Det är i relationen till publiken som den politiska potentialen i dramatiken finns, säger den uppburna dramatikern och författaren E.L Karhu i en intervju med Rakel Graffman.
Mordet har redan ägt rum.
Den döde ligger vid sin mors fötter, med ett skottmärke i pannan. Hon erbjuder honom kaffe. Liket dricker lite tankspritt medan han läser tidningen. Modern har en pistol i handen. Hon har precis fyllt nittiotvå.
– Åh nej, berättar författaren och dramatikern E.L. Karhu att hon först tänkte. Det är så fruktansvärt, så svårt. Varför måste jag skriva om just det här?
Pjäsen Marian Blessing flyr från en anstalt är den första delen i Karhus planerade trilogi om vårdkrisen.
Verket har sin upprinnelse i ett faktiskt fall, där en amerikansk kvinna sköt ihjäl sin son då han försökte lägga in henne på ett äldreboende. För Karhu lossnade skeendena ändå sakteligen från det dokumentära och omvandlades till fantasi, till stor del av etiska skäl. I ett vidunderligt tillstånd följer pjäsen tillvaron på anstalten, flykten samt den cinematiska, vilda västern-värld de åldrade kvinnorna då finner sig i. Även Dolly Parton gör entré.
Det mest betydelsefulla inflytandet utgörs av surrealisten Leonora Carrington och hennes roman The Hearing Trumpet. Karhus protagonist delar namn med Carringtons, och båda är kvinnor i nittioårsåldern. Romanens Marian har sjunkit så djupt in i ålderdomen att hon inte längre förmår tala.
– Kontrasten mellan den åldrade kvinnans outtömligt rika inre värld och familjens vilja att bara bli av med henne är så brutal. Skillnaden är i sig politiskt uppfordrande. Jag har heller aldrig läst om en liknande karaktär.
I en essä i antologin Suurteoksia II skildrar Karhu hur hon läste romanen om och om igen då hon skrev på sin debutroman Veljelleni. Vänskapen som Carrington också skildrar kan skönjas i de fantasmatiska eskapader som Marian Blessing ger sig ut på tillsammans med bästisarna Ruth Desperado och Dora Darling.
Influenser från tyskspråkig scenkonst
Karhu tillhör Finlands mest uppburna dramatiker, vars signum främst kommit att bli postdramatiska remakes av klassiska verk. Flera av pjäserna har satts upp på Q-teatteri i Helsingfors. Under de senaste tio åren har texterna ändå i regel fått sin världspremiär på tyska teatrar, vilket även gäller Marian Blessing, som kommer att få sitt uruppförande i Oberhausen denna höst. I Finland får vi vänta tills år 2027.
Den tyskspråkiga teatern har också varit betydande för Karhus konstnärliga inriktning. Hon studerade vid Hochschule für Schauspielkunst Ernst Busch i Berlin och har sedan dess bibehållit en nära relation till Tyskland, som hon kallar för ”teaterns Eldorado”.
En återkommande förebild i skrivandet är österrikaren Elfriede Jelinek, med sina politiskt grundade överdrifter, samt på senare år även yngre dramatiker såsom Caren Jeß. På finskt håll har samarbetet med kollegan Pipsa Lonka varit avgörande.
– I Finland kan konstnärskretsarna vara rätt så inkrökta, med få internationella influenser. Jag har sett det som viktigt att försöka hämta med mig lite av det jag ser hit. Men jag vill inte byta språk och kommer att fortsätta skriva på finska.
För Karhu har särskilt idén om publikkontraktet formats utom-lands. Där finländska åskådare primärt går på teater för att bli underhållna, är kontakten mellan verk och publik i den tysktalande världen mer nyanserad. Människor är vanare vid att anta olika roller och reflektera över förhållandet till scenen.
– Relationen till publiken utgör dramatikens grund, säger Karhu. Det är också där den politiska potentialen finns, i det faktum att vi är samlade. Men det ska inte vara alldeles lätt för oss att vara på plats.
I Karhus pjäser är situationen i rummet laddad och skiktad.
Eriopis ställer Medeas överlevande dotter inför en paparazziflock, som vill höra berättelsen om hennes familj. Hon är stum efter att ha skurit av sig tungan. Då vi som publik vallas in för att glo på flickan blir vi också en del av kamerablicken. Genom oss förkroppsligas kommersialiseringen av lidandet och offerberättelsen omvandlad till produkt.
Förhärskande idé om autonomi
Gruppen som ser Marian Blessing flyr från en anstalt är också densamma som underfinansierat äldrevården.
