Poeten My Lindelöf har fortsatt att bearbeta det hon tidigt fastnat för: naturen, mångfalden och utarmningen. I hennes senaste diktsamling finns sorg och förtvivlan, men också ett ”vi” som kan fungera som en liten inbyggd utopi bland de mörka utsikterna, skriver Ann-Christine Snickars.
Ibland när jag haft uppdrag utanför hemstaden och återvänder med kvällsbussen kan solen, beroende på årstiden, träffa trädstammarna i tallskogen vi passerar, och göra dem starkt lysande. Synen gör en upprymd.
Tallar i kvällssol tänker jag på när jag läser titeln på My Lindelöfs senaste diktsamling Sjunka (ljuset gör att barken strålar). Dikterna fångar en med ett kraftfullt synintryck. De är i hög grad visuella, men inte alltid tydligt eller entydigt. Precision finns, men bilderna är glidande, perspektivet växlar.
Skogen i mitt hus hette den första samlingen som kom ut på Ellips (2012), före den finns tre böcker på annat förlag. Jag blev starkt påverkad av den, för mig var det första gången någon i poesin konsekvent gestaltade det nödvändiga i att överge synen på människan som den överordnade arten.
Minnesgoda kommer ihåg att debuten skedde på prosa (Öar som vill, 1988), kortnoveller där berättandet följer stämningar och underströmmar mer än stramt doserad handling. Genren har aldrig riktigt slagit rot på svenska i Finland, men den lever gott där publiken kan fångas kontinentalt, som till exempel av Samanta Schweblins oförutsägbart oroande noveller.
En omvänd ark
Synd att novellspåret försvann, men jag är ändå glad över att poesin blev My Lindelöfs område och att hon fortsatt att bearbeta det hon tidigt fastnat för: naturen, mångfalden och utarmningen, hur människan hanterar sin egen position. Hennes dikt har ibland kallats ekopoesi, initierat av ekokritiken som vuxit fram som ett dynamiskt delområde inom litteraturvetenskapen.
En lite fyrkantig tolkning av begreppet framkallar lätt förväntningar på konkret målmedvetenhet. Det har till och med sagts att poesin kunde (och borde) övertyga människor (genom att väcka känslor) i klimatfrågor där vetenskapen går bet. Det är ganska slarvigt tänkt. Ekokritiken påbjuder ju inte heller aktivism, och poängen med konst är att den är autonom.
I Skogen i mitt hus skedde ställningstagandet utan pekpinnar, insikten kunde innebära att få syn på andra medlevande: ”Jag började göra upp en förteckning / över de andra: / Blåhjon / Nattsmyg / Mörkrumsspindel / Dödsbud / Timmerman / Tapetmal”.
Den nyaste diktsamlingen har en liten exempelkatalog redan i början: ”Det här är den omvända arken. / En och en drivs vi ut, Bramble Cay, Lövgroda, Saolan. Hör / fåglarnas rop i gryningsmörkret. // Något glänser, sträcker sig ut. /Är det då bara en timmerväg?”
Jag minns genast Iida Turpeinens Elolliset (De levande), som slutar med ett tillägg som listar alla arter som förklarats utdöda under tiden det tog att skriva romanen. Men observera pronomenet i Lindelöf-citatet. Människans perspektiv är inte längre särskilt och avskilt. Och det som händer djur och växter hotar också henne. ”Vi” inkluderar också läsaren, det får en att skärpa uppmärksamheten, och just det kan vara den lilla inbyggda utopin bland de mörka utsikterna. Det finns stark sorg och vrede i dikterna, fastän tyglat uttryckt.
Dofterna och rörelserna, belysningen (det verkar som om det oftast är skymning) ger dikterna valörer, rytm, tempo, som ett slags nynnande som kan hålla emot den förtvivlan förstörelsen (och att skriva om den) orsakar.
Ett slags nynnande
En viktig scen har följt med i flera av Lindelöfs samlingar. Den beskriver hur en människa (”jag”), lägger handen mot trädets bark, anar kommunikation, ett språk. Den första poesiboken, Hindens klöv (1991) talar om ”barkens löpeldar” som når fingrarna, och i Alla deras namn (2001) finns en hel prosadikt om samma sak: ”När jag är ute och går har jag fått för vana att när jag tror att ingen ser mig snabbt dra av mig ena handsken och lägga handflatan mot ett träd … .” Räfflorna i barken kan kanske avge ett slags skrift, säger dikten, som kanske kan tolkas en dag ”då jag inte längre känner mig så ängslig, så kraftlös, så avskild …”
I en av de fåtaliga jagdikterna i den nya samlingen är stämningen mycket mörkare, nära ett sammanbrott: ”Jag står i regnet / med handen på ett pilträd, / håret svartnat / som de svarta bladen. / Flodens ljus / på mina kinder.” Träden har en särskild position. Också i exploatörernas ögon.
Det finns språk, men inte alltid med ord. För att kommunicera och kanske förstå får man lita till sina sinnen. Särskilt känselsinnet har alltid varit viktigt i Lindelöfs dikter, nu inbjuder det till drama: ”Knäpp upp marken. // För in händerna under grässvålen, / trä in armarna.” Vad allt finns i den gesten – trygghetslängtan, desperation, ett ögonblick av fröjd? Det känns olika i varje ny läsning.
Dofterna och rörelserna, belysningen (det verkar som om det oftast är skymning) ger dikterna valörer, rytm, tempo, som ett slags nynnande som kan hålla emot den förtvivlan förstörelsen (och att skriva om den) orsakar. Det finns en hel avdelning av drömsk naturinlevelse som slutar med en ljudbild med korpar: ”Hör korparna genom jordskorpan. / Deras lågmälda prat / innan de lyfter.”
Såna passager är mycket vackra och innehållsligt glidande (befinner vi oss också lite i mytologin nu?) ungefär som praktiskt taget hela stoffet i de starka samlingarna Färdas (in och ut ur bilden) (2017) och Land (fragment) (2021) där läsaren inte alltid är klar över sin position. Är man del av ett skeende eller ett landskap eller konfronteras man med en bild?
Uppluckrat humanperspektiv
Före My Lindelöf, som i år mottog det prestigefyllda Längmanska priset, hade jag inte anat hur komplex en naturskildring kan vara. Nu har jag lärt mig att en sådan också nödvändigt behöver någonting om tiden. I Sjunka (ljuset gör att barken strålar) tangeras torvens tid, svärmarens korta liv, människans individuella jordeliv. Korta och långa tidsspann går omlott. Det är lätt att förlora sig i humanperspektivet, men dikterna luckrar upp det, åtminstone för ögonblicket.
Dikterna knackar också fram tanken att mänskans ovilja att föreställa sig sina begränsningar och sin död gör henne ansvarslös och till en hänsynslös exploatör, likgiltig inför andra arters förutsättningar. I My Lindelöfs diktrader har det mänskliga diktjaget omfattat uppbrottet, det definitiva: ”Övar mig i att vara borta, / att inte vara här.” Det är också en sorg, men i jämförelse med sorgen över den stora naturförstörelsen är den av anspråkslösa proportioner.
My Lindelöf:
Sjunka (ljuset gör att barken strålar).
Ellips, 2026.
