Ett paradigmskifte inom Europa skedde i slutet av år 2021. Oron hade visserligen pyrt sedan 2014 när Ryssland på olaglig väg annekterade Krim. Men först när Ryssland i slutet av 2021 krävde konkreta löften för att stoppa en vidare utvidgning av Nato kan man tala om ett paradigmskifte.
Fram till dess hette det att det var breda nätverk och samarbete i olika konstellationer – EU och Nato samt det integrerade militära samarbetet med Sverige som inleddes 2015 – som gällde för Finlands del.
När Ryssland inledde sitt storskaliga krig mot Ukraina i februari 2022 hoppades kanske ledaren i Kreml – president Vladimir Putin – att det skulle avskräcka Nato från en vidare utvidgning och Finland från att söka medlemskap.
Vi vet alla att effekten av de ryska hoten blev den rakt motsatta. Den 17 maj 2022 lämnade Finland tillsammans med Sverige in sin ansökan om att få ansluta sig till alliansen och ett knappt år senare, den 4 april 2023, var medlemskapet ett faktum för Finlands del medan det dröjde lite längre för Sverige. I slutändan spelar den lite oväntade fördröjningen förstås ingen roll.
Intresset för att diskutera Nato och ett Nato-medlemskap var länge lamt i Finland och Sverige. De flesta politiker, också riksdagsledamöter, betraktade frågan som i högsta grad inaktuell.
Under tiden som ledarskribent på Hufvudstadsbladet 2009–2016 kallade en kollega mig ”Nato-ambassadören”, visserligen med glimten i ögat. Sedan hjälpte det inte att jag försökte argumentera för att det vore klokt för alla och envar att sätta sig in i vad den transatlantiska alliansen står för och hur den tacklat förändringarna i samhället och i världen under sin snart åttioåriga historia. Det är ju trots allt en lektion i överlevnad ur ett världshistoriskt perspektiv.
Nato är ju de facto även den enda transatlantiska politiska försvarsalliansen. Utan denna koppling finns det inget Nato. Det skorrar ordentligt i mina öron när jag hör någon tala om ett ”europeiskt Nato”.
Något ”europeiskt Nato” finns inte. Det transatlantiska är Natos dna. Tar man bort det så blir det ingenting.
Den enda gången som Natos artikel fem – den så kallade musketörsparagrafen ”en för alla, alla för en” – aktiverades var efter att USA utsatts för terrordåd den elfte september 2001. Nato-medlemmar tog då över övervakningen av amerikanskt luftrum så att amerikanerna kunde frigöra kapacitet för att inleda jakten på Usama bin Ladin och talibanregimen i Afghanistan. Att det blev Europa som ställde upp för USA, och inte tvärtom, var ändå något som få hade kunnat föreställa sig före 2001.
Många ledare, också Finlands president Alexander Stubb, har sagt att Nato står mer enat än någonsin förr. Kanske saken faktiskt förhåller sig så. Men utåt ser det mera ut som om USA skulle pressa sina europeiska allierade – och i viss mån också Kanada – att inom Nato ta politiska beslut som har en otydlig försvarsdimension.
Den amerikanske presidenten Donald Trump är kanske behäftad med ett dåligt minne när han beskyller Nato för att ha svikit USA. Trump ondgör sig över att Europa inte stött honom tillräckligt i hans krigståg mot Iran. Men Nato handlar inte bara om vapen och militära förmågor. Nato är en försvarsallians, inte ett anfallsmaskineri. Och därför handlar det också om politik – och diplomati.
Eller är det fortfarande så?
Typiskt för Natos toppmöten har varit att temat och tyngdpunkterna har växlat. I hög grad har de avspeglat händelserna i världen där alliansen har sökt nya vägar att anpassa sig. Alliansen överlevde Sovjetunionens sönderfall den 31 december 1991 och Warszawa-paktens upplösning ett halvt år tidigare.
Under en stor del av 1990-talet och in på 2000-talet satsade Nato en hel del på diplomati. År 2002 etablerades det så kallade Nato-Rysslandsrådet men samarbetsmekanismer fanns redan 1997.
Förhoppningarna om gemensamt fredsbyggande var höga. Journalisten och Nato-experten Mikael Holmström som har skrivit boken Den dolda alliansen minns hur Rysslands tidigare president Boris Jeltsin på ett av Natos toppmöten sade att Ryssland kanske i framtiden kan bli medlem i Nato.
Terrordåden mot USA 2001 banade väg för gemenskap. Men också nedrustningsfrågor och narkotikabekämpning ingick i överenskommelsen om samarbete.
Över huvud taget sökte man öppningar på flera fronter.
Ryssland gjorde ändå ingen hemlighet av att man såg Natos utvidgningar österut med oblida ögon. Nato svarade med en viss återhållsamhet men antog också nya medlemmar.
Relationerna bröts inte ens när Ryssland annekterade Krim år 2014.
Men när Ryssland invaderade Ukraina 2022 var det kört. Nu slog Nato fast att Ryssland betraktas som fiende. Därmed inleddes en sällan skådad upprustningsboom.
En starkt bidragande faktor har varit Trumpadministrationens tidvis direkt fientliga verbala angrepp på sina allierade i Europa och hoten att drastiskt minska sitt stöd och sin närvaro i Europa.
Det handlar om vapen och pengar. Europa måste satsa mera på vapen, vapensystem och på att bygga upp sin avvärjningsförmåga. Försvaret och försvarsindustrin i de europeiska länderna upplever för tillfället sötebrödsdagar. Orderböckerna på ammunition, sjöminor och spaningsplan – typ Sveriges Globaleye som ska ersätta Boeings AWACS-plan – och Patrias pansarfordon som klarar svåra förhållanden också långt uppe i norr fylls i snabb takt. Försvarsanslagen har ökat kraftigt och fortsätter att öka.
På sitt toppmöte i Ankara i juli listade Nato sex kritiska områden (High Visibility Projects) som bör uppmärksammas för att åtgärda de största bristerna: lufttankning, ammunition, drönare, luft- och missilförsvar, kommando- och kontrollstrukturer samt utbildning.
Officiellt har Finland meddelat att man har ingått tolv avtal. Enligt Helsingin Sanomat, som stödde sig på uppgifter i offentliga källor, ska Finland delta i till exempel projekt som gäller lufttankning, utveckling av bemannade och obemannade plan för luftbevakning samt medverka i ett nytt koordineringsorgan för militära satelliter i olika länder.
Det är bra att brister uppmärksammas och åtgärdas. Men fred byggs inte med vapen utan genom politiska överenskommelser.
Många ledare, också Finlands president Alexander Stubb, har sagt att Nato står mer enat än någonsin förr.
Kanske saken faktiskt förhåller sig så. Men utåt ser det mera ut som om USA skulle pressa sina europeiska allierade – och i viss mån också Kanada – att inom Nato ta politiska beslut som har en otydlig försvarsdimension. Det är olyckligt.
Viktigt är att Nato står fast vid sin uppgift som uttrycklig försvarsallians för sina medlemmar, försvarar sitt territorium och inte blir en krigsapparat i enstaka medlemmars händer.
Diplomatiska konsultationer medlemmar emellan, artikel fyra, får inte glömmas bort.