– Trots att vi som publik kan ses som ansvariga för Marians förhållanden, är det mot en skådespelare den faktiska aggressionen riktas. Det är därför jag har med sonen som karaktär. Liket sitter ibland oss då pistolen riktas.
Karhu ser vårdkrisen som en av vår tids absolut mest centrala politiska frågor. Med tanke på i vilket skick vårdsystemet är och hur ålderdomen gäller oss alla är hon förundrad över att temat är så sällsynt inom konsten.
Varför är åldringar så besvärliga för oss?
– Det här är en relevant och bra fråga. Dels hänger det samman med kapitalismen och dess människosyn. Om vi grundar vårt människovärde i produktivitet kommer allt behov av omsorg att vara en skamlig avvikelse. Så är vi också väldigt rädda för döden.
Vården av barn präglas inte av samma beröringsskräck, kanske för att där råder en förhoppning om att omsorgen låter en produktiv individ utvecklas. Behovet av hjälp upplevs inte som lika vanärande.
– Men att ta hand om en gammal människa är inte en investering för framtiden, säger Karhu.
Hon menar att en idé om att autonomi och behov av vård fungerar uteslutande förhärskar idag.
– Ifall du behöver hjälp har du inte längre något att säga till om hur du behandlas. Det här gäller inte enbart de äldre, utan även exempelvis dem med handikapp. Men att du behöver vård kan inte betyda att du samtidigt förlorar din värdighet eller rätten att fatta beslut gällande ditt eget liv. Bristen tillhör vårt grundtillstånd.
Om vi grundar vårt människovärde i produktivitet kommer allt behov av omsorg att vara en skamlig avvikelse. Så är vi också väldigt rädda för döden.
Vill inte visa våld
Förutom den politiska ambitionen blev Karhu också betagen av Marian Blessing som karaktär. Hennes utveckling följer i flera avseenden den klassiska hjälteresan. Det går inte att undkomma själva dådet.
– Det är mordet som gör Marian Blessing till huvudkaraktär. Transgressionen har en betydelse. Med våldet bryter hon mot de oskrivna regler som åldrade kvinnor ges, hon är varken osynlig eller omhändertagande. Jag är fascinerad av antihjälten och sättet på vilket ett brott av den kalibern förskjuter perspektiven.
I pjäsen får vi också följa en talkshow med Dolly Parton som värd. Artisten har fattat ett specialintresse för Marians fall. Sekvensen fungerar som en parodi på pjäsens ansatser i stort, och kanske också den ambivalenta dragning Karhu själv känner inför true crime. Den massiva industrin uppfattar hon som en skuggsida av den dödlighet vi ogärna tänker på.
Det har ändå varit viktigt för Karhu att inte visa våldet på scen, på samma sätt som det aldrig heller kan ses i den grekiska tragedin. Det är påföljderna som är relevanta.
Spänningen mellan text och scen
Hon färdigställer för tillfället en roman om Marian Blessing, och har då också funderat en del på de skilda villkoren för prosa och dramatik.
– Jag är fascinerad över hur gränsen mellan det offentliga och det privata omförhandlas på teatern. Konstformen är stundvis ganska primitiv: vad är synligt, vad dolt? Hur gör jag något i det här rummet, inför er, som jag egentligen inte borde? Scenen upplöser också berättandet. Plötsligt är berättarpositionen inte lika total. Det är inte en individ som talar till en annan, utan slitningarna är större. Skådespelarens kropp behöver ändå fungera som nav. Om den inte finns, ser jag det inte som teater.
Dramatiken kan enligt Karhu förnya teatern just genom att utmana scenen.
– Spänningen mellan text och scen stimulerar mig. Det som är enkelt i litteraturen kan vara orimligt krävande med konkreta kroppar i ett rum. Och just där, på den punkten, blir det intressant. Dramatikens omöjliga bilder och otänkbara förslag vitaliserar teatern.
I sitt skrivande känner sig Karhu allt friare. Den krampaktighet hon tidigare tampats med har mildrats. Kanske går förändringen att skönja i alstren som en form av lätthet, stundvis angränsande till uppsluppenhet.
– Teatern är ett underbart rum. Där råder lekens kontrakt, lekens verklighet. För en stund bestämmer vi att jag är Kekkonen och så är jag Kekkonen. Också de surrealistiska bilderna äger rum, helt enkelt för att vi har kommit överens om den utopin. Och just i det ögonblicket är allting sant.
Foto: Liisa Takala
