Vilken betydelse tillskriver vi den nakna kroppen på scenen, frågar sig Niklas Toivakainen när han ser Viirus Guest-föreställningen Sandyrella.
Sandyrella är enligt föreställningsbeskrivningen en brutalt ärlig och naken självreflektion i form av en storslagen monologföreställning med Salla Loper på scen. Allt börjar med vad jag vill kalla för en urscen. Det är frågan om en berättelse, eller ett ”minne”, protagonisten upprepar ständigt orden ”jag minns…”.
En liten flicka ägnar sig åt en rätt så typisk prinsessdröm (därav pjäsens namn), med det lilla tillägget eller undantaget att djur—kanske även ’naturen’ som sådan—får en speciell plats eller roll i fantasins/drömmens erotiska fält. Det är inte direkt frågan om zoofili, utan djuren, och speciellt mössen, utgör snarare ett slags magiska kumpaner som följer med vid sidan om genom hela pjäsen, kanske som en form av beskyddare eller ledsagare.
Och sannerligen, urscenen slutar med ett rituellt offer till djuren/naturen, där offret är en erotiskt laddad gåva frambringad ur kroppen. Djuren, den rituella offergåvan, och prinsessdrömmen antyder vidden och kraften hos de erotiska äventyr som nu väntar. Allt för besviken blir man ju inte heller. Till att börja med står ju Loper redan spritt naken på scen. Föreställningen slutar, följaktigt nog, i sin tur med ett återvändande till urscenen, kanske med frågan: “blev jag prinsessan jag drömde om?” Eller med slutsatsen: “det här”— protagonistens bravader— ”är vad fantasin var”.
De berättelser eller minnen som följer urscenen och som enligt presentation av föreställningen utgör en rad beskrivningar av ” sexuella drömmar, lust, gränser och klassfantasier” är till synes lika nakna och ohämmade som den nakna kroppen som står på scenen är till synes nakenhet.
Vad menar jag? Å ena sidan är berättelserna/minnena beskrivna/uppförda utan moraliserande patos; i någon mån härmar de den (så kallade) neutralt deskriptiva anda vi känner igen från allt som ’vetenskap’ ska stå för. Å andra sidan sprakar berättelserna av ironi och ibland övergår det hela i stand-up komik (vilket inte alls är en fördömande anmärkning). Därutöver framställs berättelserna och sexualiteten som totalt löskopplade från frågor om de sexualla mötenas meningsfullhet. Hur nakna och ärliga är sådana berättelser? Och vad är det att tala naket och ärligt om — och i det här fallet specifikt naket och ärligt om — sex?
Och så har vi den nakna kroppen. Allmänt taget kunde man fråga sig hur naken en kropp riktigt kan vara? Det vill säga, kan en kropp någonsin bara vara en kropp som sådan, eller präglas den alltid och oundvikligen av en symbolisk funktion? Kanske teaterscenen, och i det här fallet, Sandyrellas nakna kropp på teater Viirus scen, i sig själv antyder svaret: på scenen är den nakna kroppen alltid en kostym: det är något man klär på sig, så att säga. Följdfrågan är huruvida en naken kropp någonsin kan vara bilden av, symbolen för, den nakna själen? Eller, är vår egentliga fråga här: är det någonting besynnerligt med idén om en naken själ, där nakenhet alltid har sitt ursprung i “kroppen”?
Förslaget att pjäsens berättelser ”är till synes lika nakna och ohämmade som den nakna kroppen som står på scenen är till synes nakenhet” bör dock inte tas som fördömande. Det är inte frågan om att därmed kasta ett negativt ljus över pjäsen. Snarare verkar det som om Sandyrella genomgående performerar nakenheten med glimten i ögat — till och med med en slags Sokratisk ironi måhända? Här kanske även återvändandet till den urscenen i slutet av pjäsen markerar detta genom ett avklädande i omvänd form (undviker här spoilers genom att inte säga mer).
Utöver att man inte lätt kan motstå skrattet och nöja sig med de tidvis rätt så fängslande berättelserna (och berättandet), så tycks det mig att Sandyrella i och med sitt ironiska och paradoxala förhållningssätt till nakenheten stimulerar till, om inte påtvingar, ytterligare reflektion precis för att det är så svårt att placera, det vill säga finna en stabil plats för, ’nakenheten’, det ’ohämmade’ och ’ärliga’, i förhållande till det som pågår på scenen.
Viirus Guest: Sandyrella
På scen och text Salla Loper
Föreställningsdramaturg Kaisa Lundán
Ljusdesigner Ada Halonen
Musikkomposition och ljuddesign Nicolas ”Leissi” Rehn
Producent Emma Reijonen
Fotograf Emma Reijonen, Janna Räsänen
Konstnärliga rådgivare Juni Klein & Tom Rejström
Grafisk designer Jaakko Suomalainen
Kan ses på Viirus fram till 19.9.
Foto: Janna Räsänen
