Den politiska rörelsen municipalism har utvecklat en mångfald av praktiker för att stärka politiskt deltagande, där det viktigaste är att förändra relationen mellan invånare och kommun. Svante Malmström beskriver den som en fruktbar jordmån för en utmattad vänster.
I kommunvalen i Spanien 2015 framträdde något nytt. I flera städer ställde medborgarplattformar upp. Det handlade inte om traditionella partier, utan om breda lokala valsamarbeten där aktivister, kvartersrörelser och partilösa medborgare försökte föra in rörelsernas demokratiska praktiker i styret av kommunen.
Bakgrunden låg i 15M-protesterna, som hade brutit ut 2011 mot åtstramningspolitiken, korruptionen och arbetslösheten. Några år senare bar medborgarplattformarna med sig erfarenheter från protesternas torgmöten, öppna församlingar och kampanjer mot vräkningar. De arbetade med öppna programprocesser, etiska regler för representanter, transparens, feminism och lokal förankring. Den slutna politiska klassens grepp om städerna skulle brytas, och invånarna skulle själva bli delaktiga i styret. Barcelona en Comú blev det mest kända exemplet, men liknande plattformar växte fram i Madrid, Zaragoza, A Coruña och på andra håll.
Dessa rörelser kallade sig movimientos municipalistas – municipalistiska rörelser. Begreppet är fortfarande ganska okänt i Norden, och ofta missförstått. Den spanska erfarenheten reduceras ibland till en sidohistoria om Podemos och den nya partivänsterns genombrott. Det är sant att både Podemos och de municipalistiska plattformarna växte fram ur samma politiska kris, men där Podemos försökte bygga ett nytt nationellt parti ställde municipalismen en annan fråga: vad händer om kommunen inte bara är den nedersta nivån i staten, utan en plats där invånare och sociala rörelser tillsammans kan bygga demokratisk makt?
Själv har jag länge intresserat mig för Murray Bookchins idéer om socialekologi och kommunalism och när jag hörde talas om medborgarplattformarna i Spanien 2015 såg jag genast likheterna. För Bookchin var kommunen inte bara en lokal förvaltningsnivå, utan en möjlig arena för direktdemokrati, folkförsamlingar och social omvandling underifrån. Genom konfederationer av självstyrande kommuner tänkte han sig att en folklig och demokratisk motmakt till både stat och kapital skulle kunna byggas upp.
Bookchins idéer fick under 2000-talet fäste i den kurdiska frihetsrörelsen och vidareutvecklades där som demokratisk konfederalism vilket började praktiseras i Rojava och andra delar av Kurdistan. Det är slående att Rojava blivit en självklar referenspunkt för stora delar av den internationella vänstern, medan municipalism fortfarande är ett ganska okänt begrepp, åtminstone i Norden.
Kanske beror det delvis på ordet självt. ”Municipalism” är inte helt genomskinligt på svenska. Det låter som en anglicism från engelskans municipality, även om ”municipalsamhälle” en gång också var namnet på en administrativ enhet i Sverige. Men det handlar också om att municipalismen är svårfångad. Den passar dåligt in i de kategorier som ofta strukturerar vänsterns egna diskussioner. Det är lokalpolitik, men inte vanlig kommunalpolitik. Det är rörelsepolitik, men inte bara protest. Det kan ta formen av valplattformar, medborgarlistor, sociala center, lokala allmänningar och deltagande demokratiska institutioner. Det rör sig mellan gatan och stadshuset, mellan självorganisering och offentlig makt, mellan parlamentariskt och utomparlamentariskt.
Just därför missas ofta kärnan. Municipalismen handlar inte bara om att vinna kommunalval, och inte heller bara om lokal aktivism. Den handlar om att förändra relationen mellan invånare och kommun. Hur kan människor bli mer än väljare, brukare eller mottagare av service? Hur kan de bli aktiva medskapare av stadens politiska, sociala och ekonomiska liv?
Den passar dåligt in i de kategorier som ofta strukturerar vänsterns egna diskussioner. Det är lokalpolitik, men inte vanlig kommunalpolitik. Det är rörelsepolitik, men inte bara protest. Det kan ta formen av valplattformar, medborgarlistor, sociala center, lokala allmänningar och deltagande demokratiska institutioner.
Från valplattformar till allmänningar
Spanien var inte det enda landet där municipalismen tog fart. Liknande försök kunde hittas i många europeiska städer, men också på andra kontinenter. År 2017 bjöd Barcelona en Comú in till den internationella konferensen Fearless Cities, som samlade rörelser och medborgarplattformar från hela världen. Den efterföljande boken, Fearless Cities: A Guide to the Global Municipalist Movement, innehåller en katalog över 50 municipalistiska organisationer från 19 länder och ger en bra introduktion till rörelserna arbetssätt och självförståelse.
I Spanien har kraften i den municipalistiska rörelsen dalat under senare år. Flera projekt har förlorat makt eller dragits närmare vanlig partipolitik. Men i kommunalvalet i Frankrike 2020 fick municipalismen något av en andra våg, när medborgarlistor och deltagande listor växte fram runt om i landet, ofta med stark betoning på ekologi och lokal demokrati.
Om Spanien och Frankrike visar hur municipalismen kan byggas genom lokala val, säger de ändå inte allt. Den kan också växa fram där rörelser inte i första hand försöker vinna kommunen, utan bygger makt i staden på andra sätt.
Hösten 2024 besökte jag Neapel i samband med en träff med European Municipalist Network. Under några dagar besökte vi flera medborgarstyrda sociala center: platser för kultur, möten, social service och politisk organisering. De var inte vanliga föreningslokaler, men inte heller kommunala institutioner i traditionell mening. De fungerade snarare som urbana allmänningar.
