rundor.
Sedan börjar festen dra sig mot sitt slut, och det är dags att göra ett sista val. Nick Cave var visserligen väldigt bra för två år sen då jag såg honom här på samma festival, men det är ändå bara två år sedan och jag är inget religiöst superfan. Han tycks dessutom trivas så pass bra här i Helsingfors att jag kanske får chansen att se honom här igen. Jag besluter mig för att istället kolla in en scen som jag ännu inte kollat in alls i år, trots att den gett mig många bra upplevelser under årens lopp.
Det är ett solitt val. Sydkoreanska Sailor Honeymoon som intar Balloon 360-scenen som söndagkvällens finalnummer blåser nytt liv i den punkenergi som Lambrini Girls redan lyckats väcka upp i mig och ger mig en vitamininjektion som hjälper mig att orka kvällen ut, där var Caves dunkelt smäktande mördarballader och grandiosa romantik kanske redan skulle ha börjat tynga i ögonlocken. Bandet, som jämförts med Ramones och Bikini Kill, avslutar sin högenergiska spelning med en egen politisk statement då de ber alla tjejer eller icke-binära personer i publiken, alla de som inte identifierar sig som män helt enkelt, att ansluta sig till dem på scenen för en sista dansfest. Ett av fansen erbjuds rentav tillfället att få koppla ur basisten Yelim Kims bas.
Sailor Honeymoon bjöd på en värdig avslutningsshow.
För att återgå till min anonyma bekantas cyniska fråga från inledningen: kan man gå på Flow utan att, om än indirekt, stödja folkmord? Ironin i att Flowfestivalens musikaliska bufféutbud erbjuder Palestinasolidarisk punk direkt åtföljd av en självutnämnd “konservativ” rockgubbe som upprepade gånger uttryckt sin entusiasm för att spela i Israel och sin avsmak mot alla former av bojkott går mig inte helt förbi. Kan man rentav läsa festivalens beslut att boka Nick Cave så här snabbt på nytt som ett litet budskap mellan raderna mot strejkkampanjen? Obesvarade frågor kvarstår, och det gör även de politiska skiljelinjerna, även om festivalens högklassiga musikutbud i år bjudit på en välbehövlig temporär distraktion. Åtminstone för dem som har råd med biljetten.
Foto: Konstantin Kondrukhov, Saara Autere
