Det har gått ett sekel sedan den 33-åriga Pär Lagerkvist publicerade sina Onda sagor (1924). Medan den självbiografiska berättelsen ”Far och jag” och sagan om ”Hissen som gick ner i helvete” är väl ihågkomna, är det den lila gåtfulla liknelsen ”Äventyret” som nu hundra år senare verkligen sticker ut.
På knappa en och en halv täta sidor lägger Lagerkvist fram en apokalyptisk skeppsbrottsscen. Den unga och obekymrade jag-berättaren stiger på ett skepp med svarta segel som kommit för att hämta honom. En frisk vind för skeppet ut på öppet hav. Besättningen är hård och kall. Man tiger. Man seglar efter samma kurs dag och natt, till slut år efter år, utan land i sikte. Detta förvånar berättaren som frågar besättningen varför man inte möter land. Svaret lyder: världen finns inte mer. ”Den var förintad, sjunken ner i djupet. Det var bara vi.”
Omedelbart inleder Lagerkvist det följande stycket: ”Det tyckte jag var spännande.” Med gynnsam vind seglar man ännu länge på det öde havet. Tills en förfärlig storm bryter ut och det blir mörkt. Den vill inte upphöra. Man kämpar i natten, ”i ångest och nöd”, år efter år, ”utan att våga hoppas mer”. Till slut kastar en mäktig våg skeppet på grund. Det splittras och man klamrar sig fast vid skäret som är öde och skrovligt. ”Vi lade kinden mot marken och grät av lycka. Det var världen som börjat stiga ur djupen igen.”
En besynnerlig apokalyptisk vision måste ha gripit Lagerkvist, som från det neutrala Sverige måste bevittna det första världskriget föröda allt som dittills uppfattats som vår värld. Ett oändligt hav är historielöst, båten rör sig fram, men dess kölvatten försvinner strax bakom aktern, som Goethe ofta påpekar med fasa. Havsvatten tål inga spår att minnas. Och visst tedde sig kriget för mången yngling som ett spännande äventyr, innan man maldes i bitar, psykiskt om inte fysiskt, av en oföreställbar storm som pågick år efter år.
I Schiffbruch mit Zuschauer (1979) slår filosofen och metaforhistorikern Hans Blumenberg fast att betydelsebördan i skeppsbrottsmetaforiken är betingad av att havet å ena sidan ses som en naturgiven gräns för var människor hör hemma och att det å andra sidan blir demoniserat som en sfär präglad av oförutsägbarhet och laglöshet. Det är den nyckfulla Poseidons behörighet. Havet är ett uttryck för makternas godtycke, vägran att låta en återvända hem, såsom sker med Homeros Odysseus – meningslöst irrande och slutligen skeppsbruten. Till sjöss ifrågasätts kosmos pålitlighet. Där går hoppet helt förlorat eller blir apokalyptiskt: frälsning genom undergång. Och visst är Lagerkvists apokalyptiska vision till sin struktur en homerisk miniatyr: i några få stycken sveper den liksom över äventyret som leder till en världsförlust i slaget om Troja (i Iliaden) fram till Odysseus seglats och slutliga skeppsbrott som slänger honom hem på Ithakas stränder (i Odysséen).
I Lagerkvists vision är det inte skeppsbrottet som betyder världsförlust. Världen är redan förlorad, medan skeppsbrottet kommer som en förfärlig frälsning.
Inom den kristna ikonografin är havet en plats där det onda uppenbarar sig. Det symboliserar den råa, allt uppslukande och inåtdragande materien. Ingen slump alltså att ett av löftena i Johannes uppenbarelsebok är att det i det messianska tillståndet inte längre ska finnas något hav alls. Men hos den kristendomsbesatta Lagerkvist blir havet skådeplats för ett, visserligen okristet, apokalyptiskt hopp.
Att överhuvudtaget ge sig till sjöss är suspekt – åtminstone i filosofin. En så pass äventyrlig filosof som Michel de Montaigne beskriver sitt perspektiv i Essais (1580) som en blick uttryckligen från hamnen och ger läsaren rådet att inte alls stiga ombord. Men ett och ett halvt sekel senare ser markisen Émilie du Châtelet i beslutet att ”stanna kvar i det förnuftiga övervägandets hamn” snarare faran att gå miste om livschansen till lycka. Hav och land kastas om, nu står havet för liv och landet för dess förnekelse.
Hur som helst, dumdristigt eller modigt, att ge sig till sjöss ter sig för båda filosoferna som ett beslut som man kan ta eller låta bli. Det öppnar för att se skeppsbrottet som en legitim följd av steget ombord. (Eget fel, då du retade Poseidon!) Men i Lagerkvists vision är det inte skeppsbrottet som betyder världsförlust. Världen är redan förlorad, medan skeppsbrottet kommer som en förfärlig frälsning.
Fast före det – det som verkligen slår en är Lagerkvists berättares reaktion på nyheten om att världen inte fanns: ”Det tyckte jag var spännande.” I Den glada vetenskapen (1883), anmärker Nietzsche: ”Vi har lämnat landet och gått ombord på ett skepp! Vi har lämnat bryggan bakom oss – mer än så, vi har brutit loss landet bakom oss! Nåväl, lilla skepp! Se upp! … och det finns inget land längre!” Landet försvinner helt, att leva är att segla på öppet hav. Att verkligen leva innebär att inte minnas, att sudda ut spår. Men minnas måste vi också, förr eller senare, som Odysseus som, trots sju år av underbart sex, pysslar ihop sitt skepp på nymfen Kalypsos ö för att komma hem igen.
Kanske finns det alltså ett minne, ett överhistoriskt minne, som inte spolar tillbaka utan blixtrar i stormvinden som slungar en hem? Snarare än att återkalla barndomen skulle att minnas betyda att äntligen få bli barn. Slutet på ”Äventyret”, mannarna som gråter som bebisar och klamrar sig vid skäret, låter som en parafras på den femte boken av Lucretius lärodikt Om tingens natur (kring 50 f.Kr.). Där betraktar den romerska diktarfilosofen människans födelse som ett skeppsbrott: Naturen kastar ut barnet ur moderns livmoder till ljusets stränder, precis som den skeppsbrutne slungas i land av de rasande vågorna. ”Det ljusnade nu äntligen och vi kunde se”, diktar Lagerkvist.
Det är av lycka de gråter. Det må vara den lycka som Nietzsche liknar vid tillståndet hos den skeppsbrutne ”som har kommit i land och ställer båda fötterna på den gamla fasta marken – förvånad över att den inte vacklar”. Det lyckliga landet är inte det som en gång blev kvar och inte heller havet, utan den skeppsbrutnes fasta mark, vars fasthet upplevs helt och hållet utifrån det osannolika i att den överhuvudtaget nåddes. Kanske vet man vad det är att ha en värld först när man en gång förlorat en? Emellertid sjunker allt i vår värld, utom dess temperatur, utan att vi förmår finna det vare sig spännande eller hopplöst.