Det municipalistiska låg här inte i en medborgarplattform som försökte erövra stadshuset, utan i självförvaltade rum och gemensamt brukade byggnader. Den brännande punkten för Neapels municipalism var inte vem som vann kommunalvalet, utan vem som använder stadens rum, vem som förvaltar dem och vem som bestämmer vad de ska vara till för.
I Neapel har dessa erfarenheter också fått en juridisk form genom uso civico e collettivo urbano, ungefär urban medborgerlig och kollektiv användningsrätt. Genom kommunala beslut har självförvaltade sociala center kunnat erkännas som urbana allmänningar: gemensamma resurser vars användning och förvaltning formas av dem som håller dem levande.
Ingen färdig modell
Härifrån går det också att förstå varför ekonomin måste in i diskussionen. Om municipalism handlar om att invånare ska kunna styra platsen där de lever, räcker det inte med öppna möten, deltagande processer och självförvaltade lokaler. Frågan gäller också mark, arbete, produktion och försörjning.
Cooperation Jackson i Mississippi, USA, är ett municipalistiskt exempel där den ekonomiska makten står i fokus. Rörelsen växte fram ur Jackson-Kush Plan, en strategi från den svarta radikala traditionen i den amerikanska Södern som kombinerade folkförsamlingar, lokal valpolitik och solidarisk ekonomi. Cooperation Jackson arbetar framför allt med den ekonomiska delen av denna strategi: arbetarkooperativ, urban odling, gemensam markförvaltning och andra former av lokal demokratisk ekonomi.
Tillsammans visar dessa olika exempel att municipalism inte är en färdig modell, utan en mångfald praktiker med ett gemensamt fokus: att göra invånarna till aktiva medskapare av stadens politiska, sociala och ekonomiska liv. I Spanien sker det genom medborgarplattformar, i Frankrike genom deltagande listor, i Neapel genom urbana allmänningar och i Jackson genom kooperativ ekonomi och lokal materiell makt. Formerna skiljer sig åt, men riktningen är densamma.
Kommunen som demokratisk form
Mot denna bakgrund blir Bookchins kommunalism, eller frihetliga municipalism som den också kallas, inte bara en teoretisk referens. Den hjälper oss att formulera den fråga som löper genom exemplen: hur kan kommunen bli en plats för aktivt medborgarskap och kollektiv politisk makt? Hos Bookchin var kommunen den plats där politiken, förstådd som medborgarnas kollektiva självstyre, hörde hemma. Den kunde därför utgöra grunden för en annan demokratisk ordning, byggd underifrån genom självstyrande kommuner och deras inbördes samarbete.
Det är också i det här sammanhanget vi kan se en skillnad i hur begreppen municipalism och kommunalism används. Municipalism syftar oftare på en bredare mångfald av praktiker: medborgarplattformar, deltagande listor, sociala center, lokala allmänningar och andra försök att demokratisera staden eller kommunen. De kan ha olika ideologiska utgångspunkter och olika grad av radikalitet. Kommunalism betecknar däremot en tydligare ideologisk tradition, med rötter så långt tillbaka som i Pariskommunen och tanken om en ”kommunernas kommun”: ett samhällsprojekt där politisk makt byggs underifrån genom direktdemokratiska och konfedererade kommuner.
Alla municipalistiska rörelser är därför inte kommunalistiska i denna starkare mening. Men de rör sig i samma politiska fält: mellan lokal självorganisering, demokratiskt självstyre och kampen om det gemensamma.
På senare år har intresset för kommunen också tagit ny fart i vänsterteoretisk diskussion. Ett viktigt exempel är Kristin Ross bok The Commune Form: The Transformation of Everyday Life. Hos Ross handlar kommunen inte i första hand om den moderna kommunala förvaltningsnivån, utan om en politisk form som uppstår när människor kollektivt börjar försvara, bruka och omforma de gemensamma villkor som bär vardagslivet: mark, rum, arbete, omsorg, mat, infrastruktur och gemensamma resurser.
Ross utgår från Pariskommunen, men också från senare kamper där människor försvarat platser mot exploatering och samtidigt börjat bygga andra sätt att leva där. Kommunen är då inte bara en historisk referens eller en vision om framtiden, utan en praktik i nuet. Själva organiseringen, bruket av platsen, arbetet, omsorgen och beslutsformerna blir redan en del av den värld man försöker skapa.
Tillsammans hjälper Bookchin och Ross oss att se municipalismen som mer än en lokal valstrategi. Hos Bookchin står frågan om demokratisk makt i centrum: kommunen som en möjlig arena där invånare kan träda fram som politiska subjekt. Hos Ross träder vardagslivets materiella villkor tydligare fram: kommunen som den form där människor börjar försvara och omforma det gemensamma. Mellan dessa perspektiv fördjupas municipalismens grundfråga: hur kan demokrati bli lokal, materiell och en verkligt folklig erfarenhet?
För mig framstår municipalismen och fokuset på kommunen som en av de mer fruktbara jordmånerna att gräva i för en vänster som ofta beskrivs som utmattad, defensiv och oförmögen att hitta former som svarar mot vår tids kriser. Inte för att kommunen i sig är radikal, utan för att municipalismen tvingar fram en konkret fråga om makt: hur kan människor bli medskapare av de platser, resurser och institutioner som formar deras vardag?
Den frågan går inte att reducera till kommunalval, men den kan inte heller frikopplas från de institutioner, rum och materiella villkor där vardagslivet faktiskt organiseras. Municipalismen påminner vänstern om att demokrati inte bara kan handla om att antingen vinna staten eller protestera mot den. Den måste också byggas som en levande praktik av människor själva, i det lokala sammanhang där de bor, arbetar, tar hand om varandra och bygger det gemensamma.
Foto: Wikimedia Commons
